Det finns en föreställning om att alla norrbottningar är födda med skidor på fötterna. Det stämmer nu inte riktigt. När tyskan Simone Pusch la ut en blänkare på Facebook om en nybörjarkurs i längdskidåkning, blev gensvaret stort.
– Det som är speciellt med skidåkning är att det är en glidande rörelse, det är nästan som att dansa, säger Simone Pusch.
Det är en strålande vinterdag. Det gnistrar om snön som tynger trädens grenar på Ormbergets magnifika skidanläggning. Luleåborna vimlar i spåren, det är som om pandemin skapat en tydlig rörelse från krogen till skogen och skidförsäljningen
blomstrar som aldrig förr. 2021 verkar bli ett riktigt skidår.
En efter en dyker de upp, de åtta deltagarna, sju kvinnor och en man, som anmält sig till Simones nybörjarkurs i klassisk längdskidåkning. Simone hälsar välkommen och ber alla att ställa ifrån sig stavarna. Här gäller det först att hitta balansen, att finna sin rytm och att våga glida på skidorna snarare än att gå. Då är det bra att börja utan stavar. Några vinglar, en del ramlar, men stämningen är uppsluppen i gruppen. Eleverna får i ett tidigt skede i kursen lära sig den kanske viktigaste färdigheten för en nybörjare: Hur man bromsar i en backe genom att ploga. Så får de börja använda sina stavar och Simone lär ut lite stakningsteknik. Alla får en egen stund med henne för personliga instruktioner.
– Det finns ju bara utomhusaktiviteter just nu där man kan få umgås, träffa folk och ha kul, säger Simone. När jag rör på mig blir jag på bättre humör. Då kommer friska tankar, jag kommer bort från det där mörka grubblandet.
Andreas och Maike
När jag rör på mig blir jag på bättre humör. Då kommer friska tankar, jag kommer bort från det där mörka grubblandet.
Simone Pusch
Simone har en egen teori om varför det är så få karlar som har anmält sig.
– Jag tror att de kör mycket på kraft och inte så mycket på teknik. Och de gillar inte att bli tillsagda. Det värsta är ju att ha en kurs med ett par. I början är det han som åker bättre och tjejen har det lite svårt. Tjejen lyssnar noga på instruktören och han bara kör iväg. Efter halva kursen kör hon plötsligen om honom och han blir arg, skrattar Simone.
Simone har 18 års erfarenhet som skidinstruktör så hon har sett alla sorters
elever. Hennes beskrivning gäller dock inte alla par, och absolut inte det par som deltar i dagens utbildning, Andreas Jatko och Maike Demski.
– Vi tyckte kanske att vi skulle komma igång lite, om man har bättre teknik. Då blir det lättare att komma sig ut på kvällar och helger, säger Maike. För Andreas var det länge sedan han stod på ett par skidor. Så länge sedan så att han fick köpa sig nya skidor inför kursen.
– Det blir lite roligare om man vet vad man ska göra när man inte kan åka skidor, säger Andreas lite ödmjukt. Men vi tar oss framåt i alla fall.
Simone hittade Sverige
Men hur kommer det sig att en tyska lär norrbottningar att åka skidor? För Simone kom förälskelsen i Sverige redan i unga år. Som elvaåring såg hon en boktitel som fångade hennes intresse.
– Boken hette Vi är samebarn. Jag blev så gripen och läste den om och om igen. Efter det så läste jag allt som jag kunde få tag i om samerna.
Men det stannade inte där. När hon var 13 började Simone skriva på en roman med en samisk huvudrollsinnehavare.
– Jag tänkte att jag måste ta mig till Lappland, men jag var ju för ung för att resa till Sverige så jag tog min penna och drömde mig dit.
Hon började gå kvällskurser i svenska redan som 16-åring och som vuxen har hon i olika perioder bott i Sverige. Första gången var när hon började läsa samisk historia och nordsamiska på Umeå Universitet.
– Det vore kul att stanna i ett halvår, tänkte jag, men det blev tre år i Umeå.
Det var också här som hon först lärde sig åka skidor.
Arjeplog och Luleå
Hemma i Tyskland igen utbildade hon sig till skidinstruktör, både i skate och klassisk stil. Hon började arbeta som projektledare för bland annat BMW och varje gång någon kom tillbaka från vintertestning av bilar i Arjeplog fick hon stora öron.
– Jag sa alltid att om ni någonsin behöver någon för vintertest så får ni skicka mig. Jag kan ju svenska.
Till slut fick hon chansen och det blev ett år i ett enkelt hus i Arjeplog.
– Själva sysselsättningen, att boka boende för testingenjörer, var tråkigt men att uppleva ett litet samhälle i norr var väldigt spännande.
För närvarande bor Simone i Luleå och hela sista året har varit svårt då möjligheterna att möta folk försvann.
– Det har varit ganska tufft för mig. Om inte jag tar initiativ så händer ingenting. Ibland tänker jag att allt är bättre i Tyskland, säger Simone och skrattar. Men det är det ju inte.
Så i år tog Simone initiativet genom en liten annons på Facebook med erbjudande
om helgkurser både i skate och klassiskt. Redan samma kväll hade hon sex anmälningar.
– Det är skönt för mig att komma ut och träffa folk på det här sättet, säger Simone. Jag tycker det är så kul att se när folk blir bättre.
Text: Ulf Boström
Foto: Simon Eliasson
