– Jag gick vårterminen i ettan när det började. Jag hann bara gå någon månad, sedan blev det skola hemifrån på grund av pandemin, säger gymnasieleven Esther Purnell.
Trots att hon känt av både ensamhet och tristess, har ”det nya normala” medfört något positivt: Hon har lärt känna sig själv.
Esther går andra året på samhällsprogrammet i Luleå Gymnasieskola. För en halvtimme sedan loggade hon ut från datorn och dagens sista lektion. Hon har slagit sig ner vid köksbordet hemma i Gammelstad där hon bor med sina föräldrar. De två äldre syskonen är utflyttade. Vi möts coronasäkert framför varsin datorskärm.
– Först tyckte jag att det var skönt att vara hemma. Till en början hanterade jag det bra. Men det blev ganska ensamt. Man behövde ta mycket ansvar själv. Det var meningen att vi skulle tillbaka till skolan efter påsk, men sedan blev det inte alls att gå tillbaka det skolåret.
Distansundervisning
Distansundervisning blev ett både nytt och nödvändigt inslag för elever och lärare i och med pandemin.
– Om man har frågor under lektionen skriver man i chatten eller till läraren personligen. Lärarna får många frågor, och man får svar under lektionen eller efteråt. Jag har några klasskompisar som jag bollar idéer med, som tur är. Vi tre hörs av minst tre gånger i veckan, antingen via en grupp i Teams, eller SMS eller telefon. Annars hade det varit svårt för mig att orka och klara skolan.
Tillbaka till skolan
Nu i tvåan har Esther och hennes klasskompisar varit på plats i skolan en dag i veckan under hösten. I månadsskiftet november-december blev det skola hemma fram till slutet av januari i år. Därefter kom ett nytt besked om ett rullande treveckorsschema som innebär att ettorna, tvåorna och treorna turas om att vara på plats i skolan. Om två veckor ska Esther tillbaka. Hon längtar dit.
Prata med någon
Esther har några råd till alla kämpar med skolan, känner sig frustrerade, ensamma eller uttråkade.
– Prata så mycket som möjligt med klasskompisarna. Skriv i klasschatten. Var aktiv. Försök få igång samtal, få igång en gemenskap.
Om man känner sig ledsen och låg tycker hon att det är det bra att prata med någon som man känner sig trygg med.
– Eller någon man inte alls har en relation till, till exempel skolkuratorn. Jag har tur som alltid kan vända mig till mina föräldrar om det är något.
Hon har ett eget må-bra-knep som hon tar till när hon behöver en paus i pluggandet.
– Jag ställer mig och bakar. Allt från kakor till paj och bröd. Jag har också provat på att baka surdegsbröd. Det är kul med en utmaning!
Ung ledare
På fritiden är Esther ung ledare i Nederluleå församling. Hon har varit med på digitala ledarträffar och konfirmandträffar.
– Vi hade en träff för konfirmander och föräldrar i söndags. Det gick bra. Senare i vår ska vi ha en utedag med konfirmanderna.
När allt det här är över
Esther behöver inte fundera länge på frågan vad hon ser mest fram emot när allt det här är över. Orden kommer blixtsnabbt, ögonen glittrar.
– Att göra saker som att gå på restaurang, gå på bio, åka lokaltrafik till skolan. Ta skärgårdsbåten till Klubbviken, grilla på stranden, kunna resa, träffa kompisar och bjuda hem dem. Jag längtar efter att allt ska bli som innan – att kunna göra saker utan att hela tiden behöva anpassa sig. Jag märker att jag har tagit så mycket för givet.
Och mitt i allt finns det ljusglimtar.
– Jag har vuxit mycket som person. Man har fått en tankeställare om vem man är, vad man vill, vem man vill vara som person. Jag har lärt känna mig själv.
Text: Eva Bergman
Foto: Simon Eliasson