(Ur Kyrknyckeln nr 2 2021)
Det finns någonting undflyende över Luleå sockens första tid. Vi vet att en träkyrka måste ha föregått den stenkyrka som invigdes i Gammelstad 1492, men vi vet inte när den byggdes eller var den låg. Vi vet också att det måste ha funnits en samiskspråkig befolkning parallellt med den svenskspråkiga befolkning som bosatte sig vid Luleälvens mynning.
Socknen har sitt namn efter älven vars namn kommer från det samiska ordet lula eller lulu, som betecknar den ”östra älven”. Men det finns inga samiska namn på sjöar och berg i landskapet annat än namnet på älven.
Ortsnamnen berättar
Ändå förstår vi att de måste ha haft samiska namn längre tillbaka i tiden. Man ger inte namn enbart till en älv utan också till sjöar och berg i älvens närhet. Ändå finns inga tydliga spår efter sådana samiska namn kring Luleå och Gammelstad. Detsamma gäller det finska inflytandet. Byn Kallax har sitt namn från det finska Kalalahti som betyder fiskviken, men i övrigt finns inga finska namn i kustområdet av Luleälven.
Den fascinerande tid då samer, svenskar och finnar möttes vid Luleälvens mynning har till eftervärlden lämnat ett överväldigande arv av svenska naturnamn och ortnamn. Med utgångspunkt i nutiden är det därför lätt att föreställa sig Luleåbygden som en historiskt homogen svensk bygd. Ersnäs, Antnäs, Gäddvik, Björsbyn, Rutvik, Sundom är alla svenska byanamn. Men de arkeologiska fynden längs älvdalen sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden.
Det fanns en tid när jakt, fiske och skinnhandel spelade en viktigare roll än boskapsskötsel och jordbruk. Därför fick de som bodde i byar norr om Bygdeå ännu vid ingången till 1300-talet betala skatt till kungen i form av skinn istället för säd.
Finnavan
Ett sätt att skapa identitet för den egna etniska gruppen är att namnge andra etniska grupper som ”de andra”, de som avviker från den egna gruppen. Det är därför intressant att det äldst kända svenska namnet för Gammelstadsviken är Finnavan. Det finns en anledning till att vattnet öster om kyrkan kallas ava på den äldsta kartan och därefter vik på efterföljande kartor. Ser man till landhöjningsprocessen har ett sund en gång förbundit Finnavan med Luleälven fram till mellan 1000–1200-talet. Namnet bör alltså ha tillkommit någon gång under tidig medeltid när avan fortfarande hade en smal förbindelse västerut med älven. Beteckningen vik måste tillhöra ett senare skede när vattnet räknades som en vik österut i förhållande till Björsbyfjärden.
Efterhand började den första stadsbildningen att kallas Gamla staden eller Gammelstad. Det är inte förrän då som namnet Gammelstadsviken började användas. Samiska bosättningar i anslutning till sjöar gav namn som Lappträsket, Lappavan eller Lappviken. I Luleå och Boden är ett hundratal naturnamn med beteckningen ”lapp” spridda i kustområdet och inlandet.
I den svenska namngivningen av ”de andra” vid Finnavan kan vi ana ett tidigt möte mellan svensk- och finskspråkiga. Närvaron av en finsk språkig befolkning i närheten av den plats där sockenkyrkan byggdes förstärks av att torpet Finnesetther nämns på prästbordet i Gammelstad år 1553. Det skattade då tre spann sädesåker och sex hölass. Det var alltså en mindre gård som hade några kor, kanske häst och mest troligt får och getter.
Eftersom förleden finne berättar att avan och torpet fått namn efter personer som talade finska så ser vi här spåren efter en tidig finskspråkig bosättning. Det finns inga mer påtagliga bevis för den finska närvaron annat än att svenskarna kallade de finskspråkiga ”finnar” vare sig de bodde i Tavastland, Tornedalen, Värmland eller i mynningen av Luleälven.
Samerna i Lulebygdens byar
Från senare delen av 1600-talet och framåt ser vi mycket mer påtagliga spår av samer i skriftliga källor. Allt fler samer blev då utslagna från renskötseln. En del gav sig ner till bygden för att tigga, andra tog tillfälliga arbeten av olika slag. Det skapades ett proletariat av samer som arbetade åt borgarna i Luleå men också åt bönderna i byarna runt Gammelstad. En del bodde permanent i egen kåta eller stuga utanför byn. Så var det för den äldre same i 90-årsåldern som var ”wanför och ensam” och blev innebränd i sin kåta i Sunderbyn år 1761.
Andra arbetade säsongsvis på bondgårdar. De kallades ofta i kyrkböckerna ”lappiga” och ”lappdräng”. Det bekräftas av husförhörslängderna för Nederluleå socken där samerna antecknades separat för varje by under rubriken ”Lappfolk”. Under åren 1832-1862 fanns samer bokförda i Ersnäs, Antnäs, Måttsund, Smedsbyn, Bensbyn, Rutvik, Persön, Bensbyn, Ängesbyn, Börjelslandet, Sundom, Avan, Ale, Alvik, Sunderbyn, Gamla staden och Björsbyn. Det var sällan mer än en handfull samer i varje by, vilket visar hur marginaliserade de var i de snabbt expanderande kustsamhällena. I vigsellängderna användes beteckningen ”lapp” som en kombination av etnisk beteckning och yrkesbeteckning. Myndigheterna hade behov att särskilja samerna från den övriga befolkningen i kustbyarna. De betraktades ofta som lösdrivare eftersom de inte ägde någon mark och yrkesmässigt var en rörlig arbetskraft.
Karin Olofsdotter
Hur vanligt det var med samiska kvinnor som arbetskraft ser vi i ett rättsfall vid Luleå tingsrätt. Den unga samiska kvinnan Karin Olofsdotter var född i gruvområdet Kedkevare fem mil sydost om Kvikkjokk, men familjen flyttade när gruvverksamheten gick i konkurs. Hösten 1706 arbetade Karin åt borgaren Erik
Ersson Biörn i Luleå. Han hade sitt hus i Norra hamnen där scenskolans lokaler numera ligger. Där arbetade också den samiska ynglingen Olof Larsson. Det visade sig att Karin blev med barn, men på grund av skammen dolde hon havandeskapet för alla i sin omgivning. Våren 1707 när hon var i sjunde månaden fick hon jobb som vallpiga på Norsgården i Gäddvik. När hon med husfolket besökte kyrkplatsen i Gammelstad blev hon under en ungdomslek kastad i backen med stor kraft. Några dagar senare fick hon missfall när hon vallade korna i skogen. Hon lämnade det dödfödda fostret på en tuva.
Det visade sig att Karin umgicks med två samiska pigor på olika gårdar i närheten. Till dem berättade hon vad som hänt. Då gick det inte längre att hemlighålla och det blev rättssak. Hon blev dömd till döden men straffet omvandlades till piskstraff utanför tingshuset i Gammelstad. Hennes öde påminner om kvinnors nutida situation i olika delar av världen där stränga religiösa normer straffar kvinnor som råkar ut för missfall, men som av domstolar tolkas som barnamord.
Varken den samiska eller finska kulturen var tillräckligt livaktig och utbredd för att stå emot den svenska kulturen i byarna. De assimilerades relativt snabbt, men vi ser tillräckligt tydliga spår efter dem för att vi ska förstå att de tillförde någonting till Lulebygdens kulturmönster. I dag är det mångkulturella perspektivet av ett annat slag. Det är migranter från jordens alla hörn som berikar den mångkulturella kartan. Deras närvaro kommer att vara nutidens arv till framtiden.
Text: Lars Elenius, professor emeritus vid Luleå tekniska universitet
