Barnet

(Kyrknyckeln nr 4 2020)

I det kristna julfirandet står barnet i centrum. Vi sjunger om barnet i Betlehem. Vi läser och hör de tidlösa orden om den nyfödde frälsaren. Guds son, Messias, han som förändrar världen. Buren, älskad och fostrad sin unga mamma Maria. Jesus som är livets och hoppets ljus i en kall och mörk värld.

Det finns ett barn i varje människa. Oavsett hur gamla vi är.
Det spelar ingen roll om barndomens tid för länge sedan är förbi.

Barnet i oss gör sig ständigt påmind. Som årsringarna i en gammal tall.
Vi lever parallellt som både barn och vuxna. Och det vi har med oss från tidiga år präglar livet i sin helhet. Hur då, tänker någon. Det där har jag väl ändå växt ifrån?
Det barnsliga? Det naiva eller det oskuldsfulla? Men var inte så säker. Det märks iallafall när vi skrattar eller gråter. Dagarna vi är nyfikna eller oroliga. När vi är hungriga eller trötta. När vi söker skydd. När vi är blyga eller vågar stiga fram. Och när vi sover inte minst. Eller den förväntan som kan infinna sig – som när barnet längtar till julafton.

Finns det något som är så avväpnande som ett litet knyte? Det outgrundliga. Vi slutar väl aldrig att fascineras över kroppens rörelse och själslivets yttringar. Vi tröstar den otröstliga. Vi kännerden ljuva doften – som bara ett barn kan ha. De tusende frågor som barnet ställer, uppriktigheten som väntar på sitt svar; ”men varför det?” När förlorar barnet sina spontana frågor och livsyttringar? Där i uppväxten någon gång. När medvetenheten i omvärlden gör sig påmind. När jämförelsen kommer in och rädslan för att göra bort sig inför andra, eller verka dum; ”Men vet du inte det? ” ”Fattar du inte?”

Då är det befriande att läsa om Jesus och barnen. Hur gammal man än blir är det en oerhörd tröst när han samlar barnen omkring sig, och i sin famn, trots lärjungarnas protester om att barn ska inte störa; Inte komma här och tro.

Det är väl förresten i barnet som Jesus upptäcker den naturligaste tron. ”Sannerligen jag säger er; den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in.” De orden kommer man aldrig ifrån. Att ta emot Guds rike som ett barn; beroende, förväntansfull, växande och ödmjuk.

Det finns barn som uppfattas som störiga, barn vars blick har slocknat eller vars tillit tycks ha gått förlorad. Barn som – Gud förbjude – farit riktigt illa. Osedda,
gömda eller glömda. Stora eller små barn, i vilken ålder som helst egentligen.

Jesus öppnar famnen – och särskilt för alla dem. Alla oss. För dig och för mig. Hans famn är stor och hans välsignelse räcker. Därför är Jesus ord om barnen en viktig hälsning till oss alla; ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte!”

Text: Charlott Rehnman, domprost i Luleå domkyrkoförsamling