Meny

Sturmsgården

Sturmsgården är beläget utanför Tallåsen och är ett paradis under soliga sommardagar. På Sturmsgården kan man bada vid den strand som finns ca 50 meter från huvudbyggnaden. Du kan sysselsätta dig med massvis av utomhusaktiviteter på den enorma gräsyta som finns runtom lägergården. 
Är du på Sturmsgården på läger finns det även en hinderbana som du kan få möjlighet att nyttja. Möjligheterna är oändliga och det enda som sätter stopp för en fantastisk dag här är din egen fantasi!

Under högsommaren är det högtryck på Sturms. Läger och träffar av alla dess slag avlöser varandra, men så har det inte alltid varit. Sturms var länge bodland åt Bergmans gård i Bäckebo. Huvudbyggnaden är från 1700-talet och den utbyggda vinkeln, som nu är samlingssal, är från 1880-talet. Det är oklart när det avstyckades som en egen fastighet, men under åren 1889-1916 bodde Jonas Larsson från Vattuvalla där. Troligen ägdes stället, som då kallades ”Norr om sjön”, sedan av Hudiksvalls trävaru AB. Det såldes år 1923 till Jonas Jonsson Sturm, som var den siste som bodde där innan det såldes till kyrkan. Sturms-släkten hade då bott sedan 1816 i den gård i Bäckebo som nu ägs av Nyströms. Jonas och hans fru Alma hade tre barn: Karin, Olof och Anna. Korna hade de i ladugårdsdelen som nu är samlingssal. Det var alltså bara en innerdörr mellan köket och korna, vilket har varit en ganska vanlig planlösning i äldre tider. Jonas Sturm kallades ”Stor-Sturmen”. Han var lång, kraftig, fåordig och hade påfallande stora händer. Hans fru Alma hade vad man idag nog skulle ha kallat ”medial begåvning”. Hon såg saker som inte andra såg. Bland annat såg hon en gubbe som uppenbarade sig på andra sidan sjön, vid den så kallade ”Skinnlippstenen” (Sveriges sydligaste hällmålning) vid flera tillfällen. Det var alltså någon form av spökeri, och hon kallade honom för ”Skinnlippsgubben”.

EN LÄGERGÅRD MED HISTORIA

Om Sturms-släkten längre tillbaks finns en hel del att säga. Johan Sturm (1680-1759) kom från Reval (Tallinn) till Sverige och tjänstgjorde som officer under Karl XII. Han hade 8 barn varav en dotter hette Margareta (1725-1801) och en son hette Johan precis som sin pappa (1717-1801). Han var den förste som fick tillnamnet ”Stor-Sturmen”. Mot slutet av livet bodde han i Sunnanås, Ljusdal. En dag var han ute i skogen och gick med sin dräng. En stor björn kom fram och reste sig på bakbenen för att anfalla. Johan tog ett steg åt sidan så att ett träd kom emellan honom och björnen, varvid björnen slår sina ramar kring stammen. Johan griper tag i björnramarna och håller fast dem på sin sida av stammen för att inte bli anfallen på nytt. Drängen sprang iväg och föll i sömn i rena förskräckelsen. När han vaknade nästa dag kom han att tänka på sin husbondes belägenhet där ute i skogen. Han kallade ihop hjälp, och fick med sig några karlar med bössor. De kom fram till platsen, där Johan och björnen fortfarande stod på var sin sida av trädet, helt utmattade båda två. Ett skott fällde björnen, men Johan ristade sedan in sitt namn, födelseår samt årtalet för händelsen i stammen (1764). Vid en avverkning långt senare fann man stammen och bevarade biten med det inristade namnet. Den förvarades länge på hemgården i Bäckebo, men finns nu på Ljusdals museum.

Sturms hemman i Bäckebo

Till Bäckebo kom den förste Sturm år 1816. Det var Jonas Olsson Sturm (1761-1836), son till ovan nämnda Margareta Sturm, även kallad Greta-Cajsa. Johan Sturm, han med björnen, var alltså morbror åt denne Jonas. Tydligen ville man bevara namnet Sturm, för man behöll det i varje generation oavsett om det var genom en man eller kvinna arvet gick vidare. Jonas kom från Lillbyn i Färila och var känd för att röja upp land. Han bröt 2 hektar åker och 4 hektar äng på egen hand, och fick för denna bedrift Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj. Han slog sig ned i Bäckebo på den gård som har kallats Noréns men idag ägs av Nyströms. Denna kom att kallas ”Sturms”. Här levde och brukade Sturms-ättlingarna jorden. Jonas dotter Brita Jonsdotter-Sturm (1800-1854), hennes son Jonas Olofsson-Sturm (1826-1891), och hans son Jonas Jonsson-Sturm (1859-1904). Det var dennes son Jonas Jonsson-Sturm (1886-1962) som år 1923 köpte gården ”Norr om sjön” och flyttade dit. Efter många år började den kallas ”Sturms” då hemgården i Bäckebo hade övergått i annan ägo.

 
Kyrkans lägergård

Kyrkan inköpte stället av Jonas Sturms dödsbo år 1963 för 45.000 kronor. Efter det var det vissa problem med Stiftet, eftersom gården enligt gällande lagar och regler hamnade under stiftsnämnden. Församlingen hade alltså inte äganderätten fast de hade köpt den(!). Dessutom behövde den byggas om en del och mycket annat skulle också byggas om just vid den tiden. Bland annat var den stora renoveringen av kyrkan åren 1964-65. Därför gick tiden utan att så mycket hände. Scout- och annan ungdomsverksamhet sommartid ägde rum på Ol-Mårtsbodarna strax intill, som hade köpts av Putte Kock år 1939.

Under åren kom det upp en hel del förslag till hur den gamla bondgården med tillbyggd lada skulle inredas på bästa sätt. I ett protokoll från kyrkorådet år 1966 finns ett förslag om att inreda källaren med tvättrum och toaletter (där dagens kanotförråd är), mellanvåningen med församlingssal samt kapprum (ungefär som nu) samt vinden med fyra sovrum. Nu är vinden sedan 2000 inredd med en enda stor sovsal i längan samt ett mindre sovrum i huvudbyggnaden som redan fanns där. Dessutom fanns i förslaget från år 1966 en veranda mot sjösidan. Det räcker med att titta på utsikten för att få en sådan idé, hittills har den dock inte genomförts.

Det tog hela tio år innan gården kunde börja användas i någon större utsträckning. År 1972 fick kyrkan äntligen äganderätten till Sturms, och året före beslutades i kyrkorådet att gården av prästerna kostnadsfritt skulle utlånas till ideella föreningar. Första sommaren med aktiviteter på gården var år 1971, och man började med ”Sommarkväll” varje söndag kl. 19.00 med kaffeservering och ”Kvällens gäst”, och även rena musikkvällar. Detta blev mycket populärt och fortsatte under många år. Även midsommarfirande blev en tradition. Harry Holm drev på arbetet med Sturmsgården på 1970-talet och den användes flitigt parallellt med Ol-Mårtsbodarna. Då fanns en vedspis i köket där diskmaskinen nu står. Kammaren på övervåningen kunde utnyttjas, men var mycket kall. Den lilla stugan, som tidigare varit bagarstuga, hade nu byggts om så att några personer kunde övernatta även där. Ol-Mårts användes mest för scoutverksamhet, men byttes bort år 1989 mot ett skogsskifte av familjen Thor. Sturmsgården hade nu helt övertagit dess funktion.

Ändringar och renoveringar

Vid mitten av 1980-talet hade mycket växt igen på området, och underhållet var inte det bästa. Från år 1986 och framåt vidtogs en del åtgärder för att ge stället ett ansiktslyft. Bland annat rensades stenkällaren med årtalet 1896 inhugget från jord, mossa och annat. Annexet (eller logementet) byggdes av Öhmans år 1989. Klockstapeln byggdes år 1993 och badplatsen nere vid sjön rensades från stora stenar, varav endast den största är kvar idag. Vid den här tiden var de drivande prästerna Markus Frank och Kenneth Nordgren.

År 2000 inreddes vinden, och en handikapptoalett inrättades på nedervåningen. Det innebar att kammaren som fanns innanför fick maka på sig och nu bildade en kort korridor mellan ledarrummet och köket. Den senaste renoveringen var nu under vintern år 2011-12 då takbjälkarna i ledarrummet förstärktes, och efter det bjälkarna i samlingssalen. De hade börjat ge vika för alla hårda dunsar från hoppande barn på övervåningen. Målning samt renovering av ”koret” har också utförts, och nya möbler införskaffats. Dessutom finns en hinderbana ute kring gården.

Idag är alltså Sturmsgården bättre rustad än någonsin för att ta emot besökare, läger och utflykter. Har du vägarna förbi, så kom och titta.