När prosten höll på att bli vargmat

Om varggropen på Kyrkön

Längst ute på Kyrkön i Järvsö finns en varggrop.

Den är något igenvuxen och betydligt grundare än den var för knappt trehundra år sedan när den grävdes för att fånga vargar.

År 1729 höll varggropen på att kosta prosten Schissler livet.

En stig leder rakt in i en dunkel orörd granskog vid Järvsö kyrka. Man måste passera genom den långsmala kyrkogården först för att hitta stigen. 

– Där står biskopstallen. Börje Björklund, pensionerad kontraktsprost i Järvsö, som visar vägen till varggropen, stannar plötsligt till och pekar ner mot höger.

– Vi har sparat en stubbe av tallen. Ärkebiskop Johan Olof Wallin stod vid den och talade när han invigde kyrkogården i mitten av 1800-talet, berättar Börje Björklund.

På bägge sidor av kyrkogården sluttar marken brant ner mot älven Ljusnan.

Längst ute på Kyrkön i Järvsö finns en varggrop. Den är något igenvuxen och betydligt grundare än den var för knappt trehundra år sedan när den grävdes för att fånga vargar. År 1729 höll varggropen på att kosta prosten Schissler livet.

– Det berättas att härnere i älven ligger det en kyrkklocka, säger Börje Björklund och visar med sin knotiga käpp. – Gustav Vasa ville ju samla in alla kyrkklockor men när man skulle köra iväg med vår klocka över isen brast den. Kyrkklockan sjönk. Det sägs att man kan höra ljudet av den varje nyårsnatt. Men jag har aldrig hört den. 

Där raderna av gravar tar slut breder skogen ut sig och där börjar också stigen. Den slingrar sig fram i det dova ljuset. Höga tallar och granar skuggar effektivt solen och det är kyligt trots sommaren. Det är tyst och vindstilla och hela tiden får man slå bort de envisa myggen. Efter en lång nerförsbacke delar sig stigen, en fortsätter rakt ner till vattnet, den andra tar av åt vänster. Precis där, till höger finns varggropen. Det står en skylt alldeles nära den som berättar om jakten på vargar. 

– Det var över hundra år sen som man använde gropen, berättar Börje Björklund.

Nu är den igenfylld av löv och grenar som har fallit ner. Men det går inte att missa gropen. Det syns tydligt att någon har grävt. På kanterna märks fortfarande en liten vall av uppkastad jord och står man på botten kan man ana djupet som en gång var. 

– Varggropen var tre meter djup och fyra meter i diameter när den anlades, berättar Börje Björklund.

Det var här som prosten Petrus Petri Schissler en vintermorgon stod öga mot öga med vargarna. Den kalla januarisöndagen år 1729 sitter församlingen bänkad i Järvsö kyrka som vanligt redo för gudstjänst. Klockan elva blir det alldeles tyst i väntan på kyrkoherden. Men ingen kommer. Kyrkoherde Schissler är försvunnen.

Schissler hade några timmar tidigare pulsat iväg genom snön från prästgården, förbi den lilla kyrkan och över kyrkogården till den bortre änden av Kyrkön. Det var mörkt och en isig vind bet i Schisslers kinder. Han drog den tjocka pälsen tätare om halsen. Prosten Schissler hade blivit väckt tidigt på morgonen av ylande vargar. 

– Det gick ett vargstråk förbi här ute på kyrkön, berättar Börje Björklund. För att hålla vargarna borta hade Schissler tillsammans med bonden Anders Andersson bestämt att gräva en varggrop.

De ylande vargarna som störde Schisslers nattsömn hade ramlat ner i gropen. De hade lockats dit av en blodig höna som satt spetsad på en påle i mitten av hålet. I jakten på hönan föll vargarna ner i djupet.

Vargarnas ylande var en signal till Schissler och Anders Andersson. Då skulle de bege sig till gropen för att tillsammans dra upp vargarna och döda dem en bit bort. De fick inte ta död på vargarna i gropen för det skulle avskräcka andra vargar.

Schissler går också den här morgonen till Andersson som uppgjort. Men Andersson dyker inte upp. Han har blivit magsjuk och kan inte följa med. 

– Vargarna ylar så Schissler måste göra något. Han går till varggropen själv, berättar Börje Björklund. Schissler försöker dra upp vargarna med hjälp av linorna som de förberett, men det är isigt på kanten till gropen och i stället för att hissa upp en varg halkar Schissler ner i gropen. Pressad mot ena väggen i gropen stod Schissler öga mot öga med vargarna.

I kyrkan började församlingsborna sakna prosten. När han inte dyker upp sänder man bud till prästgården. Där får man svaret att Schissler har gått för att vittja varggropen. Flera män springer till gropen och finner Schissler stående på botten. 

– Snabbt som ögat drar de upp Schissler och en timme försenad står prosten i kyrkan och håller gudstjänst, berättar Börje Björklund.