Lyssna

Järvsö-psalmen

Svenska psalmbokens enda psalm för lördags-aftonen har en alldeles särskild historia

Numret är 512 och den kallas helt enkelt för "Järvsö-psalmen". Anledningen till det är följande: Järvsö socken växte mycket snabbt under 1800-talet. Den gamla 1200-talskyrkan hade byggts ut, men den blev ändå alldeles för liten. Därför rev man den och byggde en ny som rymde 2 500 personer.

Ärkebiskop Johan Olof Wallin skulle inviga den väldiga kyrkan söndagen den 22 juli 1838 och kom till Järvsö dagen innan.

Ärkebiskopen färdades med båt över Ljusnan

Mot aftonen denna sommarlördag kom han med sitt sällskap fram mot kyrkbygden. För att komma till kyrkan, som ligger på en ö, måste han färdas med båt över älven Ljusnan. Bland prästerna fanns två med rötter i Järvsö som kom att särskilt prägla det fortsatta kyrkliga och kulturella Sverige: Erik Forssell och Henrik Bergman. Den förra har i sin släkt den för oss idag kände författaren Lars Forssell och den senare den likaså berömde filmregissören Ingmar Bergman.

Inspirerat slår han ut med händerna

Under färden mot Kyrkön ringer hela tiden kyrkklockorna och en av roddarna har berättat att Wallin, som blev helt betagen av den skönhet som strömmade mot honom, reser sig upp i båten, slår ut med armarna och fångar inspirerat och snabbt in stämningen i orden:

Det ringer till vila och veckan går ut,
sabbaten sig nalkar, och mödan har slut. 
Tack, Evige Fader! för hälsa och frid 
Och nådenes gåvor i nödenes tid.

På sitt rum i prästgårdens gästflygel fullbordar Wallin sin på vattnet påbörjade dikt, som han kallar "Bön när det ringer Heligsmål. Tillegnad Jerfsö Församling den 22 julii 1838 av Joh. Olof Wallin." Bönen fick åtta verser, vilka alla så gott som oförändrade finns med i nya psalmboken. Här kallas den just för "Järvsö-psalmen". Originalmanuskriptet överlämnade ärkebiskopen till församlingen och den förvaras nu i en särskild monter i kyrkans sakristia.

En katastrofens dag

Själva invigningsdagen, söndagen, hade blivit spådd att sluta som en katastrofens dag. En siare hade nämligen förutsagt att tre kyrkor, som är grannar med varandra, skulle förstöras: Färila skulle brinna (det hade den också gjort året innan, 1837), Ljusdal skulle rämna (den skulle ock-så komma att uppvisa svåra sprickor) och Järvsö skulle sjunka ner i älven på själva invigningsdagen. Wallin anspelade på detta när han i sitt invigningstal började med att lugna de omkring 4 000 gudstjänstdeltagarna med att citera profeten Jeremias ord: "Detta tempel skall stå...".

Ingenting hände, men minnet av spådomen är ännu levande i den fortsatta traditionen att den skall sjunka en julmorgon.

1. Det ringer till vila och veckan går ut,
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.

2. Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett,
och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig  din skyddande hand.

3. Förlåt mina brister, och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver, då himlen förgås med vår jord.

4. Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.

 5. Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.

6. Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu?

7. Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.

8. Till detta beslut att ej glömma ditt bud
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.