Fram och tillbaka mellan Västervik och Hultsfred går en liten smalspårväg. Den underhålls av järnvägsentusiaster från hela Småland. En av dem är Axel Fors som också är kyrkoherde i Ljungby. Linköpings stifts utsände följde med på en av de sista turerna i höstas för att höra om Axel ser några likheter mellan rälsbussen och kyrkan.
– Likheten med kyrkan är att jag bor inte så nära här, säger Axel, som tjänstgör som konduktör ombord på tåget. Några helger om året kommer han upp från Ljungby för att jobba ideellt tillsammans med andra entusiaster.
– Jag är alltså här då och då, men det bygger på att det finns människor som bor häromkring och under hela året kan ha hand om underhåll och meka med vagnarna. Jag tycker att det är jätteroligt att gå runt på tåget på sommaren och prata med tyskar och holländare som åker – holländska kan jag inte men tyska pratar jag lite grann, och då får man prata med dem. Och sen är det många svenskar också som åker förstås. Men för att järnvägsföreningen ska hålla igång så behövs det de som är med varje vecka året runt, för att vi som kommer lite då och då ska kunna göra det.
– Och så är det i kyrkan också. Det ska vara öppet för alla att komma när man vill, men för att de som vill komma då och då och fira gudstjänst ska kunna göra det så behövs det de som gör det jämnt för annars skulle det inte finnas. Så det är ju samma egentligen.
Vad säger du om den här tanken att ”vi är vandringsfolket”, vi är på väg någonstans, det gör man ju på tåget också. Men spåren ligger ju där de ligger, det är ju både en fördel och en nackdel, men en fördel kan ju vara att man inte åker vilse så lätt med tåget.
– Nej man vet ju vart man ska, att man kommer att komma dit förhoppningsvis, om inte något oförutsett inträffar så gör man ju det. Sen vet jag inte vad det beror på men präster verkar vara överrepresenterade när det gäller tågintresse.
Tåget har lämnat Hultsfred och arbetar sig mödosamt mot Västervik. Till höger ser vi Vena kyrka. Det är regnigt och halt, och rälsbussen har det svårt när spåren blir blöta – hjulen riskerar att slira. Därför ligger alla hållplatser på plan mark. Att starta i uppförsbacke skulle inte vara möjligt.
– Just från 1800-talet och början av 1900-talet finns rätt många frälsningslåtar från väckelserörelsen med tågtema, berättar Axel.
– För några år sedan när en järnvägsstation i Skåne återinvigdes så var kyrkan med. Min far som var präst där då var med och firade detta. Och då hade man i det församlingsbladet publicerat en del av en predikan som en kyrkoherde i norra Bohuslän skrivit på 1800-talet när järnvägen var alldeles ny. Där drar han också parallellen att nu kommer järnvägen och det är framtiden – vi går en ljus framtid till mötes och det är precis som vi säger i kyrkan, att vi har det bästa framför oss. Och sedan passar han på att dra parallellen att tron är spåret. Så han lade redan på 1870-talet den teologiska aspekten på det hela.
– Han skriver en ganska lång del om att när man ser ett tåg susa fram och ångloket frustar, vad ska man göra då? Jo man ska falla ner på sina knän och tillbe Gud allsmäktig som har gjort det så stort att till och med de här minsta små vattendropparna kan åstadkomma detta enorma under att tåget går framåt. Så tänk på det nästa gång du ser ett tåg, då ska du falla ner och tillbe Gud Fader allsmäktig, att han har skapat människosnillet så sinnrikt.
Ja men det där är ju en intressant teologisk fråga. Kan man skriva allt gott som människor utför på Guds konto? Men sedan brukar man ju ofta avstå från att skriva det dåliga människor gör på Guds konto. Gud får all äran men människorna står för det dåliga?
– Det dåliga får man istället skriva på Jesus konto, att han försonar det. Det är ju för den saken han kom.
Axel reser sig och går en vända i tåget för att inspektera biljetterna. Den här dagen är det ganska glest i tåget. Under högsäsong kan det vara helt fullt, men idag är det bara några få resenärer. Men i ena änden av tåget finns en abonnerad vagn med några resenärer på födelsedagsutflykt.
Kan man abonnera sin vagn till himlen också, om vi fortsätter med de här parallellerna - och hur skulle det gå till? Åka i en egen vagn?
– Haha, nä… det finns ju de som genom historien har försökt köpa sig fördelar i religiöst avseende med avlatsbrev och så, men alla kyrkor har nog kommit på att det inte var så bra ändå, det handlar nog mer om att man finns i en gemenskap, en kyrka, snarare än att man kan abonnera en plats.
– Det påminner om den gamla historien om att någon blir insläppt av Sankte Per i himlen och det är så fint och vackert, och så går de förbi nån korridor, nåt rum… och då säger Sankte Per att nu måste vi vara väldigt tysta ... för de tror att de är ensamma här. Haha.
– Men jag tror inte att de i den abonnerade vagnen tror att de är de enda som åker på tåget. Däremot har de sin egen vagn, kanske sin egen servering, så det finns några saker som skiljer åt, men alla har samma mål.
– På liknande sätt kan man ju prata om ekumenik då, mellan olika kyrkor, möjligtvis. Där vi både har saker som lite skiljer oss åt och samtidigt grunden som vi har gemensamt, med tron på Jesus då.
Hur länge har du hållit på med detta? Hur gammalt är ditt tågintresse?
– Oh, det är ju ända sedan barnsben. Vi hade en museijärnvägsförening i närheten när jag var liten, far tog gärna med oss till den och när man är liten är man fascinerad av ångloken och såna grejer... Och sedan i min familj så var det alltid naturligt, att när vi skulle någonstans så åkte vi tåg. Jag hade ju den här pojkdrömmen då såklart att bli lokförare. Gud ville annorlunda och jag blev kallad till präst. Men därför är jag så väldigt glad över att nu kan jag ändå syssla med det här på fritiden.
– Jag har varit engagerad i just den här föreningen sedan 2010 för att en god vän som var engagerad här och sa till mig: ”det här är roligt och du gillar ju tåg, kom och va med!” Så fungerar det i kyrkan också. Jesus säger: ”Kom och följ mig, kom och var med! Det här är något bra.” De första lärjungarna visste inte exakt vad det var de hoppade på, men de hade förtroende för Jesus och jag har haft förtroende för min vän här och när han säger ”det här är bra” – jamen då hänger jag på. Så det är samma grej egentligen.
– Och det är det som är så fint i en ideell förening, vi kommer från så väldigt många olika håll. Nån är civilingenjör, nån arbetar på fabrik nånstans, nån är pensionär, andra är tonåringar som fortfarande går i skolan. Nån är forskare... alltså vi kommer verkligen från hela samhället precis som det, i bästa fall, också är i en kyrka.
Jag följer er förening på Facebook och då ser man att det är otroligt mycket arbete som läggs ner, med rälsbussar, med banan och allt…
– Verkligen. Vi kör daglig trafik från slutet av juni och in i augusti och på helgerna i september, men för att vi ska kunna köra den perioden så krävs det jobb året runt. Den här banan är kulturminnesmärkt och vi får ju söka de bidrag som går att söka till sån här verksamhet, och det är ett väldigt populärt turistmål, men på så sätt sysslar väl även den här föreningen med kollekt. För du har kanske sett på hemsidan att vi har en rälsbuss som vi nu måste renovera från grunden för att vi ska kunna ta den i bruk. Och föreningen har inte pengar till att göra det utan då lägger vi ut på Facebook: ”Vill du vara med och göra en insats – swisha din gåva”. Och det känner vi ju igen från kyrkan, det är så vi arbetar med kollekter för att Act Svenska kyrkan ska kunna hjälpa människor, för att kyrkliga gårdar ska hållas vid liv...
Tåget har passerat den i järnvägskretsar välkända stationen Jenny och är på väg den sista biten in mot Västervik. Axel avslutar:
– Järnvägsföreningen här bygger på att vi känner varandra, vi ingår i en gemenskap som är överblickbar och därför engagerar vi oss för alla förstår att vi behövs. Och jag tror att kyrkan måste hitta tillbaka till det och inse att de små enheterna som är framtidsvägen. Jag är ju kyrkoherde i Ljungby pastorat med åtta församlingar, men församlingarna måste få ha sitt eget självbestämmande och känna att ”vi har ansvar för vår kyrka”. Jag tror det är jätteviktigt, också för framtiden.