Varje år lyssnar jag på P1 vid tolvslaget. En tradition jag bär med mig från mitt barndomshem där min far alltid ville göra det.
Just kring tolvslaget får man höra dikten ”Det eviga” av Esaias Tegnér, orgel-stycket ”Das alte Jahr vergangen ist” av J S Bach samt höra Sveriges domkyrko-klockor ringa in det nya året.
Det är på det hela taget inte så mycket raketer och champagne i radio, utan ganska allvarlig stämning. Jag tycker om det. Inte för att jag skulle ogilla raketer och champagne – sådant kan också vara trevligt – men nyår är faktiskt en rätt allvarlig grej. Det kan vara värt att påminna sig om.
Tid för eftertanke
Över jul är det fest i kyrkan. Men när det gäller nyår är det allvar som kyrkan bidrar med. Vad gjorde jag av mitt år? Gjorde jag Guds vilja med mitt liv? Tjänade jag mina medmänniskor? Eller levde jag mest för mig själv och mitt eget? Hur håller det i längden? Håller det för en evighet tillsammans med Gud?
Gud vill att vi, likt fruktträd, ska bära frukt. Ett träd bär aldrig frukt för sin egen skull. Någon annan plockar den och får njuta av den. Vi är kallade till att bära frukt för varandra, i ett liv i tro, i ett äktenskap, i en vänskapsrelation, i vår miljö, i förhållande till dem vi har runt omkring oss, i vår närhet och i vår omvärld. Det är en värdefull uppgift. Vi klarar den sådär.
För vem lever vi?
När vi ser tillbaka på 2019 kan vi se att människor, vi själva också, i år igen, i allra högsta grad mest levt för sin egen skull. Nyårslöftena handlar kanske också mest om oss själva: Jag ska sluta röka. Jag ska träna mer. Jag ska göra och lyckas med det och detta. För min egen skull. Makt och pengar har uppfyllt våra strävanden, i länder, i företag och i våra egna liv. Klimatförändringarna skenar och riskerar snart hamna bortom vår kontroll. Livets okränkbara värde i alla lägen, har det bortsetts ifrån i år också. Är vi som fruktträd som inte ansats? En massa grenar som växer åt alla håll, men ingen frukt. Ett träd som inte bär frukt huggs till slut bort och dör. Ja, vi kommer alla en gång att dö.
Att behöva tänka på döden på nyår kan få vem som helst att sätta champagnen i halsen.
En ny början
Men mitt i allvaret förkunnar kyrkan också hopp för det nya året. Under jul firar vi att Gud sänt sin Son Jesus till oss. Han har kommit för att vädja för oss som blivit usla fruktträd, gräva runt oss, gräva bort ondskans makt över oss, gödsla oss, ge oss näring i bibelordet, nattvarden och bönen, så att vi kan bära god frukt för varandra, också 2020.
Jesus kommer för att offra sig och ge hela sitt liv för oss. Han gör skitgörat, det vi varken ville eller klarade av. Jesus säger: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör […] Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem.” Jesus ger oss nu ett nytt år av nya förutsättningar för att kunna ta emot Guds kärlek och kraft för att ge den vidare. Utan honom klarar vi oss inte. Med honom kan vi få ta del av hans liv, som håller för evigheten, när vi själva misslyckats.
Jesus ger oss ett nytt år så att vi kan vända om till honom. Det kommer en tid när vi inte kommer att ha den möjligheten längre. Våra liv kommer att ha sitt slut. Vi vet inte när. Det är jobbigt. Det är jobbigt att veta så lite om det år som kommer. Samtidigt visar det hur värdefulla våra liv är, redan nu. De är så värdefulla att vi inte har råd att skjuta upp allt viktigt till en annan dag.
Herre Jesus Kristus! Möt mig nu som den jag är. Håll mitt hjärta nära dig. Gör mig till den jag skall bli och lev i mig. Amen.