Vanligtvis firar jag gudstjänst på söndag förmiddag. Oavsett om jag som tjänstgörande präst står vi altaret, eller är ledig från tjänstgöring och sitter i kyrkbänken tillsammans med min familj, är det naturligt att som kristen fira sin gudstjänst på söndag förmiddag, som alla kristna i alla tider gjort, ända sedan de 12 första lärjungarna, så att en levande relation till en levande Jesus kan hållas vid liv.
Men för några veckor sedan var jag på söndagsförmiddagen dessvärre inte i kyrkan utan på väg hem från min systersons dop som ägt rum på lördagseftermiddagen. Det tog några timmar att köra hem (särskilt eftersomvädret var så dåligt) och vi stannade för att äta en tidig lunch på IKEA i Örebro. Det var då det slog mig. När jag satt där i restaurangen, mitt i doften från alla köttbullar, och tittade mig omkring såg jag många unga familjer. Det var här de var. Människor som jag alltför ofta saknar i kyrkan. Människor mitt i livet. Det var hit, till IKEA-templet, de valde att vallfärda på söndagsförmiddagen för att tillbe, och tillbringa vilodagen. Ja, flera hade säkert prioriterat att gå upp tidigt för att i tid komma iväg till templet… förlåt, IKEA.
DET GÖR ONT
Jag upplever att kyrkan i Ljungby pastorats olika församlingar är ganska bra på att nå ut till barn och ungdomar och till äldre. (Och det gäller säkert också andra församlingar i kyrkan). Jag gläder mig verkligen åt de familjer och de människor mitt i livet som jag trots allt möter här i kyrkan. Men det är bara att erkänna att det finns ett glapp, där 30-, 40- och 50-åringar är sämre representerade
på söndagens gudstjänster, och i kyrkans liv i sin helhet, än andra ålderskategorier. Så här har det inte alltid varit. Bara för 40 år sedan såg det helt annorlunda ut i våra kyrkbänkar. Och det är bara att konstatera att devisen som kyrkan länge haft att ”kommer barnen så kommer föräldrarna” inte stämmer. Det fungerar i verkligheten faktiskt tvärtom: ”Kommer föräldrarna så kommer barnen.” Men vad händer när föräldrarna inte gör det, utan tar barnen till IKEA istället? Varför är det här viktigt? Och varför gjorde det ont i mig att se familjerna på IKEA söndag förmiddag? Jo, det handlar om vad vi egentligen vill ge våra barn. Vilket budskap vill vi förmedla till våra barn? ”Köp dig lycklig!” eller ”Jesus älskar dig!” Medan man i dagens Sverige, både offentligt i politiken och runt smartphoneskärmarna i familjen, alltmer lider av religiös beröringsskräck,
tillåts konsumtionens reklamfinansierade evangelium härja fritt. Medan det har blivit enormt viktigt att barn inte utsätts för ”religiös påverkan” möter barn idag många hundra reklambudskap varje dag – på sina i-pads, i tv-bruset på
barnkanalen Disney Junior– och de tilltalas såklart av de plastigt lyckliga barnen i
reklamfilmerna som verkar så övermåttan lyckliga när de leker med attenballonger, bilbanor, dockor eller tvspel. Och samtidigt får de inga redskap för att kunna upptäcka Jesus i sina liv. Han som förlåter det ingen annan kan förlåta. Han som besegrar döden genom att uppstå. Han som håller att leva på och tillsammans med, i liv, i död och i evighet. Alltså, när barbiedockans plast för länge sedan förklarats giftig, batterierna i bilbanebilen för länge sedan är slut och tv-spelet blivit gammalt.
BE OM LÄNGTAN
På väggen i ett av mötesrummen på kyrkokansliet i Helsingfors finns talesättet: ”Penningen är en underbartjänare men en fruktansvärd herre.” Pengarna och konsumtionen behöver en herre för att inte själv bli det. Det var därför det
gjorde ont på IKEA den här söndagsförmiddagen. Så låt oss, som troget firar vår gudstjänst, för att låta Jesus vara Herre, fortsätta göra det. Låt oss be för vår värld; be för alla familjerna på IKEA, be för att Guds helige Ande ska tända en längtan i deras hjärtan efter att få möta och leva med den Gud som älskar dem genom döden ända in i himlens glädje. Låt oss fortsätta att gå till kyrkan, där vi verkligen kan se vad Gud har gjort! Penningen är en underbar tjänare men en fruktansvärd herre. Kom! Låt oss gå till IKEA och se vad Gud har gjort!