Utseendet spelar en enorm roll i vårt samhälle. Vi bestämmer oss ofta för hur saker ligger till genom att se på utsidan. Är personen jag möter att lita på? Är affären jag handlar i bra? Är bilen jag tänkt köpa nåt att ha? Vågar jag äta maten på min tallrik?
Allt detta tar vi ställning till genom att bara se på utseendet. Vårt samhälle är utseendefixerat. Vi bekymrar oss ibland över vad det gör med barn och ungdomar när utseende i så hög grad påverkar självkänsla och självbild. Det har också visat sig att utseendet spelar alltför stor roll vid anställningsintervjuer där kompetens egentligen skulle vara avgörande.
Men också när vi funderar kring döden, är vår utgångspunkt ofta hur det ser ut vid första anblicken. Då blir det i regel inte hoppfullt. Det ser ut som att allt är slut och att det inte finns något mer. Det finns inga vetenskapliga bevis på att det skulle ligga till på något annat sätt. Skulle vi bara gå på hur det ser ut när någon dör, verkar det inte finnas mycket som talar för att det skulle vara lönt att hoppas på en uppståndelse eller att få ses igen i ett liv på andra sidan tillsammans med Gud.
Vi vill hoppas
Samtidigt: Det är när döden kommer nära, när en anhörig avlider, som t o m den som aldrig velat tala om tro, hopp, evigt liv och Gud tidigare, plötsligt börjar tala om ”att ses igen” och livet efter detta. När man pratar med barn om döden, är det knappast någon som säger: ”Nu är det slut! Ni kommer aldrig att ses igen! Nu är det bara förmultning kvar.” Nej, vi människor vill ändå inte sluta hoppas.
Det finns hopp i den Kristna tron
Här kommer det fantastiska med att få bekänna sig som kristen in i bilden. Vi kan hoppas på ett evigt liv efter döden, med gott samvete. Vi kan säga ”Vi ses igen!”, utan att behöva ljuga. Hoppet om att det ska finnas något mer lever i och med att Guds Son Jesus krossade dödens makt och uppstod, mot alla odds, från de döda. I Johannesevangeliet säger Jesus: Jag skall inte låta någon gå förlorad av dem som Fadern har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Dessa ord från Jesus får vi ha i åtanke när vi ställs inför hur det ser ut när vi dör. Då inser vi att allt här i världen faktiskt inte är vad det ser ut som vid första anblicken.
Tittar vi noga ser vi att Gud lagt ner ledtrådar i skapelsen som talar om hopp och uppståndelse.
Vem hade kunnat tro att ett litet dött sädeskorn kunde växa upp och bli en del av ett böljande sädesfält?
Vem hade kunnat tro att det i ett litet dött blomfrö, finns potential att bli en stor och vacker blomma?
Vem hade kunnat tro att en maskros kan bryta igenom asfalten på min gata?
Vem hade kunnat tro att det i det som ser dött ut finns en sådan potential till nytt liv?
Jesus väcker oss till liv
Men detta är ett grundmönster i den värld Gud har skapat. Det är likadant med människan, visar Jesus. Vem hade kunnat tro att en människa som dör kunde uppstå till nytt liv efter döden? Men precis som maskrosen bryter igenom asfalten, uppstår Jesus och bryter igenom den till synes ogenomträngliga döden.
När vi dör blir vi frön som sås i jorden. Därför är kyrkogården inte bara en plats för sorg och saknad utan också en ljus plats, som innehåller samma förväntan som invid den tomma krukan du ställt i ditt fönster, där du precis sått ett blomfrö, och hoppas och tror på att få se hur något spirar fram ut jorden.
Bilden av oss alla som ett litet frö kan ge oss trygghet inför den framtid efter döden vi vet så lite om. Allt är nog inte vad det ser ut som vid första anblicken, trots allt.