Foto: Fredrik Olofsson

Predikan vid stavnedläggningsgudstjänst

Martin Modéus predikan vid stavnedläggningsgudstjänst i Linköpings domkyrka 26 november 2022.

 

Domssöndagen II
Joh. 5:22-30

I Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. När jag läste den här texten så kom jag att tänka på en andlig övning, en bibelläsningsövning, som jag använder ibland.

Man gör ungefär så här: man läser texten, och sedan går man in i berättelsen med sin fantasi. Och när man så att säga har fått texten i kroppen så går man, i fantasin, fram till den som man upplever som berättelsens huvudperson och möter den personens blick. Då händer något. I dagens berättelse vill jag se Jesus i ögonen. Det är lite speciellt i domssöndagstider.

Vi människor är relationsvarelser, och vi är vana av att läsa av varandra. Och så fungerar egentligen också bibelberättelserna, för det mesta. De är inte information, presenterad på ett krångligt sätt. De är berättelser där människor förhåller sig till Gud och till varandra, uppmuntrar varandra, trycker ned varandra, hjälper varandra och sviker varandra. Och så vidare i den oändliga mängd av alternativ av mänskligt beteende som finns.

Och alla dessa beteenden tar sig uttryck i våra blickar. Hur är det vi säger: ögonen är själens spegel. Hur jag upplever den andres blick säger något om den andre, men det säger också något om mig själv.

Så hur är det, vilken blick möter du från Jesus i den här berättelsen? Är den uppmuntrande, hotfull, misstänksam, kärleksfull, likgiltig… Det finns nog hundra alternativ. Förmodligen ser vi alla olika nyanser. Men det finns anledning att fundera, inte minst när vi möter domstexter i bibeln. Vad är det jag hör, och vad är det som händer i mig?

Och det är också det, förstås, olika. För dig kanske det är en vanlig högmässa. För mig, som slutar efter nästan tolv år som biskop är det förstås en lite annan känsla att ställas inför en av bibelns skarpa domstexter. Men det är mer en randnotering…

När Jesus mötte Sackaios, ni vet, den rike förrädaren, medlöparen till romarna, så hade Sackaios en rik erfarenhet av fördömelse från sina landsmän. Men hos Jesus mötte han en kärleksfull blick. Han stod i det läget som dagens berättelse beskriver; hans liv rullades ut framför Jesus. Och till hans överväldigande förvåning så mötte han en vänlig blick, vänliga ord, upprättande ord. Där förändrades hans liv.

Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, sa Jesus i dagens berättelse. Vilka härliga ord! Kanske finns de där för att hjälpa oss att se Jesu vänliga blick, hans upprättande blick när vi går nära honom i den här berättelsen.

När jag läste grundkursen i gammaltestamentlig bibeltolkning för många år sedan – förskräckligt många år sedan om jag tänker efter – så minns jag att föreläsaren en gång gick in på upplevelsen av dom och straff i Psaltaren.

Så här sa han: när en svensk ser en polisbil så får vi lite dåligt samvete: jag kör väl inte för fort, jag har väl inte gjort något som är fel. Men så var det inte i denna psaltarpsalmernas världsbild. Det var tvärtom. När man i det sammanhanget hörde talas om domen, så tänkte man omedelbart på frikännande. Det är därför man kan utropa döm mig, Herre, för det betyder …så blir jag äntligen frikänd. Döm mig, Herre, så blir jag frikänd.

I den här berättelsen säger Jesus: Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar ska höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.

Men jag vill påstå att i vår kulturtradition hör vi inte att de ska uppstå till dom. Vi hör att de skall uppstå till straff. Men så står det inte.

Fråga är om inte Jesu ord i lika hög grad kan läsas som förlåtelsens ord. Döm mig, äntligen vill jag bli fri. Mina onda gärningar, mina synder, det jag drabbat andra med, som legat som skavande stenar i själens djup, mitt dåliga samvete – äntligen lyfter någon bort allt detta.

Döm mig, Herre, ta bort mitt onda och gör mig på nytt fri. Ingen har uttryckt det bättre än profeten Mika: Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup (7:19).

Domssöndagen har ett så gott budskap. Ingen gör det onda för att det stämmer med hans eller hennes livsmening på djupet. Bakom förtrycket ligger alltid en deformation av den goda människa som Gud skapat till kärlek och givande. Och så ofta vi tar domen i egna händer. Vi som alltid är våra strängaste domare själva. I dag får vi uppmaningen att lämna domen till Gud, befrielsens domare.

Den där Jesusblicken. Den gör livet synligt igen. Den hjälper mig att se att Gud aldrig är min motpart, utan den som försöker rädda mig när jag lämnar kärlekens väg.

Ni pratar bara om synden i kyrkan, sa folk åtminstone förr. Ja, det är klart att man upplever det så, om man har den där dåliga-samvetet-inför-polisen-känslan i sig. Men har en gång evangeliet landat så hör man att hela Jesu verk är befrielsens och frihetens verk.

Så där går han omkring, Jesus från Nasaret, och tittar människor i ögonen och de blir upprättade: Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, ur synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära. Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom frihet och glädje får. Himmelriket är nära. Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds son emot, tro evangelium. Himmelriket är nära. (Sv ps. 39).

Den psalmen borde man sjunga jämt, men när jag insåg det i förberedelserna så var agendan redan tryckt. Så kan det gå.

Vi har i kyrkans historia talat mycket om den yttersta domen, som en kommande rättsprocess. Det är i de sammanhangen som alla förfärliga bilder av brinnande helveten kommer. Men det som Sackaios, och miljontals människor efter honom upplevde var inte den yttersta domen utan den innersta domen: när Jesu blick träffade honom på ett sådant sätt att hans hemliga rum öppnades. Inte för att något nytt skulle komma dit utan för att Sackaios skulle se att också där fanns Guds kärlek. Han var inte genomskådad utan genomälskad. Så också du och jag.

När blick möter blick, då säger det liksom klick i dörren till det hemliga rummet där allt detta tyngande ligger dolt. Var inte rädd, du är ju dömd! Och då kan man, som Sackaios, hoppa ner ur trädet, eller var det nu är man gömt sig, och något helt nytt har börjat.