Att ta sig till Agnete Kinmans hus nära Kimstad är inte helt lätt. Om man följer instruktionerna från GPS:en hamnar man framför en kraftig bom som blockerar all framfart. I det läget är den enda möjligheten att backa, åka ett stycke bakåt på huvudvägen och sedan ta en slingrig sidoväg, där spänstiga hjortar hoppar strax framför bilens kylare. Efter ett stycke rullar man in i en prunkande trädgård vid ett vitt hus, där Agnete bor med maken Staffan.
Kanske är denna lilla episod illustrativ inför mötet med Agnete Kinman? Vägen är inte alltid rak, och det finns hinder, men det finns också en väg fram. Det är lite hennes syn på saker.
Agnete utbildade sig först till läkare och arbetade ett yrkesliv med sjuka och döende. Sedan kände hon kallet att bli präst.
- Jag ville kunna förmedla hopp till patienterna på ett mer tydligt sätt, säger Agnete.
- Som läkare går inte det på samma sätt. Man kan ge en blick, en beröring, i akutsituationer, och de kan betyda nog så mycket. Men man kan inte tala med patienterna om Gud, om Jesus – och det skulle man behöva göra i många fall.
Arbetet på sjukhuset ersattes av präststudier, och den då 50-åriga studenten hade också avgörande samtal med Linköpings förre biskop Martin Lind. Mitt i den processen kom en allvarlig sjukdom som förde henne själv långt in i dödsskuggan. Men Gud ville inte ta bort henne från jorden just då, hon återfick hälsan.
I den svåra situationen vaknade önskan att dikta, och det är den som gjort att vi sitter här den här sommardagen. Helt nyligen utkom nämligen Agnete Kinmans diktsamling ”Det som vi aldrig anat – Om försoning med livet och döden – Sonettkransar”. I förberedelse för denna intervju läser jag på: vad är egentligen en ”sonettkrans”? Det visar sig vara något fenomenalt, en sorts diktarnas Mount Everest! Kransen består av 15 sonetter. Varje sonett har 14 rader, ofta rimmade enligt modellen abab cdcd efe fef. Sedan hänger de första 14 sonetterna ihop så att den sista raden i en sonett utgör den första raden i nästa, ända till den fjortondes sista rad som är första rad i den första. De hänger alltså ihop i en krans. Därutöver finns den femtonde sonetten, som kallas ”mästarsonetten”. Den består helt enkelt av alla förstarader i de tidigare fjorton sonetterna i en enda lång rad, och rimmar enligt samma mönster som de tidigare.
Vi tar ett exempel:
Djupt rotad i ett träd med gren och stam
i världens mitt ur lidande och skam,
ur det som varit svagt och ont och tungt,
ett möte sker i livets medelpunkt.
I livet kan försoning ta lång tid men när man närmar sig döden går det ofta väldigt fort.
Du sa att Gud ger aldrig något svar.
Det trädet är Guds svar till en och var.
Gud själv står djupt i världens ve och plåga.
Där brinner smärtan i Guds kärleks låga.
Gud har gått före oss i allt som sker
och ingenstans på jorden vart vi ser
en människa kan lida utan kärlek.
Vid sidan har hon Någon utan svek
som vågat gå de tunga steg ditut.
I värnlöshet kan kärlek verka fullt ut.
Detta är den tolfte sonetten i Agnete Kinmans krans ”Jag ser en fånge” från 1999.
När jag googlar ”sonettkrans” är den första träffen en bloggpost som förklarar att ”svårare än så här blir det knappast, det här med versmått” och fortsätter med påståendet att det bara finns en enda sonettkrans utgiven på svenska, av författaren Lotta Olsson. Knappast! Agnete Kinman har komponerat hela fyra stycken! Samtliga finns i denna lilla bok, och undertiteln ”Om försoning med livet och döden” talar tydligt om vad som ligger Agnete varmt om hjärtat.
- Försoning är det viktigaste av allt. I livet kan försoning ta lång tid men när man närmar sig döden går det ofta väldigt fort.
Agnete Kinman har suttit vid ett stort antal dödsbäddar. I de allra flesta fall känner den döende stort lugn och frid när det är dags att lämna. Erfarenheterna av kontakter med patienter i de situationerna har hon beskrivit i flera tidigare böcker, exempelvis ”Ett stycke av vägen. Möten i livets slutskede” från 2013 eller ”Tankar om Guds närvaro – och vår. Om lyhördhet och inre längtan” som kom ut i fjol. Men aldrig så att enskilda människors livsöden återges.
Ett av de inslag som finns genomgående i Agnete Kinmans böcker är vittnesbörden om hur Gud konkret finns med i livet och vid döden. I en av böckerna säger en ung läkare, som själv läst många berättelser kring döendes sista ögonblick:
”Det är svårt att förstå. Jag kan bara säga att berättelserna har tagit ifrån mig rädslan. Kanske är vi inte ensamma när vi dör, även om vi är det i strikt fysisk mening.”
Att få arbeta med döende och att få vara präst har varit en stor källa till förundran och tacksamhet, berättar Agnete. Med tanke på hur svåra och tunga frågor det rimligen handlar om är hon uppenbart fylld av glädje.
Intervjun närmar sig sitt slut, och jag ställer den svåra frågan om aktiv dödshjälp, som seglat upp som ett debattämne. Är hon för eller emot? För första gången under samtalet blir hon betänksam. Diplomatiskt nämner hon något om sedering (passiv dödshjälp där patientens medvetandenivå sänks) i vissa särskilt svåra fall, men att det viktigaste är att tala med patienten.
- En uttryckt önskan om att få hjälp att dö är ofta ett rop på hjälp, en ångest inför vad som ska ske, inför ökade symptom och för att bli övergiven. Ett varsamt samtal kan ge svar på det vi har svar på och förmedla att symptomlindring kommer att ges. I min erfarenhet skänker det lugn.
Men jag pressar. Är du för eller emot?
Agnete Kinman tänker efter en stund, tänker kanske återigen på de hundratals människor hon följt under den sista tiden. Så svarar hon:
- Jag är inte för dödshjälp men är det möjligt att täcka in alla omständigheter? En människas liv ligger alltid i Guds hand. Gud är barmhärtighet.
Max Wahlund