Meny

Fredrik Lennman går i pension

Den 1 mars 2020 går Fredrik Lennman i pension. Han är en av de präster som funnits längst i stiftet; i juni 1980 vigdes han i Martin Lönnebos första prästvigning.

Fredrik Lennman föddes 1955 i Norrköping i en vanlig svenskkyrklig familj, inte särskilt kyrksam. Men han gick i musikklass, och som gymnasist fick han ett extrajobb i Matteus kyrka, som vaktmästare. Där väcktes engagemanget för människor – det ”pastorala” som det heter på kyrkspråk. Mötet med dem som har det svårt.

- Vid ett tillfälle satt en man ensam i kyrkan. Han hade ett rep med sig… och ville att jag skulle binda en ögla åt honom. Sådana händelser gör starkt intryck.

I den vevan väcktes tanken på att bli präst. Det blev teologistudier i Lund, varvade med utbildning till reservofficer på I4 i Linköping, som gav lärdomar för livet.

- Vi hade bland annat något som kallades ”fria kriget”, övning i gerillakrigföring. Att då upptäcka, när man rent fysiskt är körd i botten, hungrig, trött, hur dum man blir, hur elak man blir, hur förändrad man kan bli… det är inget onormalt utan det är så det blir. Det var lärorikt.

Lennman gjorde också avbrott för sex månaders FN-tjänstgöring på Cypern. Där fick han stå ut med personalproblem grundade i hemlängtan och tristess.

- Det var hur viktigt det är att vara konsekvent, att inte backa från problem, utan att hålla i.

Det var erfarenheter som präglade den drygt 20-årige officeren och följde med in i nästa yrke, det som präst.

År 1980 vigdes Fredrik Lennman i biskop Martin Lönnebos första prästvigning. Första placeringen blev i Kisa under kyrkoherde Severin Blidö, en man med en ledarstil att inspireras av.

- Han visste vad han ville. Och var det något nytt så tänkte han igenom och gav sedan klartecken, och då visste man att man hade stöd. Han delegerade, och så lade han sig inte i – men om man gjorde något dumt kunde han ta en i örat. Det tyckte man ju inte om då, men i efterhand ser man att han släppte inte ansvaret.

I Kisa träffade Fredrik Lennman sin hustru, och efter några år flyttade de till trakten av Rimforsa där familjen gradvis växte till. Det blev sedermera sex barn som var med i kyrkans barnverksamhet. Lennman själv var ansvarig komminister i Kättilstad, Hägerstad och Oppeby, vilket var en tillvaro med ganska mycket eget ansvar.

- Vi var ett litet arbetslag med kantor och en halv församlingsassistent och vi bedrev verksamhet tillsammans med kyrkorådet och alla ideella. Det var på den tiden det bodde folk på landsbygden, och folk räknade med kyrkan – det fanns en byskola, det fanns en lanthandel.

19 år hann det bli, ”väldigt trevliga år”. Sedan så småningom en kyrkoherdetjänst i Rystad kyrkliga samfällighet, det som sedermera och under Fredrik Lennmans ledning förvandlades till Åkerbo församling.

- En stiftsadjunkt jag hade kontakt med sade att de hade väldigt bra förtroendevalda [i Rystad]. Så jag sökte och fick tjänsten och den blev så småningom utökad med Bankekinds pastorat, så vi blev tio församlingar. Det blev ganska stora förändringar. Från att vara två pastorat blev vi ett, och från att vara tio församlingar blev vi en. Det som gick lättast var nog att lägga samman de tio församlingarna, för vi hade en genomtänkt plan, där vi bildade verksamhetsråd, hade sockenmöten och byggde upp en frivilligorganisation för att inte förlora engagemanget ute i buskarna. Många kunde hitta sin plats. Att lägga samman pastoraten var kanske svårare, eftersom de var två olika kulturer.

När tjänsten i Folkungabygden blev ledig hade man just beslutat att lägga samman fem pastorat av olika karaktär. Fredrik Lennman var med sin erfarenhet av sammanläggningar en lämplig kandidat. Han uppskattade särskilt samarbetet med kyrkorådets ordförande, Leif Larsson.

Det var goda år – men avslutningen blev inte lika god. Problemen kring köpet av Wienerbageriet i Mjölby gav smolk i glädjebägaren. Enligt Fredrik Lennman missbedömde man vilken kompetens som krävdes för näringsverksamheten; det hade behövts mer. Utöver att historien var personligt ansträngande var den också negativ för kyrkan.

- Som kyrkoherde skriver man dagligen under utträden, och de får  konsekvenser. Dels går en procent ur, dels är det en procent som inte döps… det urholkar. Det kommer ju en dag när vi verkligen inte har några pengar, utifrån den organisation vi har idag.

Statens stöd finns inte längre, och medlemsantalet minskar. Därför måste man leta andra tänkbara inkomstkällor, menar Lennman. Näringsverksamhet är en sådan.

I somras försattes Wienerbageriet i konkurs. Fredrik Lennman hade gärna gått i pension redan för ett år sedan, men kände att det vore fel att överge sin post när det stormade som värst. Beskyllningar om korruption och andra allvarliga förseelser drevs i pressen. Anklagelserna har avvisats av den utredning som advokatfirman Delphi genomfört, men historien tog hårt på kyrkoherden, som tillsammans med Leif Larsson fick bära hundhuvudet för allt som gått snett med bageriet.

- Det är det vi har betalt för, brukar jag säga – men jag tycker inte att jag har så pass mycket betalt att det motsvarar detta, säger Fredrik Lennman med ett snett leende.

Idag är bageriverksamheten lagd till handlingarna, och det är möjligt att lämna över till en ny kyrkoherde.

- Kanske den allra viktigaste egenskapen hos en kyrkoherde idag är förmågan att säga nej. Det händer så mycket och man måste klara av att prioritera.

Fredrik Lennman avslutar:

- Detta är stiftets finaste pastorat med många kompetenta och duktiga medarbetare!

Intervjun är färdig och vi ska gå ut för att ta några bilder utanför Vita villan, där pastoratet har kontor. Vi ber kyrkoherden att stå vid ett av träden, men han fattar istället tag i en soptunna intill entrén. Delvis är det galghumor efter det senaste årets mediebevakning, delvis kanske en symbol för att en kyrkoherde idag måste vara beredd att hugga i var som helst där det behövs. Men för Fredrik Lennmans del är arbetet snart avslutat.

Text och foto: Max Wahlund