”Är det ett omöjligt uppdrag att vara kyrkoherde i Svenska kyrkan?” står det på bokens baksida. Svaret från Maria Åkerström och Peter Andreasson, båda med kyrkoherdeerfarenhet är att det är både möjligt och meningsfullt.
I samband med boksläppet fick de chans att förtydliga sin slutsats. Drygt trettio personer hade kommit till stiftskansliet i Linköping för att lyssna på ett panelsamtal mellan redaktörerna och Lars-Eric Norrsäter. Han är en av de tretton kyrkoherdar – en från varje stift – som medverkar i boken.
Luleå stifts biskop Åsa Nyström medverkar också med ett kapitel. I ett digitalt inspel berättade hon om några nyckelfaktorer hon identifierat, faktorer som kan vägleda både kyrkoherdar och förtroendevalda till långsiktig hållbarhet i uppdraget. En sådan faktor är den långa tidslinjen.
”Som kyrkoherde är man en del i en lång tidslinje. Andra har gått före, andra kommer att gå efter. Tänker man på det kan axlarna sjunka lite grann”, sa hon.
Upphovet till boken var en prostsamling för några år sedan. Prostarna arbetade med hur nya ledare ska rekryteras. Flera vittnade om vilken stor arbetsbörda många kyrkoherdar känner liksom stress över att vara både präst och chef. Prostarna Peter Andreasson och Maria Åkerström hade andra, positiva och lustuppfyllda upplevelser av att vara kyrkoherde.
”Det borde vi skriva en bok om", minns Peter Andreasson men medgav att det också fanns dagar då det kändes som hjärnan kokade. Lösningen blev att söka centrum, lyssna på Guds röst:
”Jag startade en grupp som jag själv behövde. Det är tio år sedan nu. Vi sitter i tystnad i 45 minuter och avslutar med en reflektion över söndagens psaltartext. Mycket välgörande”
Lars-Eric Norrsäter berättade om en annan konkret åtgärd för hållbarhet:
”Jag ser till att ha tydliga och tillräckliga pauser mellan möten”.
När samtalsledaren Christine Selse, HR-ansvarig i stiftsorganisationen, förde in frågan om rollkonflikter syntes många igenkännande nickanden i rummet.
”Det kan tyckas mer fromt att predika än att skriva fakturor. Men jag ser ingen motsättning”, sade Maria Åkerström.
Text: Katarina Sandström Blyme