Meny

"Låt oss be och vara uppfinningsrika"

Biskop Martin Modéus skriver till församlingarna i coronavirusets tid.

"Vi ställer inte in, vi ställer om. Exemplen på detta kan vara många". Biskop Martin Modéus uppmanar till uppfinningsrikedom. Bild: Zandra Erikshed

Kära vänner i Linköpings stift!

Mycket händer just nu som skakar om i vår gemensamma vardag. Vi reagerar olika på detta, allt från att gripas av handlingskraft eller vanmakt till att bara uppgivet se bort. Eller att försöka leva som vanligt.   

I kyrkans rika förråd finns böner, psalmer och ”vänner” i den bibliska historien som kan ge oss perspektiv, vägledning och tröst i det vi nu står i. Det kan handla om allt från Psaltarens Ur djupen ropar jag till dig, Herre… eller Luthers psalm Vår Gud är oss en väldig borg… till det bibliska ropet som följt oss i kyrkans gudstjänst sedan 300-talet: Herre, förbarma dig över oss. Eller yngre psalmer som Du omsluter mig och Känn ingen oro.

En del av dessa, och många andra texter och ord, har nog flimrat förbi utan att hitta sin genklang i oss under många år. Men plötsligt blir de kanske det viktigaste vi har. Mänskligheten har varit i kris förr. Bibelns berättelser vittnar om detta, psalmerna vittnar om detta, bönerna vittnar om detta. Människor har ett oändligt antal gånger sökt sig till Gud. Nu räcks orden till oss från dem som gått före oss. Det är som om de säger: pröva det här, vi vet att det ger kraft och tröst och hjälp.

Kyrka är vi alla, och människor är vi alla. Därför har var och en av oss en utmaning att räcka ut händerna till varandra, bokstavligen eller bildligt. Alla kan inte göra allt, men många kan åtminstone göra något. Alla kan vi be.

I den tid då vi, med rätta, uppmanas att öka den fysiska distansen till varandra behöver vi tänka igenom hur vi kan bidra till att öka den mänskliga närheten till varandra. Genom att ringa ett extra telefonsamtal. Genom att berätta att man ber för varandra. Genom att fråga hur vi kan bidra till att minska ensamheten hos någon på något sätt. Den där vinkningen, även om det är på håll, är kanske viktigare än någonsin.

Kyrkans uppgift är att med förbön och handling finnas till för människor, inte att medverka till rädsla och isolation. Vad är mitt och ditt bidrag i detta? Låt oss vara uppfinningsrika.

Som församlingar behöver vi både visa omsorg om människor och respekt för lägets allvar. Församlingens pastorala uppgift att ge hopp, själavård och mod växer i detta läge, så oreflekterad verksamhetsbegränsning kan inte vara kyrkans kallelse i dagens läge. Vad behöver verkligen utgå? Kan det ersättas av annat? Finns nya – och ansvarsfulla – sätt och nya mötesplatser? I allt följer vi förstås myndigheternas förordningar och rekommendationer.

När vi biskopar talat med varandra är vi många som säger: ”vi ställer inte in, vi ställer om”. Exemplen på detta kan vara många. Om en grupp för ensamma måste ställas in, så kanske vi skapar en omsorgens telefonkedja. När grupper inte kan genomföras kanske deltagarna kan organiseras för hjälp- och stödarbete, att handla åt varandra, gå till apoteket åt varandra, låna böcker åt varandra. Eller så sprider vi information så att så många som möjligt nås av information om hur vi kan hjälpas åt att vara samhälle i en svårbegriplig tid.

Restriktioner i verksamhet och förändringar av verksamhetsformer är till för att skydda de svagaste. Kanske behöver vi ibland påminna varandra om att åtgärderna är till för att hindra smittspridning, inte främst för att skydda oss själva.

Det är av stor vikt att vi upprätthåller gudstjänstlivet. Gudstjänstfirande, som vi är vana vid, är i dag rejält påverkat av läget. Men jag är glad att kunna konstatera att det finns en bred uppslutning kring att bön ändå ska äga rum och att klockorna ska ringa på söndagens gudstjänsttider – om så bara med en eller ett fåtal förebedjare på plats. Lokalt fattar församlingarna de beslut som är mest konstruktiva utifrån de lokala omständigheterna. Nattvard kan delas ut i form av endast bröd, under en begränsad tid. Fridshälsningen kan ske genom att man nickar eller vinkar till varandra. Den blir en påminnelse: Jag ser dig. Gud är med dig!

Redan nu är på de flesta ställen församlingsverksamhet inställd för grupper som myndigheterna bedömt utsatta för särskild risk. När det gäller verksamhet där dessa grupper inte är aktiva kan den genomföras, så länge inga andra myndighetsrekommendationer utfärdas. Även bedömningen av vilka grupper som är utsatta för risk kan ändras. Det finns anledning att särskilt hålla ögonen på hur myndigheterna motiverar sina beslut. Ibland kan det finnas anledning till större restriktivitet.

Begravningar är prioriterad verksamhet, medan andra kyrkliga handlingar, som dop och vigsel, efter samråd kan skjutas upp en tid.

Barn- och ungdomsverksamhet går att bedriva enligt samma förutsättningar som de föreskrifter och rekommendationer som myndigheterna utfärdat för skolorna. När de ändras så ändras också våra bedömningar.

I ett så oklart läge som det nuvarande behöver Sveriges, liksom våra lokala samhälles ledare särskilt stöd och förbön. Man har att fatta beslut som ibland är genomgripande i en situation som är mycket oklar. Säkert kommer det i efterhand att visa sig att en del sådana beslut var för omfattande medan andra var för otillräckliga. Därför behövs våra böner för dem som har som uppgift att leda samhället, liksom vårt stöd och vår omtanke om dem.

Detta gäller förstås också församlingarnas ledning och styrning. Församlingarna behöver sluta upp kring sina ledare. Kyrkoherdar, församlingsherdar, förtroendevalda och alla i ansvarig position har mitt särskilda stöd i denna viktiga uppgift, liksom i mina förböner. Jag hoppas att så många som möjligt är med mig i detta.

Förbönen är och förblir en av kyrkans främsta uppgifter. Ha alltså med Coronasmittspridningen i alla bedjande sammanhang, be särskilt för människorna i riskgrupper, för alla som är rädda, för dem som har smittade anhöriga, för dem på flykt och alla som inte har möjlighet att skydda sig på de sätt som ett modernt samhälle erbjuder, för dem som kanske redan drabbats i församlingen, etc.

I vår gemensamma bön kan vi använda dessa eller liknande formuleringar:

Gud, du som är nådens och modets Gud,
vi ber om din hjälp i den tid då sjukdomen sprider sig över vår värld och vårt land.
Gud, du som är nådens och modets Gud,
vi ber om din hjälp i den tid då sjukdomen sprider sig över vår värld och vårt land.
Vi kommer till dig med rädsla, vilsenhet och bön om kraft,
med vår oro för anhöriga och vänner som bor i utsatta områden.

Särskilt ber vi för alla människor på flykt, som är i svåra situationer
och med alltför litet skydd för kropp och hälsa.
Vi ber för alla som arbetar i vården.
I nödens tid, låt våra handlingar var en del av svaret på våra böner.

Med önskan om Guds välsignelse – i förbönens gemenskap!

Biskop Martin Modéus
Linköping 19 mars 2020