”Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden!” Så lyder det uråldriga påskropet i den kristna kyrkan. Också i år kommer detta att höras i kyrkor över hela världen, även om gudstjänster just nu ser mycket annorlunda ut. Dessa ord bygger på människors erfarenheter, att mitt i död och smärta går någon med oss, någon som bär livet till oss eller, när det är som svårast, bär livet åt oss.
I nästan varje litet samhälle i Sverige finns en kyrka. Ofta är den gammal, inte sällan mycket gammal. Här har människor sjungit hoppets sånger genom sekler, inte minst i påsktid. Ibland har man sjungit i glädjens tid. Inte sällan har sången om uppståndelsen fått sin mening av att allt runt omkring har varit hotat av sjukdom, fara, eller kanske till och med krig. Då sjunger vi om hopp. Det är det som kyrkklockorna gör varje gång de hörs ut över land och stad – även på de platser där gudstjänster inte går att fira, av säkerhetsskäl.
Våra gamla kyrkor stod där när spanska sjukan härjade 1918–1920 – det finns ännu ett litet fåtal människor som minns det. Under kolerans värsta tid 1834 tid satt människor i samma kyrka och bad och sjöng sånger som gav hopp. I vårt stift finns dessutom många kyrkor där människor samlades till bön och sång under pestens tider både på 1710-talet och på 1350-talet. Dessa gamla väggar har erfarenhet av den yttersta nöden. Nu sätter vi oss, bildligt talat, vid sidan av våra förfäder och stämmer in i deras böner.
”Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden!” De orden möter oss på två sätt: dels i hoppet om uppståndelsen, om himmel och paradis, dels i hoppet om att livet segrar i världens – och mina egna – många kriser, nederlag och ”dödar”. Kanske var det så människorna förr tänkte när de såg bilderna av Jesus på korset: ”Han led, han vet vad lidande är. Gud vet inpå kroppen vad rädslan och smärtan gör med oss”. I år, i coronatiden, lägger vi ytterligare en smärtsam erfarenhet till gamla tiders erfarenheter. Men också i år hör vi påskdagens ord om uppståndelsen och om livets och hoppets seger.
När samhället är välordnat så går den här sortens perspektiv lätt under jorden. När vi är optimistiska och har handlingsplaner för allt tror vi oss inte behöva det hopp som har sitt fäste någon annanstans, på djupet i det verkliga, med en horisont som öppnar upp och överraskar. Vi ger det hoppet i vardagen varje gång vi ler mot varandra eller utför kärlekens eller medmänsklighetens små handlingar. Och vi får det när vi tänker på hur många som vittnat om att livet är större än det vi ser här och nu. Eller när döden till sist är oundviklig. Där är optimismen meningslös, men det finns mycket hopp att både ge och få.
Om många hundra år kommer man kanske att gå till våra kyrkor och minnas att det var här som vår generation sjöng hoppets sånger. Eller, när vi inte vågade samlas, åtminstone lyssnade till klockornas bön eller kände tryggheten av att dessa tunga stenväggar bär påminnelser om att Gud finns i vår mitt, med kraft i smärtan och hopp för morgondagen.
”Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden”. Så har man sagt förr, så säger vi nu, och så kommer man säga också i framtiden, in i evigheten. Därför vågar vi säga ”Glad påsk” också när mycket ser mörkt ut i världen. Oväntade ljus tänds hela tiden.
Linköping 8 april 2020
Texten har varit publicerad i flera lokaltidningar