Vi närmar oss allhelgonahelgen, en av årets största helger, en helg för minnen och för sorg. Vår längtan efter att livet ska få bli som vanligt har vuxit starkt i pandemins tid. Inte ens döden har i denna tid fått vara ”som vanligt”. Särskilt inte för anhöriga till människor som gått bort sedan pandemins början. Kanske fick man aldrig möjlighet att ta farväl som man önskade, och vetskapen om att min kära dog i ensamhet är smärtsam. Kanske blev begravningen begränsad till endast de närmast sörjande, kanske inte ens till dem. Och många i riskgrupp har inte kunnat få de där tröstande kramarna vi gärna ville ge.
I den enskilda sorgen finns alla våra gamla sorger närvarande. Men sorg är inte bara en privatsak. I alla tider har det varit en viktig del av människans bearbetning av livets förluster att få göra det tillsammans. ”Bär varandras bördor” skriver Paulus i bibeln. Både minnen och sorg bär vi gemensamt.
Med Alla helgons dag, och våra ljuständningstraditioner och minnesgudstjänster, kommer den möjligheten för många. Vi ger plats åt sorgens så viktiga kollektiva uttryck och vi får rum för våra minnen. Liksom de möjligheter som media ger. Under lördagen tevesänds en nationell minneshögtid från Uppsala domkyrka. En sorgemanifestation i pandemitid med bland andra kungaparet och ärkebiskop Antje Jackelén.
När Gud svarar på bön är det ofta genom att sända människor. Jesus sa ju: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni göra för dem”. Vi blir till Guds händer eller fötter. Vår hand på kinden blir Guds hand på kinden. Och våra tårar tillsammans med sörjande blir Guds tårar. Så smärtsamt det då blir när våra händer inte får stryka en döende människas hand.
Men det finns andra sätt att bekräfta varandra i sorgen. Kanske är en del av lärandet i coronatid att vi lär oss att läsa våra riter och traditioner just som tecken på mänsklig närvaro, också i frånvarons tid.
För några dagar sedan hörde jag berättas om en begravning där endast en person, den närmast sörjande, kunde vara med. Dock, i kyrkans kor var det så många blommor att prästen knappt kom fram till kistan. I djupet av mitt hjärta hoppas jag att denna människa kunde känna närvaron av alla dem som inte kunde komma.
När vi inför allhelgona smyckar gravar, när vi tänder ljus, så synliggörs vår sorg och förlust inför andra. Det blir tydligt hur vi ingår i en relationsväv, att vi inte är ensamma. De ljus du tänder på en grav är inte bara för dig själv utan också för din familj och dina vänner. De ljusen betyder också något för dem som sörjer vid graven bredvid. Tillsammans skapar vi allhelgonatidens ljushav för minnen och sorg. Gud sänder människor att bära tillsammans.
Förhoppningsvis kommer många att tända ljus på gravarna som ett tecken på att vi stöder varandra. Och förhoppningsvis kommer vi alla att sprida ut våra besök, inte bara för att vi inte ska komma varandra för nära och sprida smitta utan också för att ljusens mångfald ska visa på vår uthållighet i att stödja varandra i minnenas och sorgens tid.
Om det finns någon du vill men inte kan hålla om så berätta att du tänkt hålla om. Vi kan också be för oss själva och för andra. Kanske med Psaltarens ord till Gud, "Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand". När ljusen tänds på kyrkogården eller hemma hos dig är det din stund, den är till för din sorg. Men du bär den inte ensam. Gud sänder människor också i dag, med gudomlig kärlek och mänsklig kreativitet.
Gud välsigne dig och din allhelgonahelg!
Martin Modéus, biskop i Linköpings stift
28 oktober 2020
Texten har varit publicerat i bland annat Östgöta Correspondenten.