”Håll avstånd”. Det har väl varit en av de vanligaste uppmaningarna under året som har gått. Och just därför har vi hela tiden behövt tala om behovet av att upprätthålla närhet. I coronakrisens början talade alla om social distans. Men någon gång under resans gång så började många av oss i stället tala om fysisk distans, för det blev så tydligt att det var just den sociala närheten som vi behövde upprätthålla.
Avstånd och distans är ett uttryck för människans stora brottning med Gud. Hela Bibeln är full av rop på Gud: ”Var är du?”, ”Varför svarar du inte när jag ropar?” Bönens början tycks snarare vara upplevelsen av Guds frånvaro än av Guds närvaro.
Jesusberättelsen, som börjar med det lilla barnet i krubban, är en berättelse som försöker få oss att se att Gud är nära, i det lilla. När människor kanske mer har försökt att framkalla upplevelsen av Gud i det storvulna så kommer Gud själv i ett litet barn. Och människor samlas runt honom, kring krubban. Fattiga och rika, gamla och unga. Och djuren. Och änglarna.
Gud i medmänniskan. Gud i Jesus, barnet i krubban
Men hyllningarna vid födelsen leder inte Jesus till kungatronen, han leds till korset. Återigen tar Guds närhet plats där vi inte anade det, i nederlaget. Efter uppståndelsen, i slutet av Jesusberättelsen, lämnar han jorden, från himmelsfärdsberget. Också den berättelsen handlar om närhet. Genom sin heliga Ande finns Gud ännu närmre oss än vi kan föreställa oss. Guds Ande andas i oss och med oss.
Vi behöver de många bilderna för att med hjärtats språk kunna höra, se och ta till oss hur nära Gud är. Försök att någon gång under julen, i tanke eller i handling, hålla ett barn i famnen. Titta barnet i ögonen och se hur de är som fönster som vetter mot oändligheten. Gud i dig och Gud i mig. Gud i medmänniskan. Gud i Jesus, barnet i krubban.
Jag önskar er alla en god och välsignad jul!
Martin Modéus, biskop i Linköpings stift
Texten har tidigare varit publicerad i flera av stiftets församlingstidningar