Den nya kyrkohandboken – i min hand och i mitt hjärta

Tankar för inspiration om nya kyrkohandboken

Följande anförande hölls av biskop Martin Modéus vid de kyrkohandboksdagar som hölls i stiftet inför ibruktagandet av den nya handboken våren 2018.

Inledning

Kära vänner! Det är roligt att vi nu har kommit så här långt på vägen fram till den nya kyrkohandboken. Det har inte varit en helt enkel resa, vare sig processmässigt eller innehållsmässigt. Visst brukar det slamra kring nya kyrkohandböcker, men denna gång kanske det har varit lite mer än vanligt.

Den nya kyrkohandboken är den åttonde sedan reformationen, och den är ett uttryck för gudstjänstens resa i vår kyrka under de senaste årtiondena. Det handlar om nattvardens plats, ekumeniska influenser, församlingens delaktighet och församlingssången, hur man hanterat frågorna om att tänka generationsöverskridande eller generationsseparerande.

Genomgående ser vi hur sökandet efter nya inkluderande uttryck i gudstjänsten sätter avtryck, och detta är alltid kontroversiellt. Vi som minns införandet av 1986 års handbok minns att det också då var mycket debatt om språklig stil, ordval och språknivå.

 

Den här texten har som syfte att placera in kyrkohandboken i kyrkans, församlingens och individens liv i kyrkan, i ett förnyelseperspektiv.

Redan nu vill jag förvarna att jag inte kommer att nämna barnen och musiken i särskilda avsnitt. Skälet är att allt jag skriver berör musik och allt berör barn när det gäller gudstjänster. De är inga särområden utan centralområden i gudstjänstutvecklingen.

Inte heller de kyrkliga handlingarna får ett särskilt avsnitt. Allt jag skriver gäller också dessa gudstjänster. Det handlar både om bejakandet att detta är församlingens gudstjänst, att det är våra församlingsmedlemmar som går i kyrkan, och att detta är riktiga gudstjänster som ska vara rika i musik, predikan och gestaltning.

Kyrkohandbokens enhetsskapande funktion

Skälet till att kyrkomötet är beslutstagande om kyrkohandboken är att den är ett av de centrala bekännelsedokumenten i Svenska kyrkan, utifrån principen så som vi ber, så tror vi – lex orandi, lex credendi. Det handlar alltså inte i första hand om kvalitetsfrågor utan om att skydda läran och föra den vidare med vår tids ord.

Detta ska dock inte uppfattas som att kyrkohandboken syftar till att skapa enhetlighet. Den syftar till enhet i mångfald. Vi ska inte underskatta den skillnaden. Vår tro är en men dess uttryck många. Vår tro är gemensam men ska få komma till levande uttryck i många olika sammanhang. Kyrkohandboken är byggd för att kunna tjäna denna mångfald.

Förr, när kyrkohandböcker togs fram med enhetligheten som fokus, så fanns det bara en möjlighet att skydda min egen gudstjänst, och det var att bekämpa de gudstjänstuttryck jag inte själv gillade. Det fanns ju bara plats för en modell i det gamla enhetlighetstänkandet. Jag anar att denna gamla reflex ibland har legat bakom det höga tonläget i debatten.

Tack gode Gud, att vi i vår generösa och öppna folkkyrka är förbi enhetlighetens tid! Tillsammans får vi hjälpas åt att bygga enhetens gudstjänst i vårt mångskiftande stift. Jag tror och hoppas att den nya kyrkohandboken kommer att bli ett gott redskap för detta.

                      Som en konsekvens av denna förändrade hållning ger den nya kyrkohandboken ett spretigare intryck än tidigare kyrkohandböcker. Vi är helt enkelt många som ska få rum i kyrkohandboken – våra gudstjänster ska ta både katedraler och kapell på allvar.

 

En ledande frågeställning i en av de första remissomgångarna i kyrkohandboksarbetet var: Kan du fira den gudstjänst som du längtar efter utifrån denna kyrkohandbok – och kan du också acceptera att andra kan fira andra gudstjänster utifrån samma handbok? Jag har själv ofta använt den formuleringen för att orientera mig i remissmaterialen och i debatten. Mig har detta hjälpt mycket.

                      Jag kan med glädje se att det finns andra som tycker om det som inte jag kan ta till mitt hjärta. Så måste det vara i en folkkyrka, där många trostraditioner ryms sida vid sida. Jag kan inte älska allt i kyrkohandboken, men jag kan fira den gudstjänst jag längtar efter utifrån denna kyrkohandbok. Detta kan man se som ett uttryck för att vi är en enda kropp, men många olika lemmar, barn, unga och vuxna tillsammans.

 

Naturligtvis får inget i kyrkohandboken strida mot svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, och så är det inte heller. Men mångfalden i den nya kyrkohandboken ska alltså inte betraktas som tecken på slarv eller dålig kvalitet. Mångfalden är utslag av en större generositet mellan olika riktningar i kyrkan. Den generositeten är viktig att bevara, och den är i sig ett tecken på ödmjukhet. Vi får vara helhjärtade utan att vara tvärsäkra, också i vår gudstjänst.

 

Hur ska man då beskriva den nya kyrkohandboken? Kanske som en sammanfattning av vår gemensamma klokhet just vid denna punkt i historien – med alla de visdomar vi har, med de olika musikaliska erfarenheter vi lever med. Samtidigt också med de begränsningar i perspektiv som framtiden kommer att ställa sig undrande inför. Kyrkohandboken är en sammanfattning av hur vår lära kommer till uttryck i sång och bön, små och stora tillsammans, med dagens ord. Samtidigt är det en bruksbok för gudstjänstfirare i det som är Sverige av idag.

Kyrka, församling, individ

För att försöka skapa ett sorts förståelsesammanhang för kyrkohandboken så skulle jag vilja göra en distinktion mellan tre olika aspekter av gudstjänsten, som jag kallar kyrka, församling respektive individ.

Kyrka, församling, individ är tre olika förståelsehorisonter eller perspektiv som vi behöver förstå gudstjänsten utifrån. De ska inte värderas och ställas emot varandra. Det handlar om hur dessa tre storheter – kyrka, församling och individ – ska tillåtas komma till sin rätt i gudstjänsten, utan att hamna i ett konkurrensförhållande.

Utmaningen är att hitta en god balans mellan de tre dimensionerna i det lokala gudstjänstlivet, så att varje dimension får ta berättigad plats utan att inkräkta på de andra.

 

Trosbekännelsen är ett exempel på hur de tre dimensionerna hänger ihop. Vi är nog alla medvetna om hur kontroversiell trosbekännelsen kan vara. Orsaken till det kontroversiella har ofta att göra med en pietistisk missuppfattning av trosbekännelsens karaktär. Den missuppfattningen får väldigt många att tro att trosbekännelsen ska uppfattas som individens tro, alltså att varje människa, i varje gudstjänst, egentligen borde bejaka alla trosbekännelsens formuleringar. Då kan människor lätt känna sig instängda – eller utestängda.

På detta svarar kyrkan ofta genom att i specialgudstjänster hitta på nya trosbekännelser. Egentligen är detta bara ett sätt att bekräfta missuppfattningen och fördjupa problemet. Grundproblemet var ju att individen kände sig tvungen att uttrycka sin egen tro med ord som andra hittat på. Då blir det ju inte ett dugg bättre om prästen har skrivit en ny trosbekännelse.

Varför blir detta då problematiskt? I grunden handlar det nog om att den pietistiska traditionen, där individens tro står i fokus, är starkare än vi tror i Svenska kyrkan. Ur det perspektivet är det svårt att uppfatta att trosbekännelsen inte primärt är ett uttryck för individens tro, utan för kyrkans tro. När vi läser ”vi” eller ”jag” i trosbekännelsen så är det alltså kyrkan som säger ”jag” eller ”vi”, inte i första hand individen.

Att vi läser trosbekännelsen i gudstjänsten beror alltså på att kyrkans tro ska höras i rummet, att församlingen säger: till detta sammanhang vill vi höra. Skälet är inte att individen vid varje enskilt läge ska ”tycka” precis som det står i trosbekännelsen.

                      Som församling är vi samlade kring denna tro. Vi tillhör kyrkan, detta sammanhang som går genom tid och rum, där denna tro bekänns. Som individer kan människor förhålla sig fritt till trosbekännelsen.

 

Detta återspeglas också i vår folkkyrkas bekännelsestruktur: det är vigningstjänsten som lovar att vara kyrkans tro, lära och bekännelse trogna och det är ett viktigt skäl för att man vigs till diakon, präst eller biskop. Detta är vigningstjänstens gåva till helheten och det är för att andra människor ska kunna tillhöra utan att avkrävas bekännelser och lojalitetsförklaringar. Vigningstjänsten är alltså en viktig förutsättning för den öppna folkkyrkan. Den har inget med status eller utbildning att göra, utan med ansvaret för att bära bekännelsen vidare.

Individen behöver inte bära hela lärans tyngd på individuell bas, det gör kyrkan. Det är som skillnaden mellan ett paraply och ett tak. Individen kan gå in under ”kyrkans tros-tak” och behöver inte ha ett eget heltäckande paraply, en egen färdig tro, för att hålla sig torr. Församlingen är den lokala gestaltningen av detta ”tros-tak”.

 

Det går dock att säga mycket mer om samspelet mellan kyrka, församling och individ. Låt oss börja i aspekten individ, som handlar om den enskilda människans upplevelse i gudstjänsten.

Själva upplevelsen av en gudstjänst ägs av individen: upplevelsen av musiken, av stämningen, av orden. Man kan inte rimligtvis kräva att människor ska uppleva något annat än det de faktiskt upplever. Framförallt så kommer man med ett liv till gudstjänsten, med sorg och glädje, med tro eller otro – ja, allt som hör till det mänskliga livet. Det livet är unikt, och även om många av livets med- och motgångar är igenkännbara, så är det egna livet unikt för individen. Detta skapar den individuella förståelsehorisonten för en gudstjänst.

Man kan samtala om den upplevelsen. Man kan dock inte – och bör inte undervisa människor att tro att de upplever något annat än vad de faktiskt upplever. Detta kan låta självklart, men vi är nog ganska ofta snubblande nära sådan ”upplevelsedöljande undervisning”.

Vi säger till exempel att laudamus betyder lovsång och det är sant. Men om individen inte upplevde lovsång i detta så måste vi ta det på allvar – som upplevelse. Vi vill ju faktiskt att laudamus ska vara mera än en symbol för lovsång. Min själ och min kropp jublar mot levande Gud – det är lovsång! Men upplevde jag det? Ja, det är en individuell erfarenhet, väl värd att samtala om.

Om de som tjänstgör i kyrkan försöker undervisa bort människors upplevelse av liturgin, eller påstå att de borde uppleva något annat än vad de gör, så intellektualiserar vi gudstjänsten. Vad värre är, vi gör oss tondöva för Andens rörelser i hjärtat.

Här blir det för mig tydligt att gudstjänsten behöver bereda rum för mänsklig olikhet och hjälpa oss som individer att få fatt i det som bränner i det egna livet.

 

Nästa aspekt som behöver beröras är aspekten kyrka. Denna handlar i hög grad om trons grammatik, om påskens grundmönster i mässan. Den aspekten äger kyrkan och då menar jag inte bara Svenska kyrkan. Detta perspektiv vetter mot den världsvida kyrkan. Denna trons grammatik är normativ för gudstjänstförnyelsen. I liturgin ställs mitt liv och vårt liv och världens liv sida vid sida med liturgins symboler så att de är i resonans med varandra: gamla ord talar nu om ny nåd.

Varje kultur har sin lokala teologiska dialekt, men gudstjänsten som gestaltning av påskens liv är inte förhandlingsbar. I BEM-dokumentet (Baptism, Eucharist and Ministry) från 1982, där världens kyrkor skriver sig samman om dop, nattvard och ämbete, fastslås att: nattvardsfirande har alltid med hela kyrkan att göra, och hela kyrkan har att göra med lokalt nattvardsfirande.

Det finns alltså en dimension i gudstjänsten som är dess grundläggande grammatik – påskens grundmönster, sakramenten, den världsvida kyrkans och vår kyrkas gemensamma formuleringar – som det lokala sammanhanget inte äger. Den är oss given, vi får förvalta den och föra den vidare till de som kommer efter oss. Det är i denna dimension, kyrka, som kyrkohandboken hör hemma. Det är därför vi som musiker, kyrkvärdar, präster och andra som arbetar med gudstjänsten faktiskt underordnar oss kyrkohandboken.

Kyrkohandboken är oss given som ett uttryck för hur vår kyrkas samlade erfarenhet tolkar den allmänkyrkliga traditionen i vår tid, i vårt land och för att den ska kunna tillämpas i våra mångskiftande miljöer. Och det som präglar den nya kyrkohandboken är alltså enhet i mångfald.

 

Den tredje aspekten handlar om församlingen, och med församling avser jag de människor som själva, just då, lite oprecist, finns i rummet. Det handlar om de som alltså väljer att framträda som församling i betydelsen människor som samlas.

Församling handlar om människor som syns, som man kan lära känna. Jag vill inte här använda det lite mer exkluderande uttrycket ”gudstjänstfirande församling”, eftersom det lätt för tankarna till en sluten grupp. Tänk vidare, på människorna som går i kyrkan en gång i veckan eller en gång i månaden eller någon gång ibland. Men de går att möta och tala med då och då. I rummet blir de församling.

När vi går in i kyrkan och möter andra människor i samma rum, så händer det genast något, vare sig du är en van gudstjänstfirare eller en som kommer sällan. Vare sig vi tar kontakt med varandra eller inte, så hamnar vi i relation till varandra på något sätt. Det går inte att undvika.

Men i ett rum är vi alltid ”på något sätt”, dvs. utifrån någon sorts förförståelse av hur man är i detta rum, alltså det där som ”sitter i väggarna” eller ”finns mellan raderna”. Det finns koder som styr vad som händer mellan oss, även om orden som sägs är de vanliga. Det är detta man kan kalla gudstjänstens värdebild, alltså utifrån vilka mänskliga värden vi som är här i detta rum just nu gestaltar vår gemensamma bön. På vilket sätt är vi församling tillsammans?

Varför kommer inte människor till gudstjänsten? Den frågan har ni säkert hört många gånger och kanske själva ställt er. Min erfarenhet av det praktiska arbetet med gudstjänster i församlingen, har fått mig att ana att en del av svaret finns just i dimensionen församling. Det gamla anonymitetsidealet har ställt till en hel del. Kan individen, när hon kommer med sitt liv till kyrkobyggnaden, också erfara att hon har en plats i den gemenskap som är församlingen, samlad för att fira gudstjänst? Eller är det som att komma till jobbet en dag och uppleva att alla vänder mig ryggen?

 

Den relationella aspekten är traditionellt sett underbetonad i Svenska kyrkan och jag anar att mycket av den folkliga gudstjänst-aversionen som vi ser, har att göra med att vi gett dimensionen kyrka alldeles för mycket uppmärksamhet, på bekostnad av de andra dimensionerna. Det blir inte en god gudstjänst av att man ställer sig i ett rum och läser högt ur kyrkohandboken. Då kommer gudstjänsten att upplevas som stel, kall och opersonlig. Vi har fått ett skav mellan individens, kyrkans och församlingens dimensioner, som gjort att människor upplevt att gudstjänsten som gestaltning har varit osann, även om orden varit rätta och goda. Typ: orden talar om kärlek, men i rummet känns det bara anonymt – och mina egna tankar får inte plats.

 

Jag tänker att själva knäckfrågan i gudstjänstförnyelsen är hur vi balanserar kyrka-församling-individ i det lokala sammanhanget. Gudstjänsten måste vara en gestaltning av påsken och uppståndelsen utifrån kyrkans gemensamma erfarenhet och inte en allmänreligiös föreställning. Församlingen, människorna, måste få bli synlig så att gestaltningen av detta gemensamma får lokal färg. Talar vi om nåd så behöver gudstjänsten andas nåd. Talar vi om äkthet så måste det finnas plats för äktheten. Individen måste få svängrum, respekt och bejakelse för det egna – med rätt att söka gemenskap eller att söka anonymitet. Här finns mycket mer att göra än vad vi gjort förut – men det är inte enkelt.

 

Kyrkohandboken är oss given, den pillar vi inte i. Men dess alternativrikedom ger församlingen stora möjligheter att fira gudstjänst allt ifrån ett magnifikt katedralperspektiv till sittande runt ett bord i sakristian. Och individen behöver alltid få rätt att berätta om sin upplevelse av detta och få respekt för det – och lämna respekt för andra individer med andra upplevelser. Gudstjänsten måste få växa fram i gemenskapen. Församlingen får alltså vara ”individuell” i kyrkan och människan får vara ”individuell” i församlingens gudstjänst.

Förnyelsens väg

Nu tar vi alltså en ny kyrkohandbok i bruk, en samling formelement som vi använder i den lokala församlingen utifrån en värdegemenskap, med rymd för individen.

Några nyckelord vill jag lyfta fram särskilt här idag. De är igenkännande, delaktighet, småskalighet och generationsöverskridande.

Igenkännande

Igenkännande först. Enhetskyrkan hade en syn på gudstjänsten som utgick från perspektivet enhetlighet. Det skulle vara likadant överallt, och skälet var att det skulle vara likadant överallt. Det perspektivet har vi lämnat, men samtidigt har vi som människor och som kyrka ett behov av att känna igen oss också utanför det egna lilla sammanhanget.

 

Här har vi hjälp av det ekumeniska liturgiska samtalet där uppmärksamheten mer och mer har kommit att fokusera på gudstjänstens grundläggande skeende, det som kallas ordo. Det är ordo som håller den kristna gudstjänsten samman världen över, inte att ordalydelsen är likadan överallt. Enhet i mångfald alltså.

Nu brukar tyvärr ordo ofta missuppfattas som struktur, dvs. att de fasta bitarna i gudstjänsten ska komma i samma ordning, enkelt beskrivet, men det är inte den egentliga betydelsen. Ordo handlar egentligen om själva de grundläggande beståndsdelarna i det Guds folk gör när man samlas till gudstjänsten.

Vad gör man då? Man ber, lovsjunger, klagar sin nöd i musik och ord, och man delar Guds ord i läsning, sång och predikan. Man bryter brödet och räcker vinet. Och allt detta gör man på dopets grund och med påsken som grundmönster. Man samlar in medel för att hjälpa människor i nöd och man sänds världen som Jesu vänner och medarbetare.

Detta själva skeende är ordo och det är i princip igenkännbart i varje kyrkans gudstjänstliv – där det förstås utfaller som en struktur, som gudstjänstmoment, som arkitektur och som musik. Som gestaltning kan det alltså ta sig väldigt olika uttryck.

I vår kyrka faller det ut i en struktur i kyrkohandboken: samling, ordet, måltiden och sändning. Varje avdelning har en stor alternativrikedom – för i Svenska kyrkans sammanhang kan församlingar se mycket olika ut, och eftersom vi lever i en postmodern värld behöver vi ha gudstjänster där individen får rum och rymd.

 

I nya kyrkohandboken har begreppet ”huvudgudstjänst” behållits för att värna igenkännandet i hela Svenska kyrkan.[1] Man har alltså sagt att gudstjänsten får och ska variera mellan församlingarna – men att det måste finnas en grundnivå av igenkännande i hela vår kyrkoprovins. Varje församling, eller pastorat, när församlingar samverkar, har ansvar för att en sådan huvudgudstjänst hålls.

Högmässa, mässa och gudstjänst – som de olika ordningarna heter – kan vara huvudgudstjänst. De har då fler fasta moment än när de inte är huvudgudstjänst. Begreppet fungerar också som ett redskap för domkapitlens tillsyn, kopplat till församlingsinstruktionen.

 

Begreppet igenkännande är viktigt på flera nivåer. Det hör samman med att vi är en del av den världsvida kristna kyrkan. Vi kan känna igen oss i en kristen gudstjänst genom det gemensamma skeendet, vare sig vi förstår det talade språket eller inte.

Men begreppet igenkännande kan också användas för den lokala gudstjänsten. En viktig reformatorisk princip är att gudstjänsten är ”hela församlingens gåva och ansvar” som det uttrycks i kyrkoordningen.

Gudstjänsten ”tillhör” alltså inte den enskilda prästen eller musikern, så att församlingen får anpassa sig till dem. Det är tvärtom. Som gudstjänstfirare ska jag kunna komma till gudstjänsten och känna igen mig i min församlings gudstjänst. Jag hoppas att vi är förbi det stadium när kyrkvärdarna i en kyrka, på den nya prästens fråga om hur man firar gudstjänst här svarar: ja, här gör alla präster på sitt eget sätt.

Det är en särskild utmaning för musiker och präster som firar gudstjänst i många olika gudstjänstrum att låta varje gudstjänstfirande församling utvecklas åt sitt håll och att se den utvecklingen, inte som ett problem, utan som själva nerven i ett gudstjänstliv som håller på att ta fart och få energi.

Det långsiktiga igenkännandet i det enskilda gudstjänstlivet är till för att hjälpa gudstjänstfiraren att få rum med sitt eget liv, i stället för att ha fokus på att ”hänga med” intellektuellt i allt som sker.

Det regelbundna och långsiktiga gudstjänstlivet byggs som ett hem där jag har mina favoritmöbler, men där jag också kan slå mig ner på olika platser. En söndag är det kyriet som talar starkast till mig, en annan gång en älskad – eller ny – psalm, eller en berörande predikan. Kanske är det en idé att försöka använda kyrkohandboken också i andra andakter än ”kyrkgudstjänster” för att ytterligare förstärka igenkännandet? Det vore kanske inte så dumt om ungdomarna kommer till högmässan och tänker: de sjunger våra låtar, eftersom ledarna smugit in den liturgiska musiken i kvällsandakten efter ungdomsgruppens möte.

Igenkänningen är också viktig ur barns perspektiv och gör det möjligt att delta fullvärdigt i gudstjänsten utan att kunna läsa. Detsamma kan också gälla vid vissa funktionshinder eller om man är ”ny” i svenska språket.

Delaktighet

Nästa nyckelord var delaktighet. Som biskop är jag glad över all kärlek till gudstjänsten jag möter i församlingarna, liksom över kreativiteten och kunnigheten som inte minst musiker och präster har.

Egen musik har komponerats och symbolhandlingar har utvecklats. 2017 års handbok har bejakat denna utveckling genom att ge församlingarna möjlighet att fortsatt komponera egen musik till kyrkohandbokens texter.

Jag tror också att det mycket väl skulle gå att få en församling att lära sig att sjunga betydande delar av den liturgiska musiken i stämmor. Ta det som en utmaning att vid gudstjänstens inledning eller vid kyrkkaffet varje söndag öva in ett parti i taget, ett kyrie, ett församlingsomkväde eller vad det nu kan vara. Och använd fem minuter av varje övningstillfälle för kören till att lära dem stämmorna i den liturgiska musiken, inte för att göra körmusik av den, utan för att körmedlemmarna ska kunna sjunga i stämmor när de är vanliga gudstjänstfirare. Inom något år har vi en församling som sjunger liturgin i stämmor. Vilken stolthet det kommer att ge!

 

Det är värt att fundera över hur församlingssamtalet om gudstjänsten kan breddas. Församlingsråden har en viktig roll att fylla i detta samtal. Hur ska vi göra med huvudgudstjänster? Vilka klockslag passar på olika platser? Hur tänker vi olikhet mellan våra kyrkor i församlingen eller pastoratet? Jag vill gärna uppmuntra till olikhet.

                      Nya kyrkohandboken blir en perfekt förevändning för lokal gudstjänstutveckling, men det är då viktigt att minnas dimensionerna kyrka-församling-individ. När kyrkohandboken är utgångspunkten så hamnar man väldigt lätt i formfrågor och uppmärksamheten dras omedelbart till dimensionen kyrka. Mer än någonsin är det då viktigt att uppmärksamma dimensionen församling och framför allt frågan om vilka som är våra grundläggande värden, vad vi vill ska upplevas i rummet när vi firar gudstjänst tillsammans.

 

Och, återigen, att vi uppmärksammar dimensionen församling innebär inte att de andra dimensionerna blir oviktiga. Här kanske vi ibland behöver ta några steg tillbaka och se att experimentlustan ibland blivit för stark i Svenska kyrkan. Dop, till exempel, sker I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn. Detta är den ekumeniska konsensus, och inga andra formuleringar får användas. Den frågan äger inte vi.

Delaktighet betyder inte heller att hela gudstjänsten faller sönder i en oändlig rad av ”medverkande”. Ett exempel är att nattvardsbönen – i betydelsen instiftelseorden och bönen omedelbart före och omedelbart efter – ska ledas av celebranten, dvs. av en och samma person. Det finns mycket annat man kan dela på, men inte den. Om det står P i kyrkohandboken så gäller det. Står det ”P inom parentes” så kan man göra på annat sätt.

                      Som ni hörde nu så gjorde jag ett litet nedslag i regelsystemet, för visst finns det någon form av regler, de där perspektiven som hjälper oss att hålla oss på banan som kristen kyrka, som luthersk kyrka, som Svenska kyrkan.

 

Jag vet att det kan vara kontroversiellt att tala om regler. Jag tror dock att det inte har så mycket att göra med reglerna i sig, mer att vi befinner oss i en fas där vi på något sätt gör motstånd mot den gamla statskyrkliga regleringsandan – och detta tycker jag i grunden är gott.

För min del måste jag dock säga att utifrån min hyfsat långa erfarenhet som gudstjänstutvecklare så har jag inte en enda gång sett exempel där reglerna varit reella problem för gudstjänstutvecklingen. Däremot har jag sett massor av exempel på hur våra spända attityder till reglerna har ställt till problem. Det kan handla om båda ändarna av skalan: en överdriven regelnit och ett överdrivet regeltrots. Båda förhållningssätten åstadkommer samma sak: uppmärksamheten går till regler, former och gränsmarkeringar i stället för till centrum – det levande gudstjänstfirandet.

Min slutsats är att min kyrka har kommit fram till vissa saker och då gör vi så. Om vi inte gillar det, vilket är vår fulla rätt, så använder vi den demokratiska vägen för att förändra det, men det viktigaste är att slappna av, vilja varandra väl och hjälpas åt att göra på bästa sätt givet läget.

 

I handboken finns en ordning för lekmannaledda gudstjänster som kan firas som huvudgudstjänst. Detta är ett sätt att uppmuntra att församlingen är en gemenskap i liv, där mångas bärarskap får plats. De anställda kan använda sin professionalitet som stöd i en sådan utveckling.

När det gäller delaktigheten har mycket skett: I 1917 års handbok kunde församlingen för första gången läsa med i trosbekännelsen, 1968 blev det möjligt för lekmän att utan särskilt tillstånd läsa högt ur bibeln i högmässan, och 1975 öppnades möjligheten för lekmän att vara med och dela ut nattvarden.

På många håll finns idag gudstjänstgrupper där inflytandet breddats, vare sig man själv medverkar aktivt eller inte. Ibland kanske vi får betona att människor ska känna sig hemma i gudstjänsten även som deltagare utan särskilda uppgifter.

Småskalighet

Det tredje nyckelordet är småskalighet. Vi vet ju att det minskade antalet gudstjänster driver på det allt lägre gudstjänstdeltagandet.

Trenden att lägga ner smågudstjänster och samordna till centrala gudstjänster har sannolikt ökat hastigheten i det minskade gudstjänstfirandet i Sverige. Vi behöver vända den trenden och återöppna de i onödan nedlagda gudstjänstliven.

 

Det vi behöver göra är att finna nya sätt att med glädje fira de små gudstjänsterna. Nya sätt att forma gudstjänst som kommer ur det väldigt lokala sammanhanget är en nyckelfråga. Här handlar det alltså om att dimensionen församling blir praktiskt synlig i formandet av den lokala bönen. Här i vår kyrka firar vi den gudstjänst som vi behöver för att vara kyrka just här.

Lekmannaledda gudstjänster, alltså ideellt gudstjänstledarskap – med den nya kyrkohandboken – kommer att bli en viktig framtidsväg i detta, men inte för att möta upp personalbrist utan som en pastoral utveckling. I ett samhälle där den myndiga människan betonas måste detta få synas i ledarskapet av den lokala bönen. Och allt sker naturligtvis under tillsyn av kyrkoherden.

Dessutom, i många församlingar finns det fungerande gudstjänstliv som man inte riktigt uppmärksammar, eftersom de inte ser ut som vi tror att de ”måste”. Regelbundna musikgudstjänster, månadens familjemässa, en ekumenisk gudstjänst som faktiskt samlar folk. Börja där energin finns och bygg vidare!

 

Men framför allt: det viktigaste är att inse att vi inte firar gudstjänster för att det ska ”komma många”. Vi firar gudstjänst för att det är kyrkans själ och identitet och grundläggande puls och liv. Att fira gudstjänst i en bygd som upplever sig nedläggningshotad är att förkunna: vi finns kvar. Vi ber för oss i denna bygd. Vår bygd har värde, och Gud ser till det lilla och svaga. Kom till kyrkan om ni vill, men oavsett vilket så finns det människor som tar ansvar för bönen på denna plats. Kom ihåg det varje gång ni hör klockorna ringa.

Generationsöverskridande

Generationsöverskridande var det fjärde nyckelordet. 1986 års handbok bidrog till glädjande gudstjänstförnyelse genom sina ordningar för familjegudstjänst och familjemässa. När sedan nattvardsbordet 1979 öppnades för alla döpta – oavsett ålder – ledde det på många håll till att öppna nattvardsbordet också för många vuxna, som förut känt sig ”ovärdiga” eller inte tillräckligt ”kunniga” eller ”troende”. Många fina ungdomsmässor har vuxit fram genom åren.

Nu är det dags för nästa steg: att verka för att den gemensamma gudstjänsten i församlingen blir en gudstjänst där vi möts över generationerna. Detta finns i stiftets ”sju rörelser” för församlingsutveckling – nummer fem heter ju från uppdelning till generationsöverskridande.

Detta stämmer väl överens med den nya kyrkohandboken. De speciella gudstjänsterna för barn har tagits bort, för att betona att alla åldrar ska ha hemortsrätt i alla gudstjänster. Böner som förr öronmärktes som avsedda för barn – underförstått inte för vuxna – har stöpts om utifrån principen ”enkelt språk”, för att vara användbara i vidare sammanhang där människor av många olika skäl kan ha behov av just ”enkelt språk”. Det är många fler än barnen som har glädje och behov av ett enkelt och rakt språk.

 

Med detta att barn och vuxna ska ha hemortsrätt i varje gudstjänst menar jag inte att vi nu ska lägga ner fungerande små- och stora gudstjänster och försöka skjutsa in barnen i befintliga gudstjänster. Börja där energin finns, lokalt, och arbeta långsamt, långsamt och lyhört för att både barn och äldre ska få plats.

Ett av Sveriges mer framgångsrika gudstjänstutvecklingsarbeten, för ett antal år sedan, började just med att man identifierade var energin fanns i församlingens gudstjänstcykel, och det visade sig vara i en familjegudstjänst. Då såg man till att ”vuxensäkra” den, och sedan lät man den öka i frekvens, med bevarad energi. Efter några år hade man ett regelbundet, generationsöverskridande gudstjänstliv. Ett enkelt exempel på möjligheterna i det generationsöverskridande.

Vilka möjligheter ger handboken?

Att använda den nya kyrkohandboken i detta mångskiftande landskap kräver naturligtvis en förtrogenhet med texter, alternativ och perspektiv. Jag tror att vi mer än förut behöver skapa ett samband mellan handboken i min hand och handboken i mitt hjärta:

Så här tänker jag: min Svenska kyrka ger i kyrkohandboken mig en gåva. Den gåvan har jag fått för att hjälpa församlingar att på olika sätt, utifrån sina ”församlingsindividualiteter” kunna fira gudstjänst så som man behöver, lokalt. Och jag har fått denna gåva för att hjälpa till att ge plats och rum åt alla de individer som kommer till den enskilda kyrkan. Detta är mitt sätt just nu att uttrycka samspelet kyrka-församling-individ utifrån det faktum att vi fått en ny kyrkohandbok.

För att kunna åstadkomma detta behöver jag göra mig djupt förtrogen med texterna så att de kommer inifrån mig. Därför har jag nu, när den fysiska handboken kommit, börjat öva. Jag ber bönerna för mig själv, högt, för att smaka på dem. Framför allt ber jag de böner som jag inte spontant skulle välja själv. Varför? Jo för att jag vill låta dem hitta vägen in i mitt eget hjärta. Att de finns där betyder att många i vår kyrka har sagt, genom remissomgångarna, dessa böner är viktiga för oss. Vem är jag att överpröva det?

Jag tänker sluta att använda pärmar där jag ”en gång för alla” väljer min egen väg genom kyrkohandboken. I stället kommer jag att göra mig så förtrogen med kyrkohandboken att jag på kort sikt, nästan i nuet i rummet kan välja texter och böner som jag vet passar de människor som finns på plats. Och en förutsättning för det är ju att jag ser till att känna människorna i församling och lyssnar till deras berättelser. Jag tror det är viktigare att vara förtrogen med helheten än att kunna ett litet alternativ mer eller mindre utantill.

… och så några avslutande ord

Är den nya kyrkohandboken en svårighet eller en möjlighet? Jag väljer att se den som en möjlighet, och jag tänker dra mina strån till stacken för att den ska bli till glädje och välsignelse i framtidens Svenska kyrka.



[1] Kyrkostyrelsens skrivelse 2017:6 sid 23.