Foto: Royne Mercurio

Vissa dagar bygger vi en katedral, andra dagar så hugger vi bara sten

Stenhuggargesällerna Johanna och Adine har siktet inställt på att bli Sveriges första kvinnliga stenhuggarmästare – tillsammans!

Om du går förbi Domkyrkans torn och hör hur borras och huggs högt där uppe så är det antagligen Adine och Johanna som är full gång och arbetar med någon av de cirka 1 000 stenar som ska bytas på fasaden. De är Sveriges enda kvinnliga stenhuggargesäller på 20 år. 

– Det började med att Stefan Gullberg, som är stenhuggare på Gullbergs sten och fasadvård och som arbetat med restaureringsarbeten i Domkyrkan sen 1999, hörde av sig till Anders Ljungstedts gymnasium och ville ha praktikanter till Domkyrkan, berättar Johanna. Adine och jag gick i samma klass på byggprogrammet och är utbildade murare och plattsättare. Vi hoppade på erbjudandet och nu har vi varit i Domkyrkan i fyra år.

– Först var vi inne i kyrkan och jobbade, säger Adine. Vi har restaurerat tre fönster i Tomaskapellet på både insidan och utsidan. Nu för några månader sen så fick vi godkända gesällbrev som stenhuggare. Gesällprovet består av att göra ett ekollon i sten för att visa att man behärskar olika hantverkstekniker och moment.

Sen 90-talet är det bara en annan kvinna i Sverige som blivit stenhuggargesäll. Så Johanna och Adine är unika i sitt slag och har siktet inställt på att bli stenhuggarmästare inom ett par år. 

– Om två år så kan vi ansöka om att bli mästare, berättar Adine. Man ska ha arbetat i 10 000 timmar och vi är uppe i 8 000 timmar nu. Det finns ett tiotal mästare i Sverige, men ingen tjej. Så vi ska bli dom första. Det är kul och att vi får uppleva det tillsammans är speciellt.

– Det här var inget som vi ens anade när vi började på Ljunkan, säger Johanna. Jag tror att det var ödet som gjorde att vi hamnade här och fick börja jobba tillsammans. Vi trivs bra ihop och samarbetar så himla bra.

– Det är väldigt häftigt att få uppleva och det är en ära att vara här i Domkyrkan, instämmer Adine. Det är ingen vanlig arbetsplats direkt.

– När vi gjorde den första inventeringen var det 850 stenar som skulle bytas, men det kommer garanterat vara över 1 000 stenar innan vi är färdiga. Arbetet växlar mellan att bearbeta sten nere i verkstan och ta hissen upp i tornet och byta ut gammal sten mot ny.

– Den nya platta fasadstenen kommer färdig från Borghamns stenförädling, berättar Johanna. Först åker vi upp och mäter de stenar som ska bytas ut och sen får vi ner och leta i våra stenhögar för att hitta stenar med ungefär rätt storlek. Efter det får vi justera höjden och längden. För sån tur har vi inte att dom passar direkt.

– För att få bort den gamla stenen så kärnborrar vi först hål in i väggen, sen använder vi en bilningsmaskin som vibrerar och slår sönder den gamla stenen. Det är det tyngsta jobbet, säger Adine. Efter det så förankras stenen med kramlor fastlimmade med ankarmassa och vi har även bruk på baksidan. Då blir stenen fastlåst och kan inte åka ut.

– Nu på vintern har vi byggt upp ett tält med värmefläktar och vi får värma upp stenen med värmepistol, förklarar Johanna. På vintern tar det flera timmar för ankarmassan att härda, medan på sommaren så går det på bara några minuter. Så det ska bli skönt när våren och värmen kommer. Då kommer arbetet gå mycket fortare.

– När det är som kallast så håller vi oss nere i verkstan, säger Adine. Det gäller även att välja sida utifrån hur det blåser och var det är sol. Det räcker att flytta en meter så går man från vindstilla till storm.

– Det är mer jobb med profilstenar med sina rundare former och som bland annat finns i masverken runt fönstren, berättar Johanna. Först går vi upp och gör profilmallar utifrån dom gamla stenarna uppe i tornet. Sen tar vi fram grundformen med vinkelslip innan vi lågerhugger räfflorna med hammare och mejsel för att matcha in den gamla fasaden.

– Det är exakt samma typ av verktyg och samma arbetssätt som förr i tiden, säger Adine. Man är ju imponerad av yrkesskickligheten som fanns förr. Vi har väldigt mycket bättre förutsättningar idag. Bara hur dom fick upp materialet kan man fundera på.

– Så fort det är runda former så är det handhuggning som gäller, förklarar Johanna. Det tar ungefär tio till tolv timmar att göra en profilsten. Sen får man justera när man väl är på plats uppe i tornet. De kanske inte passar på första försöket, men grunden är klar.

Bygger ni en katedral eller hugger ni sten?

– När folk frågar vad man gör så berättar man stolt att man restaurerar Linköpings domkyrka, men när man står här och huggit sten i fem timmar och det dammar och man bara ser grått – då hugger man en sten, skrattar Johanna. När vi väl gör stenarna känns det inte så glamouröst eller att vi tar hand om kulturarvet, men när vi visar upp det och man får höra folks reaktioner då förstår man att det något stort som vi håller på med. Då är det värt det.

–Det är kul att kunna göra något för hand och känna en stolthet, säger Adine. Sen kommer det inte synas så mycket och det är inte meningen att det ska synas, utan det ska se ut som det gamla. Men det blir något att berätta för barnbarnen. ■

Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 2 2024)

Domkyrkans torn restaureras

Restaureringsarbetet av domkyrkotornet kommer att pågå i tre år fram till 2025. Då kommer plåt och sten att bytas ut och toppspiran och urtavlor kommer att förgyllas. På den här sidan kan du kunna följa arbetet löpande med information och bilder. 

Madeleine sätter guld på tillvaron

– Linköpingsborna kommer bli bländade av skönhet när det är klart, skrattar Madeleine Villanyi som är konservator och arbetar med förgyllningen av urtavlorna och spirorna under restaureringen av domkyrkotornet.