Meny

Vem kan vara trygg när inget är säkert?

Domprost Peter Lundborg skriver om den oro som många av oss bär på i Corona-tider.

Solen skiner från en alldeles klarblå himmel. Krokusar och tulpaner uppenbarar också detta år livet och uppståndelsen när dom trotsigt sticker upp ur mullens svarta grav. Starar och bofinkar sjunger det nya livets lov och förkunnar vårens ankomst. Det är en helt underbar dag när jag skriver dessa rader.

Samtidigt är det en mycket underlig dag. En hel värld tycks hålla andan i rena förskräckelsen. Nyhetsflödet är enormt och inte helt lätt att ta till sig. Stängda nationsgränser och förbjudna folksamlingar, varsel och permitteringar inom en rad företag samtidigt som det största börsraset i modern tid pågår. Tio personer har dött och 1400 har smittats av det nya coronaviruset i vårt land. Vad som kan ha hänt när du läser dessa rader vet jag i skrivandets stund inget om.

För oss, som levt i ett samhälle som de senaste 30 åren systematiskt avvecklat alla samhällsfunktioner som påminner om det oförutsägbara i livet och världen, är ovisshet något som är både främmande och skrämmande. Våra almanackor med alla sina inbokade möten och planeringar bottnar inte längre i det som är verkligheten. En för ögat osynlig liten parasit som vi kallar Covid-19 orsakar en okontrollerbar smittspridning men också omfattande arbetslöshet, börs-krasch, familjeekonomiska bekymmer, ensamhet och isolering. Självklart blir vi oroliga, rädda och bekymrade. Men vart tar jag vägen med min oro som så lätt kan växa och ockupera hela livet. Röda Korset har mänskliga och handfasta råd på rodakorset.se/vad-vi-gor/kris-och-katastrof/krisstod/sa-minskar-du-din-oro-vid-en-kris/

Men även om mänskliga och handfasta råd räcker långt, så behövs det något mer när det gäller den djupaste existentiella oron. I nyhetsflödet läser jag att krisen bara har börjat, det ska bli mycket värre. Samtidigt håller orden på att ta slut. Det stabila och öppna samhället är slaget i spillror. Många isolerar sig i rädsla för smitta, andra isolerar sig i sin oro för arbete och ekonomi. Tillvaron blir en slags tomhet där även Gud tiger. Vem kan vara trygg när inget är säkert och förutsägbart?

Allt detta händer under den tid på året då kristna över hela världen firar påskens förberedelsetid, fastetiden.

I fastetidens gudstjänster, psalmer och böner får vi följa Jesus på lidandets väg, till korset och där höra Jesu rop: ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?” Ur dödskampens och dödsrikets mörker ropar Jesus tillsammans med oss.

Vi får göra Jesu rop ”varför har du övergivit oss” till vårt, när oro och rädsla griper tag i oss och Gud känns outhärdligt långt borta. Gud tillåter vår vrede, våra frågor och vår förnekelse. För den Gud som stigit ner i dödsrikets absoluta intighet, är ingenting mänskligt främmande, ingen sjukdom ett hot och ingen smärta för påträngande. Genom alla tider ljuder mänsklighetens ”kyrie eleison”, herre förbarma dig.

Men vi får också göra Jesu andra ord på korset till våra: ”I dina händer lämnar jag min ande.” Att överlämna allt åt Guds barmhärtighet, allt det som vi själva inte orkar bära. Vi vill tro att Gud samlar oss alla i sin famn och att livet alltid förvaras i Guds barmhärtighet. Vi blir påminda om att allt som är skapat går under, när och hur vet vi inte, men det vet vi, att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I livet rör vi oss hela tiden mellan mörker och ljus, förtvivlan och tillit, övergivenhet och gemenskap.

Nu börjar vårdagen gå mot sitt slut. I björken sitter staren och ger dagens sista flöjtsolo, ett slags preludium till vår bön:

Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när.
Bliv kvar, o Herre, snart är natten här.
Då allting annat sviker och bedrar,
Du ende trogne tröstare, bliv kvar.   

(Sv.ps 189)

Texten är skriven den 20 mars 2020.