Meny

Vad gör vi när julen inte tindrar?

Nu är vi inne i adventstiden. Adventsljusstakarna och julstjärnorna lyser upp i stadens mörker. Många av oss ser fram emot jul och adventstid; pyssel, förberedelser, gemenskapen, möjligheten att visa sin kärlek i omtanke. Men så är det inte för alla...

För många av oss blir julen en smärtsam påminnelse om det eller de vi saknar. Första julen utan den jag älskar. Orken är slut och jag kämpar varje morgon för att över huvud taget kunna vakna. Första julen utan barnen efter skilsmässan. Hur ska jag orka med julen när sjukdomen eller ensamheten äter upp mig? Kanske ser jag fram emot förberedelserna, klapparna, maten, gemenskapen. Ändå kommer tomheten smygande efteråt: var det så här julen skulle bli? När julen inte alls blir som vi har tänkt oss.

Vad gör man när julen inte tindrar?

Men vi är inte ensamma. Det fanns en familj, för 2000 år sedan, för vilken julen inte heller blev som de hade tänkt sig. Han kunde inte låta bli att ständigt tvivla: vem var egentligen pappa till barnet? Hon: visst, hon hade vågat säga ja, men till vad? Så många gånger sedan dess hade hon varit livrädd för att stenas till döds. De reste iväg innan förlossningen. Och födde barnet i ett stall. Anade hon, när hon såg in i pojkens ögon, den smärta hon själv, långt senare skulle uppleva, när hon såg sitt eget barn dödas på ett kors? 


När vi står i vårt livs mörkaste jul, önskar jag att Gud och vi, kunde påminna oss om att vi inte är ensamma. Det finns fler än vi där ute. Fler än vi som vill stänga in oss i vårt eget mörker för att skydda oss mot den tindrande julen utanför. Jag önskar oss att göra som den lilla familjen i det mörka stallet, för 2000 år sedan. De stängde inte dörren om sin skörhet. Utan släppte in helt okända människor, som blev budbärare om en ny verklighet. Tänk om vi kan göra som de:

Öppna dörren. Sträcka ut vår hand och ta kontakt med någon som vi inte känner. Kanske fira julen tillsammans. Inte täcka över, eller göra om något. Utan låta julen, och våra liv, vara som de är. Erkänna och dela verkligheten. Kanske kan det då födas något i mötet. Julens hopp om att det aldrig är kört. Det finns ett hopp som är långt starkare än vårt mörker. Ett hopp som kommer att förvandla vår värld. 

Maria Nogenmyr, präst i Sjukhuskyrkan
maria.nogenmyr@svenskakyrkan.se