Vårvintersolen strålar in på oss när vi sitter på Hagdahls café och pratar om livets mörka och ljusa sidor. Thérèse är beteendevetare och har skrivit böcker om självskadebeteende, något som hon också har egen erfarenhet av. Nu läser hon till präst för Linköpings stift.
Hur har du blivit den du är idag?
– Oj, det korta svaret är väl att livet och Gud har format mig. Man kan väl säga att det är svårigheter och motgångar som format mig mest, men inte till något negativt, utan till något gott. Det svåra har nog gjort konturerna i mitt liv tydligare och det positiva har putsat detaljerna, funderar Thérèse högt.
– Det som jag har varit med om har absolut format mig. Redan i tioårsåldern började jag fundera över min kropp och mitt utseende. Innan dess hade jag aldrig tänkt på min kropp i termer som positivt och negativt.
Thérèse berättar hur hon så småningom utvecklade en ätstörning och ett självskadebeteende. Det var ett sätt för henne att hantera livet.
– Livet var kanske inte övermäktigt, men det trodde jag då. Det var en ständig pendel mellan att inte vilja leva och att vilja leva. Man klarar oändligt mycket mer än man tror. Det är både en trygghet och tröst, men också lite skrämmande, men man går inte ärrlös ut striden.
Jag kunde inte skrämma bort Gud
Tron fanns där och gav en fasthet när allt annat runt omkring förändrades med olika sjukhus och ständigt nya människor i vården.
– Jag kunde inte skrämma bort Gud med min sjukdom, men det var aldrig någon vacker ”fotspår i sanden”-känsla. När jag var som sämst kände jag inte att Gud var med mig, då kände jag mig bara övergiven. Det ger en trygghet i tron nu, jag känner inget tvivel om det inte händer något när jag ber. Jag blir inte brydd för jag vet att Gud finns kvar även när jag inte känner det.
Guds sista desperata ingripande
– Jag har inget bra svar när det vände för mig, men jag tänker att det var Guds sista desperata ingripande innan jag slog i botten. Att Gud ville få mig att förstå att livet har mer än mörker. Det är som när man simmar under vatten. Ju djupare man simmar, desto sämre ser man ljuset. Men till slut bröt ljuset igenom och när det väl vände så gick det jättesnabbt. Bara några månader. Det borde tagit längre tid med tanke på det skick jag var i.
Vad skulle du ge för råd till den som befinner sig i mörkret?
– Det svåra i mörkret är att det inte finns något ljus. Det är svårt att tro på när någon säger att ljuset kommer tillbaka. Man behöver någon som man kan dela mörkret med. För där i mörkret finns det ingen framtid. Då behöver man hitta någon som kan tro åt en och kan orka uthärda mörkret med dig. Det kan vara en församlingspedagog, en lärare eller läkare. För mig var det olika människor, församlingsassistenter, en präst och vi som inte mådde bra stöttade också varandra.
Den som står bredvid behöver också hämta kraft hos andra och vara i ett annat sammanhang där man får vara sig själv. Det är lätt att bli medberoende. Jag tänker ofta på säkerhetsinstruktionerna på ett flygplan när man säger: ”Sätt på din egen mask innan du hjälper andra.”
Har kunnat använda erfarenheterna
Tanken var att Thérèse skulle bli sjuksköterska, men hon intresserade sig mer för frågan om varför mår människor som de mår, än den omvårdande biten. Så istället blev det beteendevetare som Thérèse utbildade sig till.
– Jag har kunnat använda erfarenheter från det som varit svårt, sorgligt och destruktivt, säger Thérèse. Men det har varit viktigt för mig att inte jobba med mina erfarenheter som utgångspunkt, utan som en fond som jag bär med mig. När jag jobbar så ska det inte handla om mig, Jag är inte intressant, det är frågorna som är viktiga. Svårigheterna har jag tacklat och klarat på mitt sätt, men min väg är inte vägen för alla.
Nu föreläser Thérèse om självskadebeteende och ett par böcker i ämnet har det också blivit. Det har varit olika drivkraft bakom böckerna. Den första boken Slutstation rättspsyk skrev hon tillsammans med Sofia Åkerman och den handlar om unga tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för något brott och de behandlingsmetoder som de utsätts för.
– Det låg mycket ilska och frustration bakom den boken. Vi uppmärksammade missförhållande i vården, men inget hände. Så vi skrev boken för att ingen i framtiden ska kunna säga att vi ingenting visste.
Andra boken Möt mig som jag är var mer passion än frustration. Den innehåller berättelser om hur oerhört viktig och livsavgörande kyrkan varit i människors liv. Både unga som har skadat sig själva och vuxna som arbetar i församlingar delar sina erfarenheter. Den riktar sig i första hand till vuxna, anställda och ideellt engagerade i kyrkan, men är användbar för alla som möter ungdomar. Thérèse förklarar vad självskadebeteende är och ger konkreta tips på hur man kan stötta någon som skadar sig själv.
Men nu läser du till präst?
– Jag trodde att jag skulle stanna vid att vara beteendevetare. Men redan som tonåring hade jag en längtan att jag ville jobba i kyrkan och bli präst. Jag fanns i ett sammanhang där kvinnoprästmotståndet var starkt och jag trodde inte att det var möjligt. Jag trodde att jag fått en fnurra på linjen och misstolkat det fel, så jag höll det länge på avstånd. Gud kan väl inte ha kallat mig? Men längtan har funnits kvar efter alla år. Ett pockande som varit svårt att hålla ifrån sig. Gud har väl sett nåt i mig. Vem är jag då att säga nej?
– Det kan fortfarande kännas som en bluff. När ska dom komma på mig? Så beskedet från biskopen att jag var antagen som prästkandidat var jätteviktigt. Fram tills dess hade det varit en stegvis framflyttning, men nu blev det ett jättekliv. Min kallelse blev bekräftad av kyrkan.
Jag kan fortfarande tänka Gud i himlen varför kallar du inte någon annan? Men när jag kopplar bort det självkritiska, så känns det jättebra. Kyrkan behöver präster med olika bakgrund.
Jag har så mycket ljus i mitt liv
Det liv jag lever idag är ett liv jag inte kunde drömma om att jag skulle leva när jag var 23. Det goda nu är att jag har så mycket ljus i mitt liv. En ljus kärna där tron är viktig. Min man, min familj och vänskapskretsen. Ibland blir jag nästan blind för ljuset så att jag inte ser allt jag har att vara glad och tacksam för. Jag är inte förskonad från mörker, men visshet att det finns både och gör att jag inte är så rädd för mörkret.
Text & foto: Royne Mercurio
(Ur Liv & Längtan Nr 3 2016)