Sorgen är en del av livet

Vad är sorg?

– Sorg är det naturliga sättet att bearbeta en förlust, tänker Karin. Så fort det finns något som är viktigt för en så riskerar man att förlora det. Det mänskliga livet ser ut så att till syvende och sist förlorar vi allt. Kroppens kapacitet, vi förlorar våra föräldrar, i värsta fall våra barn. Vi kan förlora våra jobb eller våra hem. Förlusten ingår i att ha. Så fort vi har något som är betydelsefullt för oss, så riskerar vi en förlust. Det kommer man inte undan. I det ögonblick som vi föds så riskerar vi en förlust. Det ingår i att vara människa.

– Vi lever i ett land och en tid där vi kan försäkra oss ganska mycket mot förlust, menar Karin. Men kroppens förlust och relationsmässiga förluster kan vi inte försäkra oss mot. Det drabbar oss och vi måste hantera det på något sätt för att kunna leva vidare. Då går vi in i sorg. Det är en praktisk, känslomässig och mental ansträngning som vi måste gå igenom för att hitta ett nytt sätt att vara. Jag tror att alla människor kan ta sig igenom sorgen, men behöver olika mycket stöd och hjälp.

– Det hände något på 50-talet då man slutade ta barnen med sig in i förlusterna, berättar Karin. På likvaka, när morfar låg lik i köket och begravningen. Det hospitaliserades och sköttes inom ramen för vården och man dog inte hemma på samma vis längre. Man ville bespara barnen sorgen och idag får barn knappt inte träna på att bli ledsna, besvikna och att gråta. Alla de verktyg som man som människa har i sig för att hantera förlust och sorg trycks bort. Jag tror att det är en anledning till att vi har den enorma vågen av psykisk ohälsa. Att sorgen inte får vara en av alla processer som vi går igenom som människa. Vi har tagit bort den delen av paletten som har gråtoner.

Vilken funktion fyller sorgen?

Sorgen är. Den bara är. Till en början är den överväldigande. Den sveper in i hela tillvaron och livet blir svart. Man tappar fotfästet, man vill lägga sig ner och dö, för det blir omöjligt att leva. Sen vartefter som man bearbetar och lägger saker på rätt plats så blir det som en ballong som förlorar luft och dom andra sakerna som finns bakom blir synliga igen. Men det kan ta väldigt lång tid. En stor förlust tar minst ett år att ta sig igenom, allting för första gången. Sorgen tar tid.

Går sorgen över?

– Sorgen förvandlas, tänker Karin, men förlusten finns kvar. Och i den bästa av världar så kan man efter en stor sorg säga att: det här hade jag gärna varit utan, men nu lever jag och det är jag glad för. Men en saknad kan alltid finnas kvar. Jag tänker att sorgen är bearbetningen av förlusten, men den gör ju aldrig förlusten ogjord. Det blir ju inte samma sak igen. På samma sätt som om man förlorar ett ben så kan du fortfarande skratta, äta och jobba, inte på exakt samma sätt som förut, men man kan det. Och det handlar i många fall om att göra det man gjorde innan på ett annat sätt. Det blir inte likadant, för man är inte samma människa efter en sorg.

Finns det bra och dåliga sätt att sörja?

– Ett dåligt sätt om man drabbas av en stor förlust är att bita ihop och fortsätta som vanligt, menar Karin. Det är det sämsta. Det blir nästan alltid hjärtinfarkt, stress och sömnsvårigheter, håravfall och dåliga relationer och konflikter i familjen. Man vill inte kännas vid sitt känsloliv, det gör ont och det väcker tanken om att man själv ska dö en dag. En del är nöjda med det, men andra får panik.

– Den första instinktiva impulsen som man får är att isolera sig, berättar Karin. Försök att anstränga dig att inte göra det. I början hör en del av sig. Svara ja på allt, sen kan du säga att du fått nog, nu får du gå hem. Börjar man att isolera sig så blir folk rädda att höra av sig, men man behöver goda vänner som lyssnar, även om man blir irriterad.

– Fundera på om du verkligen ska ta lugnande medicin vid begravning, fortsätter Karin. I en akut fas kan det behövas, men jag möter människor som tar medicin vid begravning och minnesstund och som inte minns någonting. Fundera på om och var och när man behöver medicinen, för det stoppar sorgeprocessen.

– Sen ska man vara väldigt förlåtande mot sig själv menar Karin, inte skuldbelägga sig själv för att man inte orkar med vardagliga sysslor eller att höra av sig till folk. Skulden letar sig gärna in.

Behöver vi en begravningsceremoni?

– Ett civiliserat samhälle är ett samhälle som tar hand om sina nyfödda och döda med pietet, med varsamhet, menar Karin.

Så länge vi har ansvar för en kropp som vi inte överlämnat till någon, till Gud eller jorden, så har vi ansvar att ta hand om den med varsamhet. Vi överlämnar den till någon eller något som också behandlar den med pietet. Men om vi inte bryr oss så blir det inget avslut, ingen bekräftelse av att den relationen har funnits, ett socialt punktsättande av en människas liv. Ett liv som började med att en person fick sitt namn, ska inte förvägras att samma namn ska uppmärksammas vid döden. Det måste inte kosta en massa pengar, men man kan ha en rit där man tackar för den här människan och uppmärksammar att den har funnits. Det har att göra med människovärde.

Karin avslutar med att berätta att när hennes son var fem år sa han:
– När man dör så kommer man aldrig, aldrig, aldrig tillbaks. Det tycker jag är en jättedålig idé.

Sorgens uppgift är att orka leva med den idén. Och ändå kunna känna glädje. Och de allra flesta människor återerövrar livet och glädjen. ■

Artikel från Liv & Längtan Nr 6 2019. Text & foto: Royne Mercurio.