– Jag gick i pension i december 2019. Den 28 februari 2020 gick min man hastigt bort, berättar Christina. Det tog två veckor och var väldigt chockartat. Ens livskamrat sen 48 år. Sen kom Coronan några dagar efteråt. Begravningen blev väldigt minimerad eftersom många av våra vänner var i 70-årsåldern. Och dom som kom kunde man inte krama om. Men själva stunden blev fin ändå.
– Att gå i pension och bli ensam, det är så många roller som försvinner ifrån en i livet, tänker Christina. Tappar man roller så är det bra om man kan fylla på med nya roller. Så då tänkte jag att man måste ändå leva vidare. Jag har två döttrar med familjer, men dom är ju yrkesverksamma och barnbarnen går i skolan. Så man måste skapa sitt eget liv också. Jag tror inte att min man skulle vilja att jag bara satt inne och sörjde honom. Det gör jag ju varenda dag. Saknaden att bli ensam, den kan ingen förstå förrän man varit med om det. Man har känt varandra sen man var 20 år. Bästa vänner är man också efter så många år. Jag har en hel del vänner, men vi kunde inte träffas under coronan. Jag har en nära väninna, som också är änka sen flera år, vi bestämde att vi kunde ses, bara hon och jag, ingen annan. Så det gjorde vi och så överlevde vi på något sätt.
– Jag har varit i kyrkan förr, berättar Christina, men när samhället öppnade upp och man kunde gå till Domkyrkan igen så kände jag att det gav mig så mycket. Det blev ett lugn. Jag var med i en sorgegrupp. Det var ett bra sätt att få ta hand om sorgen. För barnen sörjer på sitt sätt och jag sörjer på mitt sätt, att då få prata med andra som varit med om samma sak var betydelsefullt.
Efter ett tag så började man prata om att det fanns möjlighet att engagera sig här och att hitta en ny gemenskap efter att man inte arbetade längre. Även om jag hade kontakt med arbetskamrater, så jobbade de flesta fortfarande. Så då kände jag att kyrkan var något som jag ville engagera mig i. Dels att vara till nytta för andra och så ger det mig själv mycket också. Jag har arbetat som arbetsterapeut under mitt yrkesverksamma liv och är van att möta människor i olika mer eller mindre svåra situationer i livet. Det är en livserfarenhet som jag har med mig och kan bidra med i mitt engagemang i kyrkan.
– Jag trivs jättebra här, avslutar Christina, man känner gemenskapen med många trevliga människor. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 6 2022)