– Jag möter honom ofta ute på stan, fortsätter Sussie. Pappa var en som cyklade överallt. Så jag möter honom på cykel och hajar till, och så just det, det kan ju inte vara pappa. Men det är någon som påminner om honom. Det tycker jag är mysigt.
– Det gör jag också, instämmer Helena. Det var i april förra året som pappa gick bort och för mig gick det väldigt fort. Jag fattade inte att han var så sjuk som han var. Vi firade jul med hela storfamiljen och alla var hemma. Och i februari blev han hastigt mycket sämre och inte ens då förstod jag att han var dödligt sjuk. Jag visste att han hade cancer, men jag valde nog att inte fatta.
– Pappa var sjuk i cancer åtta år innan han dog, berättar Sussie, så jag hade en sorgeprocess då. Jag träffade pappa när han tog hand om vår hund och då pratade vi mycket. Om det här med livet och döden. Han sa att han var färdig, att han hade levt länge var nöjd med livet. För mig var dom samtalen jätteviktiga. För mig fick han åtta års bonustid och jag tror att jag vid jul förstod att pappa inte hade så långt kvar.
– Han visste ju vart åt det barkade, tänker Helena. Han bad min man att hjälpa honom till banken för att göra färdigt. Ska man gå och dö då ska man göra färdigt. Så det var precis vad han gjorde, han gjorde klart affärerna och jag tror att han var väldigt nöjd med att han hann det.
– Två veckor innan han dog blev han så fysiskt dålig att det var ohållbart hemma, berättar Sussie. Han behövde mer hjälp och då ringde jag hans sköterska uppe på onkologen som drog i alla trådar så att vi fick korttidsboende inom ett dygn. Helt fantastiskt. Det sista han pekade på hemma det var batteriladdarna i hobbyrummet. – Här ska batterierna laddas, så du vet. En sån typisk pappagrej. Sen när han kom till korttidsboendet så la sig ett lugn över pappa. Han blev väl omhändertagen och kunde munhuggas lite med personalen. Hemsjukvården har varit såna klippor.
– Det skrivs så mycket skit om svensk sjukvård, säger Helena, men det är ingen som skriver om alla dom här fantastiska människorna. Från det att han fick sin tjocktarmscancer har hela teamet på onkologen varit fantastiska. Dom ringde och styrde när han var dålig och kom in. Snacka om hjältar. Jag känner inget annat än beundran för dom.
– Mamma och alla vi syskon var hos pappa den eftermiddagen han dog, berättar Sussie. Han dog precis vid lunch och sen satt vi där säkert fram till fyra och bara pratade. Det var lugnt och väldigt naturligt.
– Jag har tänkt mycket på det innan, säger Helena. Vad händer när det händer? Vad händer med mig och hur ska jag kunna klara av det? Och så händer det och livet går vidare. Och min pappa är borta och jag saknar honom, men jag klarar ju mig ändå. Det blev aldrig det där hjärtskärande som det kan bli i sorg. Vi hade pratat färdigt, jag hade hållit honom i handen och lovat saker som han bad mig om. Vi var klara med varandra och det var väldigt skönt.
– Pappa var en enkel människa, berättar Helena, han var inte typen som hässjar upp sig över saker. Han tog saker när de kom och löste problemen när de dök upp. Han var bondson från Gotland. Den äldsta sonen och den första i sin släkt som läste vidare. Han gick och gömde sig med en bok och läste när dom andra var ute på fälten och gallrade betor. Det praktiska och rustika kanske formade honom, man kan inte grotta så mycket i sig själv om man lever på en bondgård och måste överleva.
–Jag har aldrig tänkt på pappa som troende eller religiös, säger Sussie. Han kanske hade sin barnatro i botten. Det skulle jag kunna tänka mig. Vi pratade nog aldrig om döden, om hur han tänkte. Men gången innan när han var sjuk, så vet jag att jag frågade om han var rädd för att dö. Och det var han inte.
– Tänk att jag fått en stor familj, jag har levt ett bra liv, jag är nöjd, sa han.
– Ibland sitter pappa på axeln, fortsätter Sussie. Han fotograferade mycket och jag kan aldrig ta ett kort med horisontlinje, utan att pappa sitter och säger. – Tänk på horisontlinjen. Det är lite mysigt. Det är tillfällen att tänka på pappa när man tar fotot. Och likadant när vi var på Gotland i somras och man tar en bild och tänker att den ska jag visa pappa och så kommer man på. Nej just det, det går ju inte...
Känslorna kommer, tårarna glimmar till i ögonen och systrarna kramar om varandra.
– Ibland sköljer det över med sorg och längtan, säger Sussie och ler med en liten tår i ögat. Det jag har saknat det här året, på grund av omständigheter med annan sjukdom i familjen, är att kunna låta pappa ta plats. Att ha möjlighet att tänka efter, känna efter och landa i det. Det har inte gått. Ceremonin med urnnedsättningen blev ett otroligt fint avstamp att låta få pappa ta det utrymmet.
– Du och jag sänkte ner urnan, faller Helena in. Då hade vi med en diakon som ordnade med ceremonin. Det blev väldigt bra. Vi hade kontakt innan och gick igenom hur vi ville att det skulle vara. Hon har varit ett bra stöd i mycket. Det blev en bra dag.
– Alla som vi mött kring begravningen från kyrkan har varit fantastiska, instämmer Sussie.
– Det är så mycket praktiskt som ska tas om hand i såna här situationer, tänker Helena. Man behöver ha ett sorgeår. Och det är kanske först när allt praktiskt är klart som man först fattar vad som hänt. Just nu håller vi på och säljer vårt barndomshem. Jag är nog rätt lik pappa i det avseendet. Det är praktiskt, avgränsat och något som man kan checka av. Det här andra med sorgen och hur man känner det är svårare. Det är sånt som bara kommer över en.
– Vi är på olika sätt, säger Sussie. Jag valde ju att stanna kvar när pappa dog och vara med och tvätta pappa. Och sen ville jag vara med vid kistsättningen också. För mig var det det bästa jag kunde göra.
– Jag hade nog inte klarat det, säger Helena.
– Jag har tidigare när någon har dött haft väldigt svårt vid begravningen, fortsätter Sussie. Med kistan och om personen är där eller inte. Nu blev det så mycket enklare. Jag var med och tog hand om pappa och jag visste precis hur han såg ut. Jag smög ner gotlandsstenar i hans kavajficka. Så när vi hade kistsättningen var jag väl förberedd. Det var så tydligt att pappa inte var där. Det var pappas kropp och jag fick ta farväl av den. Det var så skönt. För mig var det bästa sättet.
Det här är ju något som alla drabbas av. Något som man delar med alla. Det är en insikt som jag fått. Jag pratar rätt mycket med min omgivning, jag har bekanta i närheten med föräldrar som gått bort och man delar något som alla är med om.
– Och har andra klarat det så är det klart att jag klarar det också, tänker Helena.
– Ja, det här är ju livet. Det är lite barockt när det handlar om döden.
– Vet du, att när begravningen började så tittade jag ut genom fönstret ut mot griftegården, berättar Sussie. Då var där en person på cykel, det kunde varit pappa, som cyklade ut från griftegården. Det var mäktigt. Så den bilden har jag med mig från begravningen. ■
Artikel från Liv & Längtan Nr 6 2019. Text & foto: Royne Mercurio.
