En miniatyrmodell av Jesus korsfästning.
Foto: Johannes Frandsen /Ikon

Påskens verklighet

”Uppstått har Jesus, hurra, hurra!” sjunger vi i en av psalmbokens frejdigare påskpsalmer. När jag hör barnet sjunga är det detta jag hör eftersom jag kan texten. Men när jag lyssnar lite noggrannare hör jag vad som faktiskt sjungs: ”Uppstoppad Jesus, hurra, hurra!”  Jonny Karlsson skriver om påsken.

Förstås! För det där med ”uppstått” kan ju ingen människa begripa. Kanske lever vi alla av och till med uppstoppade Jesusar? Bilder av en lite märklig, men god människa som levde för länge sedan, på behörigt avstånd, bekvämt kontrollerbar, ett gosedjur men långt ifrån levande, långt ifrån påskdagens budskap. 

När vi talar om Jesu uppståndelse från de döda behöver vi tala om den som dåtid, alltså som något som har hänt – att Jesus faktiskt har uppstått från de döda. Vi ska tala om den som nutid, alltså som något som har betydelse för oss här och nu, i våra vardagliga liv. Och slutligen måste vi tala om Jesu uppståndelse som något som handlar om framtid, om vår framtid, om evigheten. I alla dessa tre tidsperspektiv är det så att budskapet om Jesu uppståndelse från de döda bara äger kraft i erfarenheten av dödens verklighet och närhet, i Jesu liv och i våra liv. Det går det inte att tänka påskdag och uppståndelse utan att också tänka långfredag och död. Om man ändå skulle försöka hamnar man i förnuftets och förnumstighetens invändningar om uppståndelsens osannolikhet och frågor om hur det gick till. Då är vi långt ifrån evangeliernas försök att återge vad som hände den där påskdagen för tvåtusen år sedan. Dödens verklighet och närhet, våra långfredagars smärta och hopplöshet, var och är den nödvändiga bakgrunden för att påskdagens budskap om uppståndelse ska kunna få någon betydelse för oss.

Om vi börjar i dåtiden så möter vi i evangelieberättelserna de sörjande kvinnorna, vilka annars? Som kvinnor som i alla tider sörjt. Tyngda av sorg ska de sörja för att Jesu kropp blir tagen om hand med välluktande kryddor och 

oljor. Sorg hör ihop med omsorg, att vårda relationer även om de fått ett abrupt slut genom död. För kvinnorna var dödens verklighet ytterst påtaglig och det är inte bara en lärare och profet de sörjer. De sörjer en nära och älskad vän som förändrat deras liv, som gett dem hopp. När de kommer till graven möts de av änglar. Så är det alltid när något viktigt händer. Änglarna är där, inte bara som budbärare utan också som uttolkare av det som hänt. Så är det vid Jesu födelse, så är det vid Marias bebådelse, och så är det vid graven. ”Han är inte här. Han har uppstått.” Det är den första kristna predikan som sedan kvinnorna för vidare, samma predikan som har ljudit genom århundradena och som också ljuder i vår domkyrka varje söndag, trots lärjungarnas avfärdande av det som ”prat”. 

Det är utifrån påskdagens erfarenheter av den tomma graven och änglarnas förkunnelse, och sedan mötet med den uppståndne Jesus, som allt börjar. Det börjar inte med Jesu födelse. Inte heller med Jesus verksamhet, hans botande av människor, hans under eller hans förkunnelse. Utan påskdagens erfarenheter hade det varken funnits någon kristendom eller något Nya testamentet. Allt det man hade upplevt med Jesus står nu i ett nytt ljus, uppståndelsens ljus. Det blir en berättelse om en ny verklighet, en verklighet som Jesus kallade gudsriket. Detta är uppståndelsens dåtid.

Men det är också uppståndelsens nutid, för det är med denna nya verklighet för ögonen som vi i kyrkan lever våra liv. Det är denna nya verklighet vi gestaltar i våra gudstjänster. Det är denna nya verklighet som glimtvis bryter igenom i våra vardagliga liv. När en hand räcks ut, när vi möts av ett bekräftande leende, när hoppet återvänder efter djup sorg eller sjukdom, när vårsolen smälter bort allt det frusna och väcker liv i naturen. Då är det påskdagsmorgon, uppståndelse mitt i livet, som vi har upplevt, nya livsmöjligheter, som vi kristna får tro har sin grund i att Gud är den som räddar igenom död till liv, att Gud är den som besegrar döden. Det är uppståndelsens nutid.

Uppståndelsens framtid handlar om när vi en gång står inför vår egen slutgiltiga död. Då får vi med dopets löfte vila i trygg förvissning om att uppståndelse från de döda också gäller oss. Jesus levde vårt liv, dog vår död och tillsammans med honom får vi uppstå från dödens verklighet till den verklighet som Jesus kallar Guds rike. Det är uppståndelsens framtid. 

”Jag har kommit för att ni ska ha liv, och liv i överflöd”. Det är Jesu löfte. Han sörjer för oss. Han är inte uppstoppad. Han är den som lever. Det gällde då, det gäller nu, och det gäller framtiden. Bortom all död och bortom alla tårar. ■

Text: Jonny Karlsson (ur Liv & Längtan Nr 3 2021)