Det var tidigt 90-tal och ur radion och MTV så hördes tonerna av Guns N’ Roses remake av Knocking on heavens door. Jag var tonåring och världen var i gungning. Bara några år tidigare hade Berlinmuren rivits, Sovjetunionen hade fallit och kalla kriget var slut. Allt gick fort och det som hade varit låst och stängt under lång tid hade nu rämnat och friheten var lika vid som det öppna havet. I Sverige var det finanskris och mycket upplevdes av många som mörkt och hopplöst. Kanske var det därför som tonerna letade sig in och gav ord för det vi unga upplevde: ”It´s getting dark to dark to see, feels like i´m knocking on heaven’s door.”
Idag så är vi många som upplever att världen gungar igen och mycket känns otryggt och dunkelt. Vi lever i en osäkerhet med klimatkris, flera krig och en svår ekonomisk situation där vi inte riktigt vet hur det kommer att gå.
Om vi som tonåringar på 90-talet behövde ord för att hjälpa oss att förstå både vår inre förvirring och världens mörker, så behöver vi som vuxna hitta tillbaka till orden som hjälper oss att få syn på det enkla och oförställda hoppet. För mig finns de orden bevarade som en skatt från barndomens advents och jultid.
Det finns en särskilt värme som fyllde mig som barn när vi på adventssamlingen sjöng lärarinnan Emmy Köhlers kända ord, Nu tändas tusen juleljus, på jordens mörka rund. Och tusen, tusen strålar ock på himlens djupblå grund. I något så enkelt som att fylla våra hem med ljus och påminnelsen om hur vi är omslutna av himmelens alla stjärnor så finns hopp. I år vill jag tända alla ljus jag kan och sjunga våra julsånger. Vi behöver orden, en stråle av Guds kärleksljus, i signad juletid för det hopp vi alla längtar efter, ett hopp om en mänskligare värld.
Liza Hagberg Lerner, församlingsherde i Skäggetorp