Nicolauskapellet (Domkyrkans norra sida) är uppkallat efter Nicolaus Hermanni, som var biskop i Linköping (1375-1391) och tillhörde kretsen kring den heliga Birgitta. Han var informator till hennes barn, han tog emot hennes kista på dess väg från Rom till Vadstena (1374), han skrev en Birgitta-mässa med den kända hymnen ”Rosa rorans bonitatem”, och han arbetade för Birgittas helgonförklaring.
I Nicolauskapellet är hans gravsten inmurad i väggen och där finns också en Nicolaus-ikon.
Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem, Birgitta vas gratiae. Rora celi pietatem, stila vitae puritatem in vallem miserie.
(Ros, den himmelsk dagg bestänker, stjärna, som i klarhet blänker, Hell, Birgitta, nådefull!
Stänk din godhet ned till gruset, blänk med rena himmelsljuset ned på jämmerdalens mull.)
*****
Nils Hermansson, Nicolaus Hermanni, föddes 1325 eller 1326 i Skänninge i Östergötland och dog 3 maj 1391. Han var ärkediakon och biskop i Linköpings stift 1375 – 1391.
Han var son till Margareta Tyrgilsdotter och Herman, en (ev. tysk) borgare i Skänninge. Hans ena morbror Peter Tyrgilsson var ärkebiskop i Uppsala 1351-1366 och en annan morbror Johannes var ärkedjäkne i Linköping
Nils Hermansson började sin skolgång i Skänninge och gick sedan troligen på Katedralskolan i Linköping. Under loven var han informator åt barnen till Birgitta Birgersdotter på Ulvåsa. Han kom att komma nära heliga Birgitta och hennes dotter Katarina Ulvsdotter.
Han studerade filosofi vid universitetet i Paris, och kanonisk och civil rätt i Orléans, där han blev juris utriusque doktor. Efter hemkomsten blev han kanik i domkyrkan i Linköping och Uppsala. 1361 blev han ärkediakon. Ryktena om Hermanssons kompetens som ärkediakon spred sig, och hans tidigare arbetsgivare, numera heliga Birgitta, ansåg att han borde ta över som Linköpings biskop, vilket han blev år 1374. Som biskop bodde han i den gamla biskopsborgen, nuvarande slottet intill Domkyrkan. (Idag är där Linköpings Slotts-& Domkyrkomuseum och Landshövdingens residens.)
Han var mycket engagerad i lanseringen av Birgitta som helgon och klostret i Vadstena, som han invigde 1384. År 1391 helgonförklarades heliga Birgitta (idag Europas skyddshelgon) och samma år dog Nicolaus Hermanni.
Efter åttio år saligförklarades han och blev av biskop Brask skrinlagd i Domkyrkan i ett eget gravkor, S:t Nilses kor/Niklaskapellet/Nicolauskapellet. En praktfull, juvelsmyckad gravsten, nu inmurad i korväggen, vittnar om hans stora betydelse. Ädelstenarna är inte kvar men hål i stenplattan visar var de suttit. Han fick snabbt helgonrykte efter sin död och hans grav i Linköpings domkyrka blev ett viktigt vallfartsmål under 1400-talet. Hit kommer än i dag pilgrimer.
Kyrkoledningen i stiftet arbetade ihärdigt för att få Nils Hermansson kanoniserad (officiellt helgonförklarad) och man sammanställde bland annat en biografi- och mirakelsamling om honom med berättelser om hur pilgrimer blivit mirakulöst helade. (Den skrevs någon gång före 1414). Det sista viktiga steget mot en kanonisation (skrinläggningen av biskopens kvarlevor) ägde rum 1515, men sedan kom reformationen och kanonisationen blev aldrig av. Brevet finns bevarat i avskrift på Riksarkivet.
I december 1518 fick linköpingsbiskopen Nicolaus Hermanni dock sin egen festdag. Det påvliga sändebudet och avlatshandlaren Johannes Angelus Arcimboldus meddelade då att lokalhelgonet Nils Hermansson skulle firas i de tre nordiska rikena den första söndagen i maj varje år. Samtidigt utdelades fullständig befrielse från all ålagd botgöring (plenaravlat) till alla som besökte Linköpings domkyrka på festdagen och som bidrog till ”bevarande och förskönande” av biskopens reliker. Numera är hans festdag angiven till den 4 februari.
Förutom i Nicolauskapellet i Domkyrkan återfinns hans bild också i Bengt Käldes mosaik över västportalen och i Henrik Sörensens altartavla. I den förgyllda vindflöjeln på tornspiran över kapellet finns Nicolaus symbol rosen.