Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Linköpings domkyrkopastorat Besöksadress: Ågatan 40 , 58222 Linköping Postadress: Box 2037, 58002 Linköping Telefon: +46(13)205000 E-post till Linköpings domkyrkopastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Musiken som når bortom orden

– Jag hade inte tänkt att kyrkomusiker skulle bli mitt yrke. Jag hade en dröm om att bli barnläkare, berättar Helena Söderberg som arbetar som organist i Ansgarskyrkan i Gottfridsberg.

Vi sitter på en bänk i solen utanför kyrkan och pratar om musik och minnen.

– Mitt första musikminne är nog från söndagsskolan och man sjöng ur en sångbok av mörkblå plast. Det finns också ett minne som berättats för mig. I stora kyrkan i Alfta, där jag kommer ifrån, hade man speluppvisningar. Jag var sju år och skulle spela ett stycke, men nådde inte själv upp, jag var så liten. Jag har ett kort på när jag sitter på två stolar och spelar piano.

– Det fanns en naturlig scen i kyrkan när jag växte upp, en möjlighet att "hålla på" som jag hoppas finns i kyrkan än idag. Jag spelade piano och sen började jag spela orgel. Jag hade barnkör när jag gick på gymnasiet. Det var så det var. Man bidrog med det man kunde.

Det ledde till att jag började utbilda mig inom musiken, men det var först efter ett sabbatsår från Musikhögskolan som jag bestämde mig för att det var det här jag ville.

När Helena flyttade till Linköping provspelade hon, höggravid med stor mage, i Missionskyrkan. Där hon arbetade som kyrkomusiker i många år innan hon kom till Ansgarskyrkan i Gottfridsberg.

– Ansgarskyrkan är en härlig församling att arbeta i med många roliga människor, säger Helena och ler stort. Man möter allt från sexåringarna i barnkören till 85–90-åringarna på dagträffarna. En vanlig vecka kan innehålla allt från dop och begravningar till sångstunder på äldreboenden, körer i olika åldrar och gudstjänster förstås.

– Att sitta i en församling som sjunger gemensam psalmsång kan vara värsta kicken, säger Helena när vi kommer in på musikens roll i gudstjänsten. Man kan känna enigheten och styrkan tillsammans. Det är också mäktigt att tänka att så många människor genom århundranden sjungit de olika momenten i gudstjänsten och så sitter vi och sjunger det än idag.

– Musiken kan på ett oväntat sätt nå bortom orden och beröra oss på ett djupare plan. Där orden inte alltid når fram, kan kanske musiken göra det. Du kan bli glad och du kan bli ledsen och musiken kan bära mycket känslor. Jag tänker på det ofta när man spelar på begravning. Det kan vara väldigt mättad stämning och när jag börjar spela så förlöser det något och man hör hur folk börjar gråta. Den kan vara väldigt befriande.

– Min pappa är nittio år och dement och bor på ett boende, berättar Helena. Det funkar inte så bra att kommunicera med honom, men vi kan spela ihop. Han kan spela i D-dur på sin keyboard och jag spelar gitarr och så sjunger vi. Då känner jag att det är en fantastisk kommunikation som vi har. Musiken finns kvar när så mycket annat är borta.

– Flera studier visar på att musik får oss att må bättre. Den frigör kroppens egna välbefinnandehormoner endorfin och oxytocin, som får oss glada och lugna och motverkar stress. Det är ju många körsångare som berättar om hur man kommer trött till övningen och att man sen går därifrån stärkt, full av energi.

I körsången strävar man mot ett gemensamt mål. Man har övat på sin egen stämma och sen när man kommer samman så blir det något mycket mer där alla är lika viktiga. Tillsammans är mitt favoritord. Det är det som är grejen. I den bästa av världar, när man gör något tillsammans, så stärker det både en själv och gruppen och dessutom bidrar man med något till dom som lyssnar.

– Så jag ångrar inte att jag inte blev barnläkare, avslutar Helena med ett leende. Jag har landat i det nu, att det här är det jag ska göra. Så är det. ■

Text och foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 6 2018)