– Jag är född i Linköping, men när jag var sju år började jag på Tomtebodaskolan i Solna, en skola för blinda och synskadade. Det var fruktansvärt att vara tvungen att skiljas från mina föräldrar, säger Lena och det märks att hon blir illa till mods när hon tänker tillbaka på skoltiden. Jag bodde på internat och längtade hem mycket. Det har nog präglat mitt liv en del. Jag fick snabbt bli självständig, men på fel sätt.
– Dom hade bra musikundervisning och musikintresset har jag kvar, fortsätter Lena och skiner upp. Jag sjunger och spelar gitarr, piano och blockflöjt. Och nu har jag köpt en fiol som jag ska försöka lära mig spela på och en tvärflöjt. Jag sjunger också i flera körer. Två körer i Skäggetorps kyrka, sen sjunger jag folkliga sånger från hela världen i kören Motvals och den fjärde kören är en rockkör, PROck heter den som i PRO.
– Psalmboken har jag med punktskrift, men det gäller att man säger vilka psalmer som man ska sjunga för jag kan ju inte se psalmtavlan, förklarar Lena, som tycker att kyrkan ändå är ganska bra på tillgänglighet. Informationsskärmar funkar inte så bra, men kyrkan mailar alla aktiviteter så jag vet vad som händer. Alla synskadade är olika och det som jag säger är vad jag tycker. Jag behöver till exempel inte ledstråk i olika lokaler. Ibland kan det förvirra mer än det hjälper.
Hittar du i Linköping?
– Halva Skäggetorp går bra, svarar Lena. Men i stan är det svårt nu, det är så mycket vägarbeten överallt. Plötsligt hittar man inte där man brukar ta sig fram. Jag har inte snubblat över några elsparkcyklarna än, men dom kommer med en väldig fart och man hör inte när dom kommer farande. Elbilar däremot måste ha ett ljud nu.
– Jag hittar dit jag brukar gå. Till kyrkan och puben, skrattar Lena. Det är pubquiz på söndagar och dit hittar vovven också.
Vad betyder Wilma för dig?
– Jättemycket, svarar Lena direkt. När hon är med kan jag känna mig säker att gå ut. Innan jag hade hund så var det klart att jag gick ut med käppen och ”pendlade”. Det var på ett annat sätt för 30 år sen. Då var det inte så många saker i vägen. Wilma är min fjärde hund och hon fyller elva i mars. Hon ser till att jag inte går på en massa saker och så hittar hon till många platser dit vi brukar gå, men jag måste hitta till 99% och veta att hon går rätt. Ibland kan hon få för sig att hon inte vill.
– Det är inte alla hundar som kan bli ledarhundar. Hunden måste kunna vara passiv efter ett arbete och inte fara omkring. Hon måste ha fokus och inte vara för nosfixerad eller börja jaga duvor. Wilma kunde få för sig att jaga duvor ibland när hon var liten, skrattar Lena.
Är Wilma en arbetskamrat eller en vän?
– Både och! En kompis som hjälper mig. När selen är på så är det jobb som gäller. Punkt slut. När selen är av så kan hon vara som vilken vovve som helst.
Hur ska man bete sig mot Wilma när man möter dig?
– Med sele så kan du få titta på Wilma, men inte säga något till henne. Då är hon en arbetshund och ska fokusera det. Om någon frågar om dom får klappa henne och jag är på det humöret så kan jag ta av selen och då går det bra.
Det finns nog en osäkerhet hos många människor hur man ska bete sig. När vill du som blind ha hjälp och när vill du inte ha det?
– Det är olika. Det finns tillfällen när jag frågar, vad är det här och hur går det här till eller om jag ska någonstans och inte hittar och går fel. När man går fel då finns det minsann ingen att fråga, men när man vill klara sig själv då kommer alla och ska hjälpa till, säger Lena med ett skratt. Det är bättre att fråga. Det gör inget om det blir fel. Då kan jag förklara. Säger jag att jag kan, då kan jag. Punkt slut. Känner jag att jag inte klarar något så frågar jag om hjälp.
Vilka är dom vanligaste fördomarna som du möter?
– Antingen ser människor mig som ett geni och tycker att jag är duktig och kan allting eller så tror man att jag inte kan någonting. Jag kan sätta på mig säkerhetsbältet själv. Det finns människor som pratar extra högt och tydligt som om jag inte hör eller pratar till någon annan än mig: Hur mycket kaffe vill hon ha?
Hur lär du dig att hitta till en plats som du inte varit på?
– Jag kollar alla detaljer och underlaget på marken, buskar, träd och kanter. Och så memorerar jag att när jag är vid tredje stolpen, så vet jag att jag är där. Man går i olika hastighet och lär sig hur lång tid det tar att gå en viss bit och när det är dags att svänga.
Sen hör man hur ljudet studsar mot olika saker runt omkring, när man knäpper med käppen så hörs studsljudet så att man hör väggarna runt omkring. När jag gått med hunden några gånger så hittar ju hon, men det är ju bra om jag hittar själv också. Det är ju inte bara att sela på henne och säga vart vi ska gå.
Vad betyder käppen för dig?
– Den är ett bra hjälpmedel. Den stackars käppen gör ju vad den kan. Det är bara jag som tycker att det är lite fånigt att gå och vifta med den, fast jag haft den i massor av år. Nu går jag inte som man ska med käppen. Jag slarvar. När man tar ett steg med vänster fot så ska man pendla åt höger och tvärtom. Då går man garanterat inte på någonting. Om man tar det lugnt. Den skyddar ju, men inte i huvudhöjd. Man kan ju slå huvudet i en skylt. Jag har den alltid med mig, även när Wilma är med, så att jag kan kolla vad hon stannar för.
Hur drömmer man som blind?
– Det är inga synintryck, utan det är bara ljud. Jag drömde en gång att jag körde bil, men jag vet inte hur jag såg. I drömmen fungerar allt.
Vad betyder din tro för dig?
– Jag haft tron med mig från barnsben. Vi hade en granntant som läste Bibeln för mig och jag kunde säga: Kan du inte berätta för mig när Jesus gör under? Jag upptäckte mer och mer tryggheten i Gud. Jag tror att Gud ser oss och hör oss och både gråter och skrattar med oss.
Hur tänkte du kring berättelserna när Jesus botade blinda?
– Jag minns faktiskt inte. Jag kanske inte ville tänka på det.
Har du känt att du skulle vilja se?
– Någon gång ibland skulle man vilja veta hur det är att se, hur någon ser ut eller regnbågen som alla tycker är så vacker. Eller när man vill göra spontana saker. Att ha en bil och kunna åka iväg när man ville. Jag skulle vilja cykla, men det törs jag inte. Lite har man ju tänkt på hur det skulle vara om man kunde leva ett annat liv, men så tänker jag att jag har det som jag har det. Jag vet någon som fick synen tillbaka och blev ledsen för det. Omställningen blev för stor.
Det är snart allhelgona. Vad gör du då?
– Jag tänker på nära och kära, och så går jag till kyrkan och är med på gudstjänst, men jag besöker inte kyrkogården.
Vad betyder ljus för dig?
– Ljus är ett positivt ord. Jag tänker på stearinljus. När man tänder ett ljus med en tändsticka så hör man ljudet ”pshhh” och sen ”pjjj” mot ljuset. Och sen kommer värmen och så lyser det. Jag ser ju inte ljuset alls, men man känner det och man känner doften av det. Det är en så god stearindoft när man släcker ljuset. Sen kan man ha ljuset i sitt hjärta när man har med Jesus att göra. ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska få evigt liv.” Bara en sån sak. Det är jättefint. Och så kan vi vara ljus för varandra.
Trots att jag inte ser, så förstår jag att det är skillnad på elektriskt ljus och stearinljus. Att dom lyser på olika sätt. Jag har aldrig bett att få synen tillbaka, men jag har sett lite ljus i mörker en gång. Och då såg jag bara elektriska lampor, inte stearinljus. Då bad jag till Gud. Om jag nu kan se elektriska lampor, kan jag inte få se stearinljus också. Och då var det som att Gud petade i ögat och skrapade ”skrap, skrap, skrap, skrap” och efter det kunde jag se stearinljusljuset. Det var otroligt, men det kan jag inte göra nu längre, tror jag. Jag har inte riktigt kollat, det är ju så att jag inte riktigt bryr mig heller. Det är som det är. ■
Text och foto: Royne Mercurio (Ur Liv & Längtan Nr 6 2021)
