Det var i häktet i Huddinge som jag började söka Gud, eller jag öppnade för möjligheten att det fanns en gud.
– Det är 42 timmar nu tills jag blir frigiven, berättar Roger på bred skånska när jag träffar honom i S:t Lars kyrka där han har haft en praktikplats under tio månader.
Det känns omvälvande, men jag ser fram emot att få röra mig fritt.
Det är inte bara de självklara och förutsägbara friheterna som beskärs i fängelse, det handlar också om små vardagliga saker som inte går att förklara vikten av förrän man varit förvägrad dem. Det ligger i själva definitionen av frihetsberövande. Det handlar inte bara om att inte få prata med sina barn, utan även om bagateller som blir hur viktiga som helst. Att inte kunna googla något, att inte kunna ta en huvudvärkstablett hur som helst eller äta ostbågar för den delen, säger han med ett litet leende.
Vi pratar om uppväxten på den skånska landsbygden och om tiden som journalist på KPML(r):s tidning Proletären.
Om livskrisen med utbrändhet och en familjetragedi som fick allting att rasa och som öppnade dörren till ett liv som kriminell.
Hur blir man kriminell?
– Jag tog små steg hela tiden. Jag intalade mig att ”jag gör det här och det är inte så farligt för jag gör inte det där som är mycket värre”. Men när jag sen plötsligt gjorde det som var värre så hittade jag något annat som är ännu mycket värre som jag inte gjorde. På så sätt sköt jag gränsen hela tiden.
Jag har alltid levt ett gränsöverskridande liv. Som ung var kriminalitet inte en moralisk fråga om rätt och fel för mig. Då såg jag att risken för att åka fast var för stor och då var det inte värt det.
Min kriminalitet bestod i illegal försäljning av mediciner på internet, vilket innebar att jag inte på allvar kom i kontakt med offren för min brottslighet på samma sätt som kanske en konventionell knarkhandlare gör. Jag ägnade mig åt kontorsarbete. Jag var blind för konsekvenserna av mina brott.
Jag betraktade mig inte som kriminell och i takt med att det ekonomiska överflödet växte så var jag beredd att ta större och större risker tills det till slut inte höll.
När jag åkte fast var jag redan på väg mot döden. Jag var inne i en djup depression och planerade min avfärd. Allt som jag hade gjort var ett jagande efter mening, men varken politik eller kriminaliteten gav svar på min längtan. Effekten uteblev. Jag hade uppnått alla världsliga värden. Men makt, pengar och allt annat gav bara en kortvarig glädje, ingenting bestående, så när jag åkte fast så var det faktiskt en form av befrielse.
Sökte regler, men fann kärleken
– Jag har varit ateist i hela mitt liv, men allt som ateismen kunde erbjuda var tomhet. Jag som alltid varit en rabiat motståndare till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet satt nu ensam i häktescellen i 1,5 år och läste Bibeln.
Jag började läsa Bibeln som en metodbok, en regelbok för att se om kristen tro kunde vara något för mig. Det jag mötte i texterna var en kraft som sköljde över mig. Jag har alltid läst mycket, men det här var annorlunda. Jag blev tagen av den gudsnärvaro som visade sig i texterna.
När jag fann Gud, eller Gud fann mig snarare, så var det nog en lugnets, tröstens och fridens Gud som jag letade efter. Men det jag mötte var en Gud som var initiativrik och som utmanade mig till förändring. Det fyllde mig med en ny vilja. Så för mig var förändring inte någon ansträngning, eftersom Gud var en fråga om liv och död. Allt lidande som jag varit med om bakåt blev nånstans meningsfullt. Smärtan försvinner inte och det går inte att få tillbaka det som varit, men det behöver inte heller vara dömt till meningslöshet, utan erfarenheter som jag bär med mig.
Klosterliv i fängelset
– Efter ett tag fick jag möjligheten att gå Klostervägen som bygger på andliga övningar, som den spanske mystikern
Ignatius av Loyola utformade på 1500-talet. Den leder i princip fram till valet att säga ja eller nej till Kristus.
Först får man delta i två veckolånga retreater och klarar man det så får man göra en längre 30-dagars retreat. Retreaten består av andliga övningar i tystnad och samtal med en andlig vägledare. Den första delen visar på att livet är något positivt och vackert. Den andra delen är att förstå att allt som sker inte är av godo. Slutligen handlar det om att välja mellan det goda och onda. Vilken sida vill jag stå på? Och jag valde att följa Kristus.
I det ögonblick som jag överlät mitt liv till Gud så var mitt arbete slut. Jag bestämde mig för att välja det som är rätt istället för det som är lätt, kosta vad det kosta ville. Där och då infann sig den stora befrielsen. Jag vågade lita på att Gud bar och valde att bygga mitt liv på nya värden. Däri ligger revolutionen. Att jag var fri att vara den jag är. Det var en överväldigande kraft som mötte mig. En äkthet som fick mig att börja gråta. Hela mitt liv har varit ett jagade efter upplevelser, men vad jag egentligen längtat efter var något äkta. Något som inte kunde relativiseras, något som inte var till salu. Och nu mötte jag själva moderkällan till det som jag bara upplevt i små, små doser tidigare på olika ställen i mitt liv.
Klosteravdelningen på Skänningeanstalten
– Efter det sökte jag till klosteravdelningen på Skänninge och hade tur och kom dit nästan direkt. Det är en annan miljö än på vanliga avdelningar. Där finns det inga bråkstakar, utan alla har kommit dit efter ett ställningstagande. Det finns ateister, muslimer och kristna som alla har gått igenom klostervägen och bär på samma erfarenhet av att ha mött något som är större än en själv.
Riterna är kristna, men det finns inga krav på att man ska vara kristen för att få komma till klosteravdelningen. Det är ett 70-tal personer som hittills passerat klostret och återfallsstatistiken på mindre än 10% är anmärkningsvärt låg. På klosteravdelningen lever man i en rytm med tideböner morgon, middag och kväll. Det finns möjlighet att reflektera över andliga frågor. Man river ner murar och utforskar allt inom sig själv, vilket gör att känslorna kan gå höga på avdelningen.
Jag var på ”klostret” i ett år och nu har jag haft tio månaders utslussning med praktik i S:t Lars församling i kombination med studier. Jag är tacksam för hur jag blivit mottagen i Svenska kyrkan och i församlingen. Det är ingen som sett ner på mig. Jag har blivit bemött som en jämlik, i ögonhöjd.
Hur ser framtiden ut?
– Jag kommer att fortsätta som halvtidsanställd församlingsassistent i S:t Lars samtidigt som jag läser teologi. Jag hoppas att jag kan få sprida hopp, ge kraft, tröst och mod till andra människor. Min upplevelse av kraft och tröst blir större av att jag får ge den vidare. Det finns en oerhörd kraft i omvändelsen. Ingen människa är så långt borta, att inte Gud kan gripa in och rädda henne.
Gud är som en orolig förälder
När vi reser oss upp och jag är på väg ut ur S:t Lars kyrka så kommer jag på att jag inte frågat om hur Roger tänker sig Gud.
– Jag tilltalas av bilden i liknelsen om den förlorade sonen. Där Gud är som en förälder som går hemma och oroligt väntar när barnet är ute och upptäcker en värld som inte alltid är trygg. En förälder som vet att barnet inte alltid gör saker som är bra för henne, men ändå är beredd att släppa taget. En förälder som vet att friheten är nödvändig om relationen ska bygga på kärlek. ■
