Det finns undersökningar som berättar att många människor som säger sig inte tro på Gud ändå ber – de ber till den Gud de inte tror på.
”Herre till vem skulle vi gå?” frågade lärjungarna Jesus en gång. I vår mänskliga utsatthet behöver vi något mer, något bortom. Människans samhörighet med det gudomliga, som gjorts möjlig genom Jesus Kristus, blir tydlig. Kristen tro handlar om tillit och relation och bön är både och.
Vi kan be ensamma och vi kan be flera tillsammans, hemma, på bussen, på promenaden och i kyrkan. Vår bön kan uttryckas i ord, inlärda eller formulerade i stunden. Vår bön kan även bestå av tystnad.
Det svåraste med bönen är de gånger vi upplever att Gud inte svarar på vår bön. Det blir inte som vi bett och tragedin är ett faktum.
Ibland kan vi då få höra av någon människa som vill oss väl: ”Det finns en mening med allt som sker”. Jag tror inte på det, att det finns en mening med allt som sker. Lena Malmgren, i boken ”Taggtråd och törne”, som jag lånat många tankar ur till denna text, har kallat det uttrycket den fulaste av fromma lögner hon vet.
Vi söker efter mening för att få svar på varför- frågan. ”Varför händer detta mig?” Vi vill ha en förklaring. Kanske lägger vi skulden på oss själva, eller på någon annan, eller på Gud. Sanningen, att ondskan finns och slår till som den vill och som det faller sig, tycks vara svår att ta in. Gud vill inte det onda och det är inte Gud som ligger bakom det onda som sker. Inte heller är det Guds straff för något jag gjort. Vi lever i en värld som är god och ond och till livets kamp hör att ibland vinner det goda och ibland det onda.
Under fastetiden påminns vi om Jesu livsväg som är kärlekens väg, och som också är en lidandesväg, mot kors och död innan påskdagen ljus och uppståndelse. Jesus ber på korset innan han dör: ”Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?”
Jesus gick vägen genom lidandet, därför är den inte en gudsövergiven väg, Gud känner vår lidandesväg. Gud hade inte övergett Jesus, Gud överger inte heller oss. Och även om aldrig lidandet blir till seger och även om den krossade aldrig blir hel, den sjuke aldrig frisk, så finns Gud själv alltid hos det förlorade livet. Det är vårt hopp. I liv, i död och i evighet. ■
Text: Catharina Helmersson (ur Liv & Längtan Nr 3 2018)