Meny

Hoppfulla elever ställer ut i S:t Lars

– Man känner sig hoppfull när man målar eftersom man mår bra när man får skapa, säger Emilia Bauer. Hon och Linn Sernefalk är estetelever på Björkö fria gymnasium (numera S:t Lars gymnasium). Deras klass har en utställning om hopp i S:t Lars kyrka under våren.

 

– När vår klass fick frågan från S:t Lars församling om vi ville göra en utställning på temat hopp så nappade vi direkt. S:t Lars kyrka ligger tvärs över gatan, vi har luciafirande och skolavslutningar där så det är kul med ett samarbete, berättar Emilia. Det är en fin kyrka och när man kommer in så är det en så stor sal att man ser alla tavlor på långt håll och det kan bli effektfullt att se tavlorna på avstånd.

– Ska jag måla om religion, var det första jag tänkte, jag är inte troende alls, säger Linn. Sen sa någon att det ska handla om hopp och då tänkte jag att det fortfarande har ganska mycket med religion att göra, men också vad det är att vara människa.

Hur har ni jobbat med uppgiften?

– Jag gillar att måla natur, skog och träd, så jag kopplade hopp till klimatet och alla skogsbränder, berättar Emilia. Jag hade sett bilder på hur det växer nytt gräs där allt brunnit ner och då fick jag en känsla av hopp. Så då målade jag det.

Det är många som tänker väldigt ljusa färger när det kommer till hopp. Min målning var ganska dyster innan det gröna kom in i bilden, men hoppet kan gömma sig i det mörka. Jag tänker att det finns hopp, det kommer att lösa sig.

– Min tavla är helt annorlunda, tänker Linn. Det är någon som tumlar runt i mörkret och sträcker ut sin arm mot en annan människa som också är där. Det finns en rörelse i bilden. Dom kanske är på väg upp eller kanske på väg ner, men dom har varandra. Man kan känna hopp genom att någon annan förstår en. Det var min tanke och jag gillar att måla människor, mycket anatomi. I vanliga fall målar jag ganska mjukt, med fina linjer, men här är det mer hårt och stor kontrast.

– Jag har målat över flera gånger, fortsätter Linn. Först tänkte jag måla någon som dansar väldigt harmoniskt. Ibland känner jag att jag saknar harmoni i mitt liv och då får jag ut det genom min konst. Sen ändrade jag till någon som står i mörker och försöker sträcka sig efter någon som är längre upp, men sen till slut blev det den här. Båda två är på samma plan och kämpar tillsammans för att nå till en bättre punkt i livet. Dom är varandras jämlikar. Den där känslan av att du inte är ensam i det du gör och att det finns fler som går igenom liknande grejer. Det är så som jag vill förmedla hopp.

Finns det hopp?

– Ja, min tavla är väldigt personlig, säger Linn. Jag har gått igenom svåra perioder i mitt liv med brist på vänner och människor som behandlat mig illa. Jag har även haft psykiska problem som jag kämpat mig igenom. Jag har klarat mig så här långt och vet att jag kan ta mig igenom svårigheter som kommer. Kan någon känna igen sig i tavlan så är jag glad för det. Jag vet av erfarenhet att man kan överleva, även om du inte kan ta dig upp ur sängen och inte sover på nätterna. Om du inte ens äter eller pratar med någon, du kommer kunna ta dig igenom. Det är bara att sträcka ut handen till någon som kan hjälpa dig på vägen. ■

Utställningen finns att se i S:t Lars kyrka från den 23 april till 12 juni.

Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 3 2020)