– Jag var på en kvällsmässa på ett ungdomsläger i fjällen när det var som om Gud ruskade om mig och sa: ”Men hörrudu, det här är inte en fritidssysselsättning, det är det här som du ska hålla på med på riktigt.” Så jag kom hem från lägret och ändrade riktning på hela livet. Jag flyttade och bytte studieinriktning ganska ordentligt från matematik till teologi.
Solens strålar letar sig in genom Domkyrkans mäktiga fönster när jag möter Ida Andrae som är pastorsadjunkt i domkyrkoförsamlingen. Hon kommer gående genom mittgången tillsammans med sin ledarhund Ona och vi slår oss ner under de medeltida valven i katedralen. Ona lägger sig till rätta och följer vårt samtal med måttligt intresse och öppnar bara ett öga emellanåt när någon går förbi.
– Jag vigdes till präst den 29 januari i år och det är jättekul att äntligen få komma ut och jobba, säger Ida. Det första året som nyvigd präst är man pastorsadjunkt. Man är anställd av stiftet och jobbar i en församling och får testa på alla uppgifter som en präst har samtidigt som man får handledning av en församlingens präster. Det är bra för man har alltid många frågor och funderingar eftersom mycket av det man gör är sånt man inte kan läsa sig till, utan behöver lära sig genom att uppleva det. Allt från hur man hanterar olika situationer i mötet med människor till rent praktiska frågor kring i gudstjänsten. Då är det är tryggt att ha mer erfarna kollegor att luta sig mot.
Det bästa med att vara präst
– En av dom bästa sakerna med att vara präst är att få möta människor i många olika situationer, tänker Ida. Allt från gladaste glada till ledsnaste ledsna.
Jag hade en period när jag funderade på om jag skulle bli psykolog och jag tänker att en av skillnaderna är att du inte går till en psykolog för att berätta hur bra du mår och hur kul allt är. Som präst får jag vara med människor genom hela livet. Det är fantastiskt.
Vi kommer in på att Ida är blind och hur påverkar hennes arbete att hon inte ser.
– Förutom att jag har en väldigt söt och fluffig följeslagare, skrattar Ida. Jag får memorera mer saker än vad seende behöver göra när det gäller texter, predikningar och olika moment i gudstjänsten. Jag tänker att jag i viss mån kan möta människor på ett mer förutsättningslöst sätt eftersom jag inte, som seende ofta gör, bildar mig en uppfattning de första sekunderna man ser någon. Det gör jag givetvis inte. Annars tänker jag att det inte påverkar särskilt mycket.
– Jag får väldigt få frågor faktiskt, säger Ida. Jag brukar berätta att jag har ledarhund innan jag till exempel ska träffa en dopfamilj, om någon skulle råka vara extremt hundallergisk. Då kan jag lämna hunden på kontoret, men det har inte hänt hittills, utan alla är väldigt positiva och tycker att det är en fin hund. Min synskada är något som har format mig till den jag är, absolut, men det är inget som påverkar varje sak jag gör.
Ona är med överallt i den mån jag är i behov av henne. Hade jag varit i en liten kyrka på landet så hade jag kanske inte haft samma behov av henne i gudstjänsterna. Då hade jag lärt mig att jag går rakt fram i gången och sen tre steg åt vänster och där har jag min stol, men Domkyrkan är väldigt stor och öppen så det finns inget att orientera sig efter. Dessutom är det väldigt mycket trappsteg och gravstenar i golvet som är knöggliga att gå på, så här är Ona med i princip överallt.
Är kyrkan bra på tillgänglighet?
– Det tycker jag nog, tänker Ida. Kyrkan kanske inte har kunskap om allt som krävs för att vara tillgänglig, men i den mån man får den kunskapen så är man väldigt öppen för att ändra så att det blir så bra som möjligt för alla. Det finns en vilja att vara tillgängliga. Vilket jag tänker att det är det viktigaste.
I den mån blinda finns med i Bibeln så blir de ofta botade. Hur förhåller du dig till sådana berättelser?
– En sak man får ta i beaktande är att blindhet på den tiden ledde till ett totalt utanförskap i samhället, vilket personerna alltså också blev fria från, tänker Ida. Du kunde sannolikt inte jobba, du blev kanske utstött från familjen. Du var tiggare helt enkelt. Så ser det inte ut idag. Uppenbarligen, eftersom jag sitter här. Sen tänker jag också att ofta att när vi pratar om blindhet ur ett kyrkligt perspektiv så är det en symbolisk blindhet vi menar.
Alla som har en funktionsnedsättning av något slag har olika förhållningssätt till det. Personligen om någon sa att trycker du på den här knappen så kommer du att se, så skulle jag tryckt på knappen utan att tveka, men jag vet andra som säger att det skulle inte jag, för jag är nöjd så här. Jag är inte missnöjd på något sätt, även om det medför vissa svårigheter som jag inte hade haft något emot att vara utan. Och jag tänker att jag förhoppningsvis hade varit den jag är ändå. ■