I ringen av byggnader som omsluter Domkyrkan lyser församlingshemmets nyrenoverade fasad likt ett gyllene, dyrbart smycke. Efter den just avslutade upprustningen kombinerar dessutom interiören vår tids krav på modern utrustning med en stark respekt för byggnadens historia.
Det var hösten 1928 som kyrkostämman beslöt att köpa in byggnaden. Affärens genomförande fördröjdes dock av att sex Linköpingsbor överklagade stämmans beslut som olagligt. De ansåg att församlingen inte var i behov av så stora lokaler. Ärendet överklagades ända upp till högsta instans varför det kom att dröja till januari 1930 innan affären kunde genomföras.
Därefter inleddes en ombyggnad i enlighet med ritningar som Linköpings stadsarkitekt Olof Lundgren upprättat 1928. I översta våningen nyinreddes kyrksalen. I mellanplanet iordningställdes fyra konfirmandsalar. Trapphusets gamla trägolv ersattes av kalkstensplattor. Dessutom målades innerväggar och el-, vatten- och avloppsledningar förnyades. Vidare iordningställdes en vaktmästarbostad om två rum och kök.
Den 29 december 1930 invigde biskop Erik Aurelius församlingshemmet i den med blommor, granar och ljusdekorerade kyrksalen. Ceremonin innehöll förutom en andakt några korta tal samt att domkyrkokören, med kyrkosångaren Harry Sagner som solist, framförde två av Davids psalmer.
Den invigningen markerade att församlingen ägde den nyrustade fastigheten. Lokalerna var dock välkända för kyrkfolket då församlingen under nästan två decennier dessförinnan hade hyrt delar av huset.
Kyrksalen invigdes första gången den 27 oktober 1912 av domprost Theofil Bring. Han konstaterade då att det hörde till den tidens hoppfulla tecken att man ”lite varstädes skaffat sig församlingshem för det uppbyggande arbetet”. Högtidligheten omgavs även då av domkyrkokörens skönsång.
Samma höst, 1912, som lokalerna invid domkyrkoparken togs i drift lämnade församlingen den samlingslokal man sedan hösten 1906 hade hyrt i Jonn O. Nilsons palats vid Stora torget. Där hade konfirmandundervisningen skett, men också en lång rad andra sammankomster hållits. Beslutet att hyra den lokalen hade, enligt Corren, föregåtts av en minst femton år lång diskussion om församlingens behov av en särskild samlingslokal.
Att det verkligen fanns behov av ett församlingshem illustrerades senhösten 1942 när den mångårige vaktmästaren Edvin Andersson berättade för Corren att vissa veckor fylldes huset av 45 olika grupper. Där samlades församlingens fem olika syföreningar, kyrkobröderna samt pojk- och flickscouterna. Måndagskvällarna var vikta för domkyrkokörens övningar. Därtill skall läggas att även konfirmandundervisningen skedde i byggnaden. Mer oregelbundet hölls ungdomsaftnar och en rad basarer. I den stora salen på tredje våningen hölls olika föredrag som lockade upp till 200 á 300 personer.
Under flera sekler tjänade byggnaden som skola, från 1627 till 1804 som Linköpings gymnasium. Det var med sina framstående lektorer en stimulerande studiemiljö. Där studerade en av vårt lands internationellt mest kända forskare, kemisten Jakob Berzelius, på 1790-talet. Bland gymnasisterna vid sekelskiftet 1800 fanns även P D Atterbom, en av den svenska förromantikens portalpersoner.
När gymnasiet lämnade byggnaden köptes den av Frimurarlogen. Då fick husets exteriör den karaktär som det ännu behåller.
När Frimurarnas nya lokaler vid Vasavägen stod klara köpte grosshandlaren Axel Karlsson fastigheten. Det var således av honom som församlingen först hyrde och sedan, av hans arvingar, köpte församlingshemmet.
I samband med en 1952 genomförd upprustning kunde landsantikvarien Bengt Cnattingius visa att byggnaden ursprungligen bestod av två hus, vilka fogats samman till en byggnad. Han kunde också visa att den äldsta delen var uppförd på 1300-talet.
När gymnasiet 1627 övertog huset tillkom dess andra våning. Gymnasiet disponerade två salar i övervåningen medan trivialskolan, de lägre klasserna, hade tillgång till två salar i bottenvåningen. Det stora trapphuset tillkom i samband att gymnasiebyggnaden återuppfördes efter den stora stadsbranden i januari 1700.
Eftersom skolväsendet in på 1900-talet var kyrkans ansvar har byggnaden, undantaget åren 1804 till 1912, genom seklerna varit knuten till kyrkans verksamhet. Nu är det nyrustade församlingshemmet redo att fylla sin funktion ännu i många decennier. ■
Text: Gunnar Elfström (ur Liv & Längtan Nr 2 2020)