Medan vi går längs mittgången håller jag mig nära mamma. Jag sneglar runt omkring mig, men ser inga andra ungdomar från min konfirmandgrupp. Kanske har de varit på sin obligatoriska påskgudstjänst redan.
När gudstjänsten ska börja ligger den tunga känslan kvar i hela församlingen. Prästen ber då att vi ska komma fram, hela församlingen, och samlas i koret. När jag kommer närmare och vi alla står där i ring kan jag riktigt se prästens glädje som jag inte riktigt uppfattat på håll. Han ler stort och säger glatt ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Har ni hört? Kristus är uppstånden!”. I och med detta är kyrkan upplyst som från ingenstans och församlingen är som förändrad. Lyckan fyller våra hjärtan och jag förstår att detta är något väldigt speciellt.
Min första påsknattsmässa var just så här, fylld av spänning och förväntan. Jag brukar fortfarande känna så här när påsken närmar sig, det är något som bubblar under ytan genom fastan och all sorg som är kopplad till skärtorsdagen och långfredagen. Jag är så lycklig för vetskapen att även om vi följer Jesu sista tid och lidande vet vi vad som komma skall; den fantastiska lyckan i uppståndelsen. Jag tänker att det är något vi egentligen kan ta med oss hela året om. Efter korsfästelsen kommer uppståndelsen, efter natt kommer dag, efter svårmod kommer glädje. Vi kan lita på att Gud har lagt en väg för oss att fortsätta framåt på, även i stunder när mörkret överskuggar våra liv, och minnas Jesu ord: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” Joh 8:12.
Matilda Mossberg • Student och sångare i S:t Lars kammarkör
(ur Liv & Längtan Nr 3 2022)