För fyra år sedan var blommamman Marie hemma och vårdade sjuk anhörig. Kyrkans krukväxter mådde därefter... Jag frågade om jag fick ta hand om dem. Samma höst blev jag ombedd att dekorera inför tacksägelsehelgen, vilket resulterade i fler tillfällen att dekorera och göra blomsterarrangemang. Jag håller även snyggt och dammar fönsterbrädor. Engagemanget växte och flyttade utomhus. När Marie kom tillbaka efter en tid, hängde jag på och lärde av henne. Vi påtade i rabatterna och fann en kravlös relation i varandra. Marie är min trädgårdsmästare. Under sommarhalvåret är det vattning, plantering och ogräsrensning. Vi turas också om att hålla kyrkan öppen för besökare.
I Vidingsjö kyrkby fyller jag på andligt och socialt. Det är oerhört meditativt att vattna, rensa, vårda och se växterna blomstra. Eftersom personalen vet om att jag har autism, får jag vara social på mina villkor, utan krav på att småprata hela tiden eller vara ansiktet utåt. Där kompletterar Marie och jag varandra. Hon har gåvan att se och ta hand om besökare i alla åldrar. Det är en fröjd att se hur naturligt hon faller in i det. Uppgifter som jag varken känner dragning och fallenhet för, istället är jag bra på helt andra saker. Det visar att det finns plats för personer som vill engagera sig bakom kulisserna, utan krav på att vara utåtriktad och social.
Jag sökte en kristen tro med inslag av meditation, bön, närhet till Gud, alltså den kristna mystiken. Första gången jag kom i kontakt med de här inslagen var på några pilgrimsvandringar i Tinnerö, samtal om frälsarkransen och en bönegrupp med meditativ textläsning. Morgonbönen i Vidingsjö kyrka betyder mycket för mig, är stommen i vardagen. Det är någonting annat än den kristendom som jag vuxit upp med. Jag var trött på beskäftiga, färdiga svar och ensidig betoningen på utåtriktad glädjekultur och framgång. I Svenska kyrkan fann jag mer utrymme för frågor och reflektion, för glädje och sorg, att Gud älskar både introverta och utåtriktade personligheter.
Terese Ekman, frivillig i Vidingsjö kyrka