Distansfika i Coronatider
Foto: Magnus Aronson /Ikon

Den här fastan vill jag göra tvärtom

Den här fastan vill jag inte avstå, jag vill lägga till, säger Anna Eberhardson, präst i Berga församling. Jag vill lägga till tid i telefonen med den som jag vet blivit olidligt ensam. Jag vill hälsa på främlingen på trottoaren och försöka fånga den andras blick redan på två meters avstånd. Läs Annas tankar om fastan här.

I England finns uttrycket: ”give some-thing up for lent”, att avstå något under fastan. Det kan vara godis, alkohol, kött, tobak eller något annat, ofta något man tycker att man borde dra ner på året om. 

På senare år har folk jag frågat fyllt på listan av sånt som de borde avstå från med nya saker. Ord som ”skärmtid” och ”köpstopp” har dykt upp. Man vill åtminstone dra ner på tiden man tittar i sin telefon, uppdaterar Facebook eller Instagram eller vad de nu använder sig av. Man vill avstå från onödiga inköp och se till att inte slänga mat. 

Kroppens fasta rensar ut gifter som tobak, alkohol eller socker. Själens fasta rensar tanken så att det som är verkligt viktigt får mer utrymme. Det kan vara att ge tid för eftertanke och försöka se hur min konsumtion påverkar vår jord och vår värld. Att avstå för att ge åt andra. Att ge mer tid åt det som är viktigt i livet: människorna runt omkring mig, särskilt den som av olika skäl har det svårt. Att ge mer tid åt bön och eftertanke. Mer plats åt Gud. 

Men i år är något annorlunda. Sedan ett helt år tillbaka är det som att vi lever i en ständigt pågående fastetid. I långt mer än 40 dagar har vi fått öva oss i att avstå från det vi annars tycker om. 

Först fick vi avstå från inplanerade resor. Semesterplanerna fick göras om, arbetsresor ställdes in. Sen sköts firandet av högtidsdagar upp, och vi förstod att vi kanske inte kunde åka till mormor över påsk. För mormors skull. Studentflaken stod still och under hösten och vintern har vi åter fått lov att avstå så gott som all fysisk närhet med människor vi inte redan bor med. Inte ens ett handslag när vi mött en efterlängtad god vän på trottoaren. Och det känns inte alls som någon rening. 

Visst står vi ut med att inte flyga och jag själv har aldrig tyckt om att gå i affärer ändå. Men att inte träffa mina föräldrar och mina vänner, det är svårt. Det som i 

Bibeln framhålls som en rätt fasta: att klä den frusna, ge mat åt den hungriga, att besöka den som är sjuk eller i fängelse, att trösta den som sörjer och vara nära den som är ensam, hur gör man det när man inte får ses? 

Till och med gudstjänstens gemenskap har vi varit tvungna att avstå från. Det har varit svårt att inte få ta emot nattvardens bröd och vin, Kristi kropp och blod. Det är som att behöva avstå från Gud själv. Vi brukar trosvisst påminna om att Gud är nära också i lidandet, också i det som är svårt. Och Gud behöver förstås inte gudstjänsten för att förstå vår längtan eller höra våra böner. Men vi kan behöva den. Vi behöver bönegemenskapen, få smaka brödet på tungan, stämma in i psalmen. Vår tro behöver den. 

Vi avstår under fastan för att ge plats åt Gud. Men det känns som att det här är raka motsatsen mot att ge Gud plats i mitt liv. Att inte få fira gudstjänst tillsammans kan kännas som att stängas ute från både församlingsgemenskapen och gudsgemenskapen. Som att stängas ute från all mänsklig gemenskap.


Den här fastetiden sitter jag istället där med min mobil och önskar att den ska ringa lite oftare. Att någon ska lägga ut något roligt på sociala medier som INTE handlar om pandemi, restriktioner eller att man måste sköta sig och hålla avstånd till varandra. Det känns näst intill omöjligt att tänka sig att avstå ytterligare under den här våren. 


Så den här fastan vill jag göra tvärtom. Jag vill inte avstå, jag vill lägga till. Jag vill lägga till tid i telefonen med den som jag vet blivit olidligt ensam. Jag vill hälsa på främlingen på trottoaren, försöka fånga den andras blick redan på två meters avstånd, en konstart i sig. Jag vill hitta bot för känslan av att inte längre finnas till för någon annan. Jag vill se dig den här fastan! Påminna oss båda om att vi är viktiga för varandra. Inte bara mina vänner, utan också den som jag hastigt möter när jag till sist vågar mig ut på en promenad.

Jag smiter in i kyrkan och tänder ett ljus. Står en stund och fyller tystnaden med alla mina böner. På andra sidan ljusbäraren smyger någon annan ner sitt ljus. Den tunna röken från ljuslågorna ringlar upp mot taket och blandas. På samma sätt är det som att våra tysta böner blandas, fyller i ord åt varandra. Så möts våra blickar en kort sekund. Ensam möter Ensam. Men just där blir vi också verkliga för varandra. På två meters avstånd förvandlas Ensam till Gemenskap. Och jag vet vad den här fastetiden vill säga mig: Jag är beredd att avstå från vad som helst av mat eller dryck, men inte från min medmänniska! ■

Text: Anna Eberhardson • Foto: Magnus Aronsson/Ikon (ur Liv & Längtan Nr 2 2021)