Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Linköpings domkyrkopastorat Besöksadress: Ågatan 40 , 58222 Linköping Postadress: Box 2037, 58002 Linköping Telefon:+46(13)303500 E-post till Linköpings domkyrkopastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Den glada sorgegruppen

– Vi brukar kalla oss den glada sorge-gruppen eftersom vi hållit på så länge nu. Sorgen är inte längre i fokus när vi träffas, berättar Martta som står i köket och plockar fram kaffebröd när jag kommer in i S:t Hans kyrka i Ekholmen.

En stund senare slår jag mig ner runt fikabordet tillsammans med Martta, Maggan och Lennart. Martta bjuder på hembakad banankaka och hon berättar att de turas om att ordna fika.

– Vi är sex stycken som hållit ihop sen sorgegruppen började 2013, berättar Lennart. Elsie är i Stockholm idag, det är en som har gått bort och Birgit som har passerat 90 år är lite krasslig.

Vi pratar mycket historia, om bygden häromkring och vad som hänt här och vad som hänt sen vi träffades sist.

– Det är lite speciellt att vi hållit på så länge och skött oss själva, säger Maggan. Första terminen hade vi med någon från kyrkan. Det är så bra att vi har fått vara här, koka kaffe och sitta och prata. Sen gör vi lite andra saker också, vi har varit ute och ätit, besökt hembygdsgården och gjort små utflykter.

– Det började med att vi fick en inbjudan från församlingen till sorgegrupp när vi miste våra respektive, berättar Lennart.

– I början var det bra med bearbet-ningen, säger Martta. Prästen och diakonen lät oss berätta och man fick vara ledsen.

”Det var så hopplöst och svart och Lars skulle aldrig komma tillbaka och jag skulle sitta där.”

Martta

– Man hade ett ljus framför sig och så fick man berätta så länge man ville, säger Lennart. Den som hade ljuset fick prata färdigt. Ingen annan skulle kommentera eller avbryta.

– Man fick prata om allt som hände. Hur det var innan, när det hände och efteråt, faller Maggan in. Om begravningen. Allt är så jobbigt då och samtidigt är det så mycket som ska ordnas. Det var värdefullt att vara en grupp, Man kände igen sig i varandras berättelser. Det var en gemenskap i sorgen.

– Det är märkligt, för man tror att det alltid kommer att förbli så här när man mist någon som man tycker om, berättar Martta. När man kom hem och så ropade man hallå och det var svart, ingen som tände eller svarade hallå. Ingen som sa någonting. Då satte man sig och tittade på den där bilden och så suckade man och tyckte att allting var värdelöst. Det var så hopplöst och svart och Lars skulle aldrig komma tillbaka och jag skulle sitta där. Det kommer alltid att vara så här och så grät man ännu mer.

Det var bra att få komma hit och sitta och prata med andra, bara steget att komma ut och ta sig till gruppen var viktigt. Sorgegruppen var ett bra sätt att bearbeta sorgen och komma igenom den. Kyrkan var väldigt bra och även deras sätt att hantera sorgen.

– Jag säger till folk att det är klart att dom ska gå med i en sorgegrupp, säger Maggan, sen får de bilda sig en egen uppfattning om de tycker att det är något som passar dem.

– Den väldiga sorgen som var i början, som man aldrig tror ska ta slut, den tar ju slut, tänker Martta. Efter ett tag. Men man saknar personen hela tiden. Att han inte finns där. Sorgen tonar bort, men saknaden finns kvar.

– Det är ju tur att livet är så, annars orkar man inte leva, menar Maggan. Det finns dom som fastnar och inte kommer vidare. Det måste vara jättejobbigt. Man måste komma ut. Där har jag varit hård mot mig själv att jag måste komma ut och träffa folk. Nu går jag och tränar också och så blir det ett gäng där, och man hör av sig om någon inte kommer. Det är bra.

– Det gäller att komma ut så man inte bara sitter inne, instämmer Lennart. Jag är med i pensionärsföreningen i hembygdsföreningen i Landeryd och barnen bor inte så långt bort.

Jag har förstått att det är ovanligt att män är med i sorgegrupper. Jag vet inte varför det är så egentligen, för alla behöver få prata om sorgen.

– Sen är det värdefullt och roligt att hjälpa till, säger Maggan. Jag hjälper till här i kyrkan när det är caféer. Man måste ge lite själv, livet är mycket mer än att bara sitta ensam. Ju längre man sitter hemma, desto högre blir tröskeln. ■

Artikel från Liv & Längtan Nr 6 2019. Text & foto: Royne Mercurio