När vi träffas strax före jul så håller Chrestina, Violet och Chatarina på att ställa julberättelsen i kyrkfönstret längst fram till höger i S:t Lars kyrka. Maria, Josef och åsnan är samlade kring krubban. Herdar och får är ute på en närliggande äng medan de vise männen sprids ut i kyrkan för att under veckorna fram till trettondedagen vandra mot stallet.
– Det hela började med att en dominikanersyster i Schweiz i början av 1960-talet bjöd in familjer att komma till kyrkan och göra sin egen julkrubba med enkla figurer, berättar Chrestina. Hon var dotter till en elektriker så eltrådar från pappans verkstad blev skaparmaterial när de böjbara figurerna fick sin form. Hon använde tyger från gamla kläder, nötta lakan att klä figurerna med och kardade fårull till hår. Överblivna blytyper från ett tryckeri fick bli fötter för att de skulle stå stadigt. Genom året har materialen utvecklats och specialtillverkats.
I slutet av 1990-talet arbetade Chrestina på studieförbundet SKS (nuvarande Sensus) och var en av dom första som spred de bibliska figurerna i Sverige.
– Jag for landet runt och hade kurser och lärde ut metodiken och hur man skapade figurerna, berättar hon.
I Linköping hade jag kurser i Mikaelskyrkan i Ryd, Skäggetorps kyrka och S:t Hans kyrka i Ekholmen. Där används figurerna fortfarande.
– Vi sätter oss och läser texten till den söndag som vi ska ställa och funderar på vilken mening i texten som vi vill lyfta fram, berättar Chatarina. Det är som att ta ett kort, man liksom fryser ett ögonblick.
– Dockorna är ansiktslösa, så det är med kroppens rörelser som skapar olika uttryck genom att böja, vända och vrida, förklarar Violet.
– Det är ett spännande sätt att närma sig texten, tänker Chatarina. Det är ett kreativt bibelstudium när man försöker levandegöra berättelserna.
– Vissa texter är svårare att ställa när det inte finns en tydlig berättelse, säger Chrestina. Då får man fundera över vad Jesus säger och vill lyfta fram i texten.
– Man lär sig historia genom det här också, säger Chrestina. Hur var dom klädda på Jesu tid, vad åt man och hur bodde man? Det gäller att studera ordentligt.
– Det är inte vilka mönster som helst och kvaliteter, instämmer Chatarina. Dom hade ju till exempel inga blommiga tyger på den tiden.
– Det första mönstret som över huvud taget fanns var randigt, säger Violet.
– Rött var en kostbar färg, förklarar Chrestina, så en vanlig fattig människa hade inga röda mantlar. Marias blåa mantel som vi pratar om i en västerländsk tradition var troligtvis inte blå. I den österländska kyrkan var Marias mantel röd. Rött är den himmelska färgen. Jag har målat ikoner i många år och kunskapen om färgsymbolik och kläder här hänger väldigt mycket ihop med ikonmåleriet.
– En annan likhet med ikonmåleriet är att det tar sin tid att göra en figur, så man får en personlig relationen till den, säger Chrestina. När jag haft kurser så har jag bett kursdeltagarna att fundera på vem i Bibeln som dom gillar mest och göra den personen.
– När vi ställer en scen så är det alltid samma figur som är Jesus, säger Chatarina. Även Maria och ängeln är alltid samma. Övriga figurer kan däremot byta roller.
– Om vi går fram och tittar på en sån här scen så ser vi olika saker beroende på vilket utgångsläge som vi själva har i livet, tänker Chatarina. Det är en fin gemenskap när vi håller på med det här. ■
Text & foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 2 2024)