Ann och Sara kramar om varandra när de möts innanför portarna till S:t Lars kyrka och delar en blick av samförstånd. Det är inte svårt att se att de delar något på djupet med varandra.

När vi sätter oss ner börjar Sara berätta.

– Min Sixten dog den 6 mars 2021. Han var 21 år gammal. Längre hinner hon inte innan tårarna kommer. Var är servetterna, frågar hon och skrattar till. Det är nära till både gråt och skratt, ler hon och torkar tårarna. Sixten var vältränad orienterare och löpare, gjorde sitt personbästa i oktober och sen blev han sjuk i december. Det som man först trodde var lungcancer visade sig vara en jätteovanlig cancer som inte gick att göra något åt. Det är en chock att drabbas av något som är så obegripligt. Jag parkerar fortfarande min cykel vid hans cykel varje dag och tänker att det är så sjukt att det är mitt döda barns cykel. Jag fattar inte att det blev så här.

– Accepterandet är den svåraste delen, instämmer Ann. Min son Christoffer dog för 4,5 år sen, 25 år gammal i cancer. Han var sjuk och gick igenom ett års behandling. Han blev frisk, men fick ett återfall. Då tog det 3-4 månader och det fanns inget att göra.

– Jag letade efter sätt att leva med det här, fortsätter Ann, men jag hittade ingen att prata med. Barncancerfonden är duktiga på att fånga upp dom som förlorat barn under 18 år. Våra barn var lite äldre, men det är fortfarande våra barn. Det tog flera år och ett antal psykoterapeuter innan jag hittade en person som funkade för mig att prata med. Men jag saknade ändå en grupp med människor i samma situation som jag och då fick jag rådet att söka mig till kyrkan. Det var inte min första tanke, men jag fick kontakt med Åsa som är diakon och Cecilia som är präst i S:t Lars kyrka och till slut blev samtalsgruppen verklighet och fylldes snabbt.

– Vi var sex deltagare, fortsätter Sara. En lagom stor grupp för att alla ska få plats. Vi träffades två timmar varje gång och alla hade en avsatt tid att prata så att alla skulle få lika mycket utrymme. Det var väl genomtänkt. Varje träff hade olika teman. Först handlade det om dödsfallet. Hur var livet innan? Högtider och hur reder man ut årsdagarna. Begravningen. Själva dödsögonblicket. Tiden efter. Och hela tiden en avstämning: Var är du nu? Det fanns en tydlig plan för träffarna och upplägget var jätteprofessionellt. 

– Först är man återhållsam och försiktig som deltagare, säger Ann, men ju mer vi har delat så har vi också lärt känna varandra. Vi har verkligen delat öppet och nära, det som är svårt att berätta för andra, det som ingen annan förstår. Att berätta och säga saker högt hjälper. Det är mycket enklare att berätta för någon som har samma upplevelse. Man vågar säga dom här grejerna som är lite konstiga och få bekräftat att man inte är ensam, det är fler som känner likadant. Igenkänningen är gruppens styrka.

– Vi träffades vid tio tillfällen, men sen har vi fortsatt att träffas och vi har en messengergrupp där vi kan stötta varandra, berättar Sara. Det är bra att sorge-gruppen finns kvar. Jag var inne i S:t Lars kyrka och tände ljus för varje barn och sa alla namn högt. Då skrev jag det i gruppen. Inför jul var det många som hade det tungt och då var gruppchatten till hjälp. Det är en livlina. 

– Att förlora ett barn är något av det värsta man kan vara med om, säger Ann. En del säger att jag är stark, men jag hade ju inget val. Man mår skit! Sorgen är inget man går igenom och kommer förbi. Det har gått över fyra år nu, men jag har med mig min sorg varenda sekund. 

– Jag tänker på Sixten hela tiden, säger Sara. Jag skrev ner alla tankar som jag hade om Sixten under en dag och det var mer än 120 tankar. Allt från sista andetaget till när han sprang i skogen. När jag cyklar till och från jobbet så tänker jag massor på Sixten och ofta gråter jag. Ibland sätter jag på musik för att tillåta mig att bli jätteledsen och sörja, för det känns bättre efteråt.

– Människor har svårt att hantera att man är ledsen, tänker Ann. Den naturliga reaktionen är att man vill trösta och det går inte att trösta någon som har förlorat ett barn, mer än att vara närvarande. Och det är världens största tröst. Att lyssna, vara närvarande och nu får man kramas igen. 

– På min arbetsplats har dom varit helt fantastiska, berättar Sara. Det har varit skönt att vara där, för då får man lite krispaus och får tänka på annat. Tankarna kommer inte lika många gånger jämfört med om jag är i min lägenhet. Det är hjälpsamt att vara med andra och jag vet att det finns människor som ser mig om jag inte är som jag brukar. Man har inte samma resurser. Man har låg fallhöjd och blir lätt ledsen eller irriterad.

Samtalet går över på hur man skulle vilja bli bemött.

– Bara fråga, säger Ann. Hur mår du? Hur är det? Och finnas där och möta blicken. Det är inte många gånger det sker och det blir mer sällan. När det gått ett år så tycker man att nu har du väl sörjt färdigt. Men fortsätt fråga även efter fyra år. Hur är det nu?

– Fortsätt prata om den som har dött, säger Sara. Jag tycker det är fint att man berättar om något som man tänkt på om Sixten, minnen och saker som han gjorde. Det värmer.

– Det är så många som går och mår så dåligt och inte vet vem man ska vända sig till, avslutar Ann. Det finns ingen annan än kyrkan som erbjuder det här. ■

Text och foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 4 2022)