Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Linköpings domkyrkopastorat Besöksadress: Ågatan 40 , 58222 Linköping Postadress: Box 2037, 58002 Linköping Telefon: +46(13)205000 E-post till Linköpings domkyrkopastorat

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

– Vi blir nog aldrig klara!

Många har säkert gått förbi domkyrkan och undrat om arbetet med fönstren som aldrig tycks ta slut. Möt Stefan Gullberg som arbetar med renoveringen.

Jag träffar Stefan Gullberg på 15 meters höjd uppe i byggställningen som står inne i domkyrkan. Han har arbetat med olika renoveringsprojekt i domkyrkan sedan 2000. Då skulle han bara hjälpa till att flytta ett 50-tal gravar när golvet gjordes om från det dåvarande trägolvet under bänkarna till det stengolv som finns idag. Ett antal kyrkbänkar flyttades ut och kyrkorummet blev mer öppet och tillgängligt. Och sen dess har han blivit kvar.

– Arbetet lär nog aldrig ta slut, säger Stefan på klingande närkedialekt. Vi skulle behöva stänga kyrkan i flera år om vi inte kunde arbeta parallellt med verksamheten. När det är bön, gudstjänst eller guidningar så fogar vi. Sen när det inte är något på gång i kyrkan så dundrar vi på med våra maskiner.

– Under de senaste 7-8 åren har vi gått igenom alla fönster på södra sidan och nu arbetar vi för fullt på norra sidan.

– Inget fönster är det andra likt, men det är ju också det som är charmen när man arbetar med en sån här mäktig byggnad. Man är en del av kontinuiteten, faktiskt en del av kulturarvet. Det är viktigt att ta hand kulturarvet, både för vår skull och för eftervärlden.

Lyssnar efter spöken

– Ett nytt problem sen man drog in värme i kyrkan är kondensvatten och fukt. Kondensen gör att stenen vittrar sönder och det är mycket av det som vi får ta hand om nu.

Stefan bankar med verktyget på rundbågsfrisarna runt fönstren och medan vi lyssnar efter ”spöken” (bomljud) berättar han hur man hör skillnaden mellan den solida stenen och den söndervittrade. 

Vill behålla originalet

– Uppgiften är att få tillbaka allt på plats så att det är så nära ursprunget som möjligt.

– Vi knackar bort det som vittrat sönder och gör nya bitar som vi lappar ihop med originalet. Jag tycker om originalet. Dom bitarna är fantastiskt fina. Så jag ser inte någon anledning att vi gör ny sten till allting, utan vi försöker jobba med kombinationen att lusa i där skadorna är mindre.

– Vi vill ha kvar så mycket av originalen som möjligt. Det är en kombination av medeltida sten och ny sten och med ny sten då menar jag 1850-talet. Bitarna passar oftast inte riktigt ihop eftersom en del fönster är runda och andra ovala. Vi måste märka upp allt när vi gör en ny sten, för annars får vi inte tillbaka allting som det satt. Det går inte att ha en mall till alla stenar. Byter jag en bit så gör jag en lika dan efter samma huggning som den som satt där.

Rensar bort byggfog och silikon

– Fönsterdelarna är gjutjärnsramar från 1850. Dom har vi tagit dän, behandlat, målat och monterat tillbaka. Vi har rensat bort byggfog och silikon från renoveringen på 1980-talet. Silikon och byggfog är ingen bra kombination. Det rostar och samlar vatten. Istället har vi ersatt det med naturhydraliskt bruk. Så vi är tillbaka till ursprunget.

Med skylift på utsidan

Vi klättrar ner från byggställningen på insidan och tar även en tur med skyliften för att titta på fönstren utifrån. Vi ser plåtslagarna som håller på att bygga ställningar på taket. De ska ta itu med ett läckage på ränndalen som har frusit sönder.

Skyliften glider sakta in mot det fönster som vi tittade på från insidan och jag frågar varför fönstrens gjutjärnsramar tidvis varit orangefärgade på utsidan.

– Det är blymönjan, alltså själva rostskyddet som har den färgen. Det måste vi ha specialtillstånd för, eftersom det vanligtvis inte får användas. När gjutjärnsramarna slipas ner och rensas, så läggs två lager av blymönjan på. Sen målas grundfärg av linolja på innan det avslutas med  klassisk blygrå färdigfärg.

Exprimenterar med gammal metod

Stefan fortsätter guida och pekar upp mot takkanten (se bildspel).

– Här uppe ser du akantuslisten som är gammal och bitvis i så dåligt skick att den måste tas bort. Annars ramlar det ner av sig själv och det har vissa delar redan gjort.

– Jag gör ett experiment nu när jag gör en ny list. På 1500-talet så var det en stuckatör här uppe och gjorde lite stuckaturjobb och jag har gjort på samma sätt som han gjorde. Det är lagat med vitt bruk och med ved, alltså kolbitar som underlag inuti. Kolen väger nästan ingenting, hållbarheten blir längre och det fungerar faktiskt. Det finns nästan ingen dokumentation från tidigare renoveringar att gå tillbaka till. Nu dokumenterar vi allt med bilder och beskrivningar på vilka material vi använder, så att det blir lättare för kommande generationer. 

Aldrig klara

– När vi är klara med fönstren här på norra sidan så är det dags för södra sidan på insidan. Och så behöver vi se över valven i taket. Så jag lär nog bli kvar här tills jag är pensionär, skrattar Stefan. ■