Våra kyrkogårdar är som vackra trädgårdar där våra kära vilar. Stilla
oaser mitt i samhällets brus som hjälper oss att stanna till och släppa
fram både sorg och glädje över dem som inte längre finns ibland oss.
Sorgen kan vi ibland uppleva som nattsvart, som en oändlig dimma vi
förväntas ta oss igenom på egen hand. Då är det gott att få dela sorgen
med andra, även om man aldrig kan lämna över den.
Vår sorg visar att personen verkligen betydde något i våra liv, gjorde
avtryck och lämnade ett tomrum. Astrid Lindgren skildrade detta på
sitt sätt i boken Ronja. Efter att Skalle-Per dött utropade Ronjas pappa:
”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!” Då sa Lovis: ”Mattis, du
vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit,
vad jämrar du om?” ”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas
mej så det skär i bröstet!”
Det finns ingen som kan ta den platsen. Ingen som kan hoppa in istället.
Men samtidigt går livet vidare. Med sorg och smärta. Men om vi får
hjälp i vår sorg, kan smärtan bytas ut i tacksamhet över den tid vi fick
tillsammans. På graven kan blommor växa. Inte som tar bort sorgen,
utan bekräftar den. Blommor som fyller sorgen med tacksamhet och
glädje, mitt i saknaden.