Meny

Recensioner

Tre böcker som rör klimathotet i relation till kristen tro.

”Därför sörjer jorden” av Peter Halldorf (Silentium 2019).

En lärd bok, uppdelad i två enkla kapitel - Klimathotet och Kristushoppet - men full av filosofisk, teologisk och naturvetenskaplig kunskap och insikt. När det gäller beskrivningen av det hot som nu hänger över världen, skiljer sig inte böckerna åt. Insikten om allvaret i situationen finns där hos dem alla.

Halldorf lyfter fram såväl vreden som det kristna hoppet som viktiga drivkrafter när man går balansgång mellan förnekelse och dystra framtidsprognoser, helt i linje med Gamla testamentets profeter. Ett levande hopp, menar Halldorf, ger resurser att skapa det som är gott i väntan på ’det som är bättre’.

Halldorf landar i följande slutsats: ”Den fråga Jesus ställer när det är dags att summera är inte ’Har ni räddat jorden?’, utan ’Har ni gjort det ni ska?’

När vi tar beslut om vårt sätt att leva och väljer att gå i riktning mot större enkelhet, återhållsamhet och varsamhet, måste det vara för att vi är övertygade om att det är rätt. Inte för att vi är säkra på att just våra val kommer att göra skillnad. Resultatet av våra handlingar är inte vår sak. Vårt ansvar är att göra det vi kan.” (s. 129)

”Om klimathot och ojämlikhet. Påve Franciskus encyklika angående omsorgen om vårt gemensamma hem” (Atlantis 2016).

Precis som Halldorf citerar påven den ortodoxa kyrkans främste ledare, patriark Bartolomeus: När människor ”förstör den biologiska mångfalden i Guds skapelse,... när människor förorenar jordens vatten, dess mark, dess luft och dess liv - då är det synd.”

Påven lyfter fram den globala ojämlikheten; att de senaste 200 åren inte erbjudit förbättrad livskvalité för alla på vår jord och att mediesamhället får människor ”att sluta sätta sig in i hur de skall leva förståndigt, tänka djupt och älska generöst”. Med sin bakgrund som biskop i Argentina är det omöjligt för påven att tänka sig en haltande utveckling, på de fattiga folkens bekostnad.

Påve Franciskus understryker att privat egendom alltid har ett samhälleligt syfte och ska tjäna det gemensamma bästa och talar om en utveckling på naturens egna skapelsegivna villkor. Teknologin får aldrig lösgöra sig från etiken (sid.98).

Med sitt världsperspektiv har påven åstadkommit en encyklika som utmanar. Han talar om ekologisk omvändelse och förmedlar det han menar att dagens problem ropar på: en vision ”som förmår beakta alla aspekter av den globala krisen”. Bland alla nödvändiga kursändringar är det framför allt vi människor som behöver förändras, slår påven fast. Sist berättar han hur detta kan ske.

Ett biskopsbrev om klimatet (Biskopsmötet 2014).

Precis som de andra båda böckerna inleds även denna bok med en problembeskrivning. Även Svenska kyrkans biskopar ser en världsbild som fallit isär som en stor bov i världsdramat. Vi lever nu med uppdelningen mellan ”å ena sidan en profanerad natur som objekt för vetenskap och teknologi, å andra sidan en religiositet som reducerades till något subjektivt eller privat och som har kommit att uppfattas som mindre relevant för de överlevnadsfrågor som vi nu står inför” (sid. 29).

Även biskoparna lyfter ansvarsfrågan och konstaterar att framtiden både är ett gemensamt och ett individuellt ansvar. Diskussion är viktig men räcker inte, skriver de. ”Vi behöver väckas till en längtan efter en hållbar framtid. Vi behöver den vrede som hotet mot en älskad skapelse väcker. Vi behöver nå fram till hopp som frigör handlingskraft.” (Sid. 37) När biskoparna noterar att handlingskraften ännu inte står i proportion till den enorma utmaningen, måste vi tyvärr konstatera att de sex år som gått sedan texten skrevs inte förändrat den saken.

Människans svåra dubbelroll som en del av skapelsen och ändå med ett speciellt förvaltaruppdrag i den - som skapad medskapare - behandlas i biskopsbrevet. Visionen av Guds rike föder handlingskraft och kan ge såväl de beteende- och värderingsförändringar som det mod som krävs, menas biskoparna. De slutar sitt långa brev med ett antal uppmaningar till olika samhällsaktörer.

Inger Lindeskog