Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Hjärtums kyrkas historia

Omkring år 1200 beslöt man sig för att bygga en ny kyrka av sten som skulle ersätta en gammal träkyrka från 1000-talet.

Kanske var det också då, som Västerlandaborna beslöt sig för att bygga egen kyrka, en så kallad bekvämlighetskyrka, eftersom vägen för dem i Torskog och Bäck syntes väl lång upp till Hjärtum. Skulle man ändå släpa på lämplig byggnadssten, så kunde man väl få lämpa av den i Västerlanda! Från början, på Sankt Olavs tid, hade nämligen Hjärtums socken sammanfallit med Torpa skeppslag, numera Inlands Torpe härad.

Men nu hade det gått ett par sekler, och Olav hade blivit ett helgon på modet, vars grav man vallfärdade till. Ofta gick färden över Hjärtum, och församlingen hade ordnat ett rastställe och härbärge, som därför kom att kallas Krogstorp. Men en bättre kyrka måste också till, för att man inte skulle skämmas inför pilgrimerna.

Expertis anlitades från det berömda pilgrimscentret vid Kinnekulle, som några Hjärtumsbor besökte för att få tips och råd. Ja, man kunde ju inte bygga en kyrka som den i Forshem, av huggen sten, det skulle bli för dyrt med både stenhuggarlöner och fraktkostnader. Skal-mursteknik fick det bli, med Bohussten och sockenbornas eget samlande och byggande. Men man fick andra idéer vid besöket.

Den nya kyrkan skulle bära något lämpligt namn, och i Forshem såg man sida vid sida de ännu bevarade stenbilderna av S:t Martin och S:t Nikolaus, vägfarandes respektive sjöfarandes så kallade skydds-helgon (bättre "hushelgon"), och därmed en markering av orten som pilgrimscentrum. Så fick kyrkan i Hjärtum heta S:t Martins och S:t Nikolaus' kyrka.

Inte bara kyrkans namn fick man från Kinnekulle. Man skaffade också en ny dopfunt, huggen av sten från detta berg. Den är det enda medeltida föremål, som ännu finns kvar i Hjärtums kyrka. Och dopfunten bär en bård i lilje-stensmönster, en sorts dekoration som ofta förekommer just på stenar från Kinnekulle, främst gravstenar i trakten kring berget. Vad vill det mönstret säga oss? Jo, just någonting om graven, och i synnerhet en speciell grav.

Ty Forshems kyrka bär inte något helgonnamn, utan heter "Vår Frälsares och den Heliga Gravens kyrka". Det är ett ovanligt namn för en kyrka, och med hänsyn till andra markeringar bör det vara givet av en korsriddare, som besökt Jerusalem och förebilden där. Och se, på den Heliga Gravens kyrka, Uppståndelsekyrkan, i Jerusalem, där finns liknande huggna mönster som på Hjärtums dopfunt. Bilden av livet som framgår och spirar ur den döda stenen.

Vad var det då, som gjorde så starkt intryck på Jerusalemsfararen, att det har satt sådana spår här i den fjärran Norden? Ja, en extra historia bör kanske berättas. I Jerusalem levde en märklig händelse kvar i mångas minne, samtidigt som Hjärtums kyrka byggdes. Kanske var till och med Forshems korsriddare närvarande.

Det var år 1192, som den muslimske härskaren i staden, den berömde Saladin, hade satt sig i sinnet att avslöja "bluffen" med påskljuset. Det vill säga, att ljuset varje påskafton tänds på övernaturligt sätt i den Heliga Graven. Sedan Saladin fått tillåtelse att närvara vid gudstjänsten, grep han tillfället att rusa fram för att släcka den eld, som redan börjat brinna i graven. Trots flera försök måste han ge upp inför undret, och ropade förskräckt: "Jag må lämna Jerusalem eller dö!".
 
Men vi behöver inte dö för evigt, just för att Jesus dog i vårt ställe, och den Evige genom sin död öppnade det Eviga för oss. I dopet, heter det i Bibeln, dör vi med Kristus, för att också uppstå med honom till evigt liv. Dopfunten är en sorts dopgrav, och när den var ny i Hjärtum sänkte man faktiskt ner barnet ett stycke i funten, för att så lyfta upp det igen. Därför är den Heliga Gravens "liljemönster" särskilt passande också på dopfunten. Och i psalmboken står det:

Här den ström går fram vars flöden giva glädje åt Guds stad. Jesu Kristi dop till döden är det nya livets bad. Nya mänskor, Sonen lika, klädda i hans renhets skrud, vill du dana av oss, Gud.

Så kan det ha gått till ...

Onsdagen den 1:a maj år 1222 var menigheten samlad till gudstjänst för att fira apostlarna Filippus och Jakob den yngre, måhända även S:ta Valborg. Eftersom vintern nu var över, och den politiska och kyrkliga situationen var läglig för ett sådant företag, så kungjordes det att kyrkbygget borde påbörjas. 

Påföljande fredag, minnesdagen för det heliga korsets återfinnande i Jerusalem, samlades man åter till mässa, varefter grundstenen lades till den nya kyrkan, och man kunde läsa i Bibeln: "Se, jag lägger i Sion en hörnsten, utvald och dyrbar. Den som tror på den behöver inte komma på skam". 

Samma höst stod så kyrkan klar, med dopfunt och allt. Den invigdes på mårtensafton den 10:e november, en söndag eftersom socknen var vidsträckt och man ändå skulle samlas till helgen.

Invigningen förrättades av biskopen i Oslo, den genom sin fiende, kung Sverre, vanryktade Nikolaus Arnesson, för en tid sedan i landsflykt, och för övrigt svåger till Erik den heliges dotter Margareta och yngre halvbror till Eriks baneman Magnus Henriksson.

Efter inbördeskriget i Norge kunde han äntligen få tid att tänka på andliga och eviga ting, i stället för politik, och hade på sätt och vis blivit en fredens och fridens man. I Hjärtum kunde han ju också glädjas med en kyrka som bar hans eget namn.

Men innan mässan började i den nya kyrkan, gick biskopen, som seden var, runt densamma och "döpte" den symboliskt med vigvatten, eftersom den skulle vara det döpta folkets samlingsplats.

Vi kan också ganska säkert gissa, vad predikan handlade om, ty Hjärtum tillhörde Norge, och i den "gammalnorska homilieboken", daterad till omkring år 1200, finns en predikan för en kyrkas invigningsdag. I denna predikan står det om kyrkan: "Såsom kyrkan är byggd av många sammanfogade delar, så samlas folket till en tro av många folkslag och tungomål", och om dopfunten: "Om vi vill vara den helige Andes tempel, skall vi visa samma barmhärtighet mot våra behövande medmänniskor som kyrkan visar oss. Såsom kyrkan leder oss till Gud med hjälp av dopfunten, skall vi med hjälp av tårars bad leda våra medmänniskor från villfarelser, när vi gråter över deras synder".

Så skulle alltså den verkliga Kyrkan byggas av människor, inte av stock och sten. Men om människorna inte samlas till bön och lovsång, då skall stenarna ropa, som Jesus säger. Kyrkans och dopfuntens stenar talar än i denna dag om den uppståndne Frälsaren!

Gösta Mellberg

Citaten är från: SvPs 378:4 av Emil Liedgren 1911. Kyrkmässopredikan översatt av Bertil Nilsson, i "Från tid och evighet", Skellefteå 1992.

 

Patronatskyrka

Från 1782-1913 var Hjärtums och Västerlanda kyrkor patronatskyrkor för Ströms säteri - som från från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet, en av de största jordegendomarna i Bohuslän. Det innebar att patronus tog emot kyrkans tionden, och skulle underhålla kyrkorna och tillsätta kyrkoherde. Denna period kännetecknades av vanvård och förfall.

Mer information om Hjärtums och Västerlandas kyrkor och kyrkogårdar finns i följande böcker:

Hjärtums och Västerlanda kyrkor, Maj-Brit Wadell, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1968.

Hjärtum-Västerlanda Inlands Torpe, häradshistorik, L.M. Svenungsson, Uddevalla 1960.