Hjärtums kyrka

Hjärtums kyrka är troligen från 1200-talet och invigd till Sankt Martin och Sankt Nicolaus.

Kyrkan ligger väster om Göta Älv, vid länsväg 1025, ca 7 km norr om Lilla Edet. Kyrkan är handikappvänlig. 

År 1388 omnämndes den första gången i biskop Eystenns jordabok "Invigt till den helige Martin och Nicolaus, 10 nov", de fattigas och pilgrimernas helgon.

Kyrkogården som omgärdar Hjärtums kyrka har inte varit i bruk sedan 1901 då man jämnade marken och planterade träd på gräsplanen. Endast några minnesvårdar blev kvar efter tidigare överenskommelser mellan kyrkorådet och gravägarna.

Gamla sakristian längst fram i kyrkan - bakom altaret - uppfördes 1672 som gravkor för överstelöjtnant Gabriel Rosensköld, och förblev gravkor fram till 1901 då det ändrades till sakristia.

På kyrkogården står en kalkstenssarkofag, tillhörande överste Rutger Maclean (död 1748), som före 1901 var placerad i gravkoret. Sarkofagen innehåller en kista där stoftet vilar. Sarkofagen utmärker också den gemensamma jordgrav där man satte ner de 18 kistor som tidigare var i gravkoret, med de balsamerade kvarlevorna efter släkterna Maclean, Ribbing och Bennet.

1960 anlades ett begravningskapell/bårhus som ligger nordväst, utanför kyrkogårdsmuren. Det är delvis nedgrävt och med en fasad klädd i granit.

Från 1782-1913 var Hjärtums och Västerlanda kyrkor patronatskyrkor för Ströms säteri - som från från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet, en av de största jordegendomarna i Bohuslän. Det innebar att patronus tog emot kyrkans tionden, och skulle underhålla kyrkorna och tillsätta kyrkoherde. Denna period kännetecknades av vanvård och förfall.

Hjärtums kyrka har byggts till och reparerats åren 1696, 1726, 1839, 1900, 1926, 1962 och 2017-18.

Den ursprungliga byggnadsstilen har i stort sett bevarats ända fram till reparationen år 1900. Vid ombyggnaden och reparationen detta år byggdes tornet och långhusets västligaste del. Den gamla klockstapeln som var uppförd i sydöstra hörnet av kyrkans område revs ned och dess klocka jämte oersättliga värden gick till spillo. Många av kyrkans inre föremål kastades ut eller auktionerades bort. Bland föremål som förstördes kan nämnas ett radband från den katolska tiden. De gamla bänkarna från år 1695 som var försedda med numrerade dörrar och hade ett stort kulturhistoriskt värde, byttes ut mot nya. Dessa byttes sedan ut vid reparationen 1962.

Kyrkorummet ändrade utseende vid restaureringen 1962, då man försökte mildra verkan av den vid sekelskiftet 1900 rätt hårdhänt gjorda förändringen av interiören.

Vid ombyggnaden 2017 förlängdes läktaren. Under läktaren byggdes samlingsrum, förråd, städ, sakristia, hwc, samt trappa till läktaren. I kyrkorummet gjordes flera förändringar. Altaret byggdes om till fristående (versus populum), altarringen byggdes om till delbar och flyttbar, predikstolen flyttades bort från fönster, två bänkar togs bort för att skapa ny öppen plats för barn, rullstolsburna m fl. Trägolven i bänkkvarteren byttes till nya sten- alt trägolv och sänktes samtidigt till samma nivå som mittgången. Gamla sakristian fick ny funktion.  Ny placering av dopfunt nära mittgången. Kristusljus placeras intill dopfunt, fast monterat i golv, dock lätt demonterbart.

Kyrkan är salformad med tresidigt avslutat kor i öster utan yttre kormarkering samt torn i väster. Till korets östmur ansluter sig ett runt gravkor. Tornets bottenvåning tjänar som vapenhus. I de nuvarande långhusmurarna ingår rester av en medeltida kyrka, som under 1600-talet byggts till åt både väster och öster. Långhusmurarna utgörs av skalmurar av gråsten, utom de västligaste delarna som, liksom tornet är uppförda av tegel. Tornet ligger i förband med västgavelns murverk.

Kyrkan är spritputsad och vitkalkad med slätputsade hörnkedjor, fönster och dörr-omfattningar. Den har varit rappad åtminstone sedan 1700-talets början, sannolikt även tidigare. Med undantag för tornet och västgaveln saknas sockel.

Långhuset har tio medelstora, rundbågiga fönster, fyra på vardera långsidan och två i korets snedställda murar. Dessutom finns två mindre, rundbågiga fönster i västgaveln, på ömse sidor om tornet, vilka ger ljus åt orgelläktaren. Gaveln har även en mindre ljusglugg. Karmar och spröjsverk är av trä. Fönstren upptogs till sin nuvarande storlek vid restaureringen 1900-1901.

Huvudportalen i väster leder genom tornet och västgaveln. Dessutom finns en ingång på södra sidan. Huvudportalen är rundbågig, den södra har rak överliggare. Dörrarna kläddes 1948 med kopparplåt. Portalerna har sedan 1962 steg och socklar av finhuggen granit.

Långhuset har mot öster valmat sadeltak med hög resning, täckt med tegel. Tegeltäckning omnämns första gången 1697, då ett äldre tegeltak omlades. Tydligen för att förebygga västkuststormarnas verkningar lades det i kalkbruk. Den nuvarande taktäckningen tillkom år 1985 och utgöres av enkupigt cementtegel.

Väggarna är vitkalkade och taket utgörs av ett brutet, trepassformat trävalv målet i blågrönt med brun-rödbrunt listverk. Golvet i bänkkvarteren är av trä. Mittgången och koret är belagt med kalkstensplattor.

Tornet har åtta stora, rundbågiga ljudöppningar och därunder sex små ljusgluggar. Över västportalen finns ett stort rundfönster och på vardera södra och norra sidorna dessutom två mindre, rundbågiga fönster. Över det stora rundfönstret har gjorts en rektangulär blindering, avsedd för en minnesinskription, som inte har kommit till utförande. Tornet avslutas upptill av en vulst strax under den framspringande takgesimsen, på vilken en fyrsidig tornhuv med s-formad profil vilar. Den är försedd med fyra ljusöppningar och övergår i en åttkantig lanternin, krönt av en korsprydd spira. Taktäckningen utgörs av zinkplåt som är tjärad och skall bytas ut mot legering.

Kyrkklockorna är skänkta år 1901, den stora klockan av bruksägare Petter Larsson på Thorskog som då utövade patronatsrätten för Ströms säteri, den lilla klockan av ång-båtsbefälhavaren Alfred Johansson och hans hustru Justina Andreasdotter i Lödestorp till minne av sonen Johan Aron.

Förra sakristian (gravkoret) är uppförd av gråsten. Innerväggarna är i sina övre delar klädda med tegel. Byggnaden är in och utvändigt putsad, täckt av en svickelkupol av tegel. I valvhjässan hänger en ca 40 cm lång druvklase av trä brunmålad och med gröna blad. Den tjänar nu som fäste för takkronan. Golvet har kalkstensplattor på betongunderlag, inlagda 1961. Yttertaket utgörs av en karnisformad huv med lanternin täckt med kopparplåt, pålagd 1951, men tidigare belagd med grönmålad stålplåt.

Läs mer om historien bakom kyrkan samt dess interiör.

Historia och beskrivning

Mer information om Hjärtums och Västerlandas kyrkor och kyrkogårdar finns i följande böcker:

Hjärtums och Västerlanda kyrkor, Maj-Brit Wadell, Almqvist & Wiksell, Stockholm 1968.

Hjärtum-Västerlanda Inlands Torpe, häradshistorik, L.M. Svenungsson, Uddevalla 1960