Vad som sägs och hur det förmedlas är grundläggande i all kommunikation. För hörande är det avgörande hur ord betonas. För någon som är döv är visuella intryck viktiga men hur går en döv- blind tillväga? Svaret är –genom socialhaptisk kommunikation.
Att avläsa omgivningen utan syn
socialhaptiska signaler är kommunikationsform som inte ersätter tal- eller teckenspråk utan är ett komplement
Anne-Maj Magnstöm är döv-blind men har kunnat se tidigare. När hon var fyra och ett halvt år gammal upptäckte man att hon var döv och hon fick lära sig teckenspråk. Ett år senare fick hon veta att hon hade en ögonsjukdom som skulle göra henne helt blind i vuxen ålder.
– När synen blev sämre blev det tuffare att se teckenspråket och jag fick kämpa mycket mer för att hänga med så jag fick acceptera detta och gick över till mer taktilt teckenspråk som är teckenspråk som tecknas i handen, berättar Anne -Maj.
Bredvid Anne -Maj står en tolk som förmedlar socialhaptiska signaler medan hon föreläser. Ibland får hon en klapp på benet eller tryck med handflatan på överarmen armen. Ibland ritar eller tecknar tolken med ena handen på Anne-Majs ryggtavla för att förmedla var i rummet något händer. På så vis vet Anne -Maj t.ex. var hon ska vända sig när någon ställer en fråga och söka ögon kontakt eller pausa för att invänta någon. Det hela sker så naturligt att man inte tänker på att Anne Maj är blind.
– Det är viktigt att alltid berätta vem som kommer, och tala om när personen går, säger Anne-Maj. Sådan information bidrar till mindre frustration och ökad trygghet i olika sammahang.
