Meny

Känseln talar

Anne-Maj Magnstöm, lärare på Västanviks tolkutbildning, föreläser om socialhaptisk kommunikation för döva i Leksands församling.

Vad som sägs och hur det förmedlas är grundläggande i all kommunikation. För hörande är det avgörande hur ord betonas. För någon som är döv är visuella intryck viktiga men hur går en döv- blind tillväga? Svaret är –genom socialhaptisk kommunikation.

Att avläsa omgivningen utan syn

socialhaptiska signaler är kommunikationsform som inte ersätter tal- eller teckenspråk utan är ett komplement

Anne-Maj Magnstöm är döv-blind men har kunnat se tidigare. När hon var fyra och ett halvt år gammal upptäckte man att hon var döv och hon fick lära sig teckenspråk. Ett år senare fick hon veta att hon hade en ögonsjukdom som skulle göra henne helt blind i vuxen ålder. 

– När synen blev sämre blev det tuffare att se teckenspråket och jag fick kämpa mycket mer för att hänga med så jag fick acceptera detta och gick över till mer taktilt teckenspråk som är teckenspråk som tecknas i handen, berättar Anne -Maj.

Bredvid Anne -Maj står en tolk som förmedlar socialhaptiska signaler medan hon föreläser. Ibland får hon en klapp på benet eller tryck med handflatan på överarmen armen.  Ibland ritar eller tecknar tolken med ena handen på Anne-Majs ryggtavla för att förmedla var i rummet något händer. På så vis vet Anne -Maj t.ex. var hon ska vända sig när någon ställer en fråga och söka ögon kontakt eller pausa för att invänta någon.  Det hela sker så naturligt att man inte tänker på att Anne Maj är blind.

 – Det är viktigt att alltid berätta vem som kommer, och tala om när personen går, säger Anne-Maj. Sådan information bidrar till mindre frustration och ökad trygghet i olika sammahang.

Neutrala zoner

Anne_Maj visar socialptisk signal för orgelspel
Anne-Maj "spelar orgel" Bild: Ingrid del Castillo

Man använder alltid neutrala zoner på kroppen som överarmen och ryggen, men känner man varandra väl, kan man göra vissa signaler på t.ex. låret när man sitter.  Anne Maj demonstrerar hur det går till när hon är i kyrkan och orgeln spelar. Genom att låtsas spela piano på låret förmedlas hur länge orgelmusiken varar, ungefär på samma vis som när döva ser tecknet för kyrkklockorna som klämtar fram tills gudstjänsten börjar.

 Deltagarna i rummet får sätta sig två och två och pröva olika signaler på varandra en stund. Det blir en del fniss när man ska öva signalen för skratta. 

 Ett gemensamt signalsystem

Anne-Maj har tillsammans med andra aktörer verkat för att få till ett gemensamt signalsystem i Sverige. Idag finns en hemsida* som fortfarande byggs på, med olika kategorier av socialhaptiska signaler för t.ex. känslor, rumsbeskrivning och feedback.  *https://socialhaptisk.nkcdb.se/

Deltagarna prövar socialhaptiksa signaler
Deltagarna övar socialhaptiska signaler Bild: Ingrid del Castillo

– Signalerna tar man mestadels från teckenspråket, säger Anne-Maj och fortsätter, Det finns andra typer av signaler också: Naturliga signaler för att t.ex. trösta. Standard signaler för ord som ja, bra, sport, hästar och konst.  

Personer med dövblindhet har varierande behov av socialhaptiska signaler och därför skapas privata signaler som man kommit överrens om i familjen och med tolken, t.ex. ett personnamn. Internationella signaler ska avvändas vid akuta händelser då man måste handla snabbt t.ex. vid en brand .  Anne-Maj är noga med at poängtera att socialhaptiska signaler är kommunikationsform som inte ersätter tal- eller teckenspråk utan är ett komplement för att man ska kunna orientera sig i olika sammahang.

– I morgon ska jag gå på hockeymatch med elever från tolkutbildningen, berättar hon och inför deltagarna i rummet låter hon tolken demonstrera hur delar av en hockey match kan förmedlas på hennes ryggtavla.   Först ritas hockey planen upp och sedan visar man var spelarna är hur de åker och när det blir mål.