Julens predikan

Fjärde Advent

Herrens moder

Predikan av Rebecca Klitgaard Nelsson

Ibland är det svårt att veta vad man ska säga. Som vid en fråga, som är lite väl stor, ett uppdrag, vars vidd inte kan överblickas. Som vid ett frieri, då en del dörrar visserligen stängs men då en välornamenterad port till ett annat liv öppnas.

Mellan frågan och svaret döljer sig övervägandet av olika verkligheter. Om tiden mellan fråga och svar är lång, om den fylls av motfrågor, kan det betyda att den som ska svara dröjer så länge den kan med ett svårt besked. Eller så tyder det utdragna svaret på en sann begrundan. En pregnant begrundan, som är havande med ett stort svar.

     Så är redan Marias tankar havande när ängeln Gabriel uppenbarar sig för henne och berättar att hon ska bli gravid med Jesus. Likt de stora profeterna uttrycker hon en undran över hur det egentligen ska gå till, hur hon ska kunna vara rätt person för detta kall. Men så svarar hon till slut:”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt.” Eller Let it be, som det heter i den engelska bibelöversättningen, och i Paul McCartneys låt som tillägnades hans egen döda mor, som kom till honom i en dröm med dessa ord.

Det här tillfället, som kallas Jungfru Maria bebådelse, firas i mars, och vår text idag är den lovsång hon utbrister i när hon en tid senare träffar sin äldre släkting Elisabeth, som även hon är havande genom ett mirakel. Elisabeth bär på Johannes döparen som sparkar till i magen av fröjd när de båda kvinnorna möts. Denna glädjespark kommer av ett grekiskt ord, som översatts från ett hebreiskt ord, som i sin tur kopplas till kor som släpps ut från sitt stall. Det är en okontrollerbar glädje, en fysisk, sprittande glädje – en nyfunnen frihet!

Magnificat, som lovsången kallas, sjungs flitigt i kyrkans dagliga böner, tillsammans med två andra lovsånger som också handlar om nyfödda barn. Den är mycket vacker, men också intressant. Maria prisar den Gud som upphöjer de ringa, som mättar hungriga och visar de rika tomhänta bort. Det är bekvämt att identifiera sig med evangeliernas fattiga och hungriga, som Jesus sedan ofta kommer att rikta sig till. Men många här i Sverige lever relativt rikt i förhållande till dessa människor. Är dagens rika, som jag själv, då bland de som visas tomhänta bort? Som störtas från våra troner? De onda, snarare än de goda?

     Det är en tanke vi måste våga ta på allvar. Den som är rik låter gärna rikedomen sippra in i själen för att sedan leva i en illusion om att vara självtillräcklig. Den som är mätt kan lätt glömma att brödet kommer från Herren. Den som är hungrig vet att brödet är en dyrbar gåva. Herrens bröd är dessutom parat med en ännu mer dyrbar gåva: ett kall.

Ett kall till att leva med enkelheten som ideal. En beredskap att offra bekvämlighet för efterföljelsens skull. Att leva sant och ärligt.

Så hur ser din begrundan ut, när frågan kommer? Hur lyder ditt svar? Dröjer du i osäkerhet för att på så vis fly från svaret, för att lämna över ansvaret till andra, och låta dem bära konsekvenserna? Räds du att låta kallet sjunka in i dig, eftersom du är rädd för förändring? Svarar du ja, med tvekan, utan att verkligen mena det, bara för att göra någon glad i stunden?

Till jul önskar jag mig en beredvillighet som Marias. En styrka till sann begrundan, beredd på vad som än må komma. Styrkan till rättframma och ärliga svar. En styrka från Gud till att leva i svaret, leva i kallet. Jag vill kunna vara ärlig och modig, så att min lovsång blir lika stark och öm som Marias

Predikan för utskrift

Julen

Julnatten: Den heliga natten och Juldagen: Jesu födelse'

Predikan av Joel Ludvigson

Det finns en särskild stund då jag är rätt säker på att jag har ett utav världens bästa jobb. Det är en särskild stund som jag nu, under denna sjukdomstid får längta efter. Det är när jag får döpa barn. Jag får lyfta upp barnet, bära henne ut till sin släkt, sina vänner och citerar Jesus: Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Det händer något mycket påtagligt i den stunden. Församlingens ögon fullkomligen strålar av kärlek och förväntan. Det går inte riktigt att sätta ord på vad som händer, det är en helig stund. I den stunden är det som att själva livet läker all oro och rädsla. Det är som att livet fullkomligen översvallar all oro och hopplöshet. Ja, helt enkelt och fantastiskt, ett under sker mitt ibland oss.

     I denna stund, i denna julnatt är vi den gemenskap som tar emot Guds kärleks födelse mitt ibland oss. Vi förändras i denna natt. Detta är livets under. Guds kärlek får sin boning mitt ibland oss, i vår gemenskap, i världen. Den här natten inbjuds vi in till att tro att ett under är möjligt.

I en pojke eller flicka som flytt från sitt hemland ser vi Jesus igen, den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. I en strulig tonårings ögon ser vi Jesus igen, den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. I en änkas eller änkemans ensamhet ser vi Jesus igen, den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig.

     Denna natt föds livets seger över mörkret, ett barn som läggs i en krubba under enkla förhållanden. Gud har inte gett upp. Han har inte överlämnat världen till oro och mörker. Gud älskar fortfarande sin skapelse precis lika mycket som i tidens början. Hans kärlek har inte svalnat. Och det är detta som är det verkligt stora i berättelsen. Det stora undret sker i det lilla, vardagliga.

    Men, barnets föräldrar Josef och Maria tycks inte märka av änglakörerna.
De är fullt upptagna med att ta emot sitt barn. De är upptagna med vardagens bestyr med att ta emot och vårda ett nytt liv. I deras ögon är barnet lika värdefullt och vackert som vilket människobarn som helst.

 Julens under ger en helig glöd till våra vardagliga liv. Guds närvaro fyller alla våra dagar. Martin Luther beskriver detta fint. Han skriver: ”Gud med alla sina änglar och skapelser ler tillsammans med fadern som tvättar blöjor. Inte för att det är en simpel uppgift utan för att fadern handlar i sann kristen tro”. Gud handlar inte bara genom stora under och änglakörer. Gud ler tillsammans med oss i vårt vanliga liv. När vi utför våra vardagliga sysslor deltar vi i hela skapelsens lovsång till Gud.

     När Jesus blir äldre lär han oss att alltid lyssna på barnen, att ha dem som förebilder. Jag har ynnesten att varje år få träffa många barn inför jul. Jag vill dela med mig av en visdom ett barn sa till mig om vår berättelse. Jag frågade dem vad de tycker är det finaste i berättelsen om Jesu födelse. Ett barn berättar då om herdarna. Hon berättar om hur de vakar över sina djur i vildmarken utanför Betlehem. En ängel besöker dem och berättar att Jesus ha fötts. Barnet berättar att plötsligt är hela himlen full av änglar. Och så säger hon: ”Och där, tillsammans med alla änglar är min morfar som dött, därför tycker jag om jul”.

 I denna natt sker ett under. Himlen är nära, Guds kärlek bryter igenom alla hinder, till och med dödens gräns. Kosmos är inte en mörk och tom plats. Mitt i kosmos, i tillvarons innersta bultar ett gudomligt hjärta. Ingen stund är längre meningslös, Guds kärlek ger varje stund liv i överflöd. Meningen med livet går att finna i livet självt.

     Precis som herdarna, stallets djur och föräldrarna är vi i denna natt den gemenskap som tar emot Jesusbarnet. Gud har inte gett upp denna värld som ibland är så fylld av orättvisa, sorg, sjukdom och död. Vi kan som herdarna översköljas av glädje och mod över att det finns ett hopp om en fredsfurste, att det finns ett hopp om att världen en gång helt ska genomstrålas av Guds barmhärtighet och kärlek genom detta barn.

     Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.

Predikan för utskrift

Annandagen

Martyrerna, Den Helige Stefanos Dag

Predikan av John Sund

Den som kommer till kyrkan på annandagen i tron att få höra ett julbudskap med änglasång och frid på jorden blir nog lite förvånad när man möts av något helt annat. Annandag jul är den helige Stefanos dag, den förste som med sitt blod fick vittna om Fridsfursten. Den förste kristna martyren. Och anledningen är enkel, långt innan man i västerlandet började fira julen den 25 december firades den 26 december till minne av Stefanos. Han vars ansikte var som en ängels och som var full av  nåd och kraft. Det är inte långt från krubban i Betlehem till Golgata kulle och korset. Den vita färgen har bytts ut till den röda, blodets färg. Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig hör vi barnet i krubban säga när han blivit stor.

Det är inte svårt att ta till sig änglabudskapet att idag har en frälsare fötts åt er. Svårare är att ta till sig att han vill vara just din och min frälsare. Att tro på distans är behagligt och bekvämt men att gå i närkamp med honom som sa att inget får bli viktigare i ditt liv än mina ord och det jag vill ge dig, det är svårare, om än omöjligt. Men det finns en väg som gör det omöjliga möjligt. Det handlar om Guds nåd. Nåden, den gudomliga vänskapen söker ständigt någon att älska. Gud söker oss, Gud besöker oss, vill oss väl.

 Ibland säger man att  religion är som människans sökande efter helighet, helhet, mening, ja efter en Gud. Men kristen tro handlar om det motsatta: Guds sökande efter människan. Vi minns från berättelsen i Edens lustgård när människan har vänt sig bort från sin skapare och Herren Gud ropar på människan: Adam var är du? Människa var är du? Det ropet upphör inte så länge världen består. Gud söker efter gemenskap med sin dyrbaraste skapelse. Och vänskapen, nåden har vår frälsare vunnit oss på Golgata kors. Den är gratis, av latinets gratia, liksom all vänskap. Och det var den vänskapen som Stefanos och hans efterföljare av män och kvinnor inte på något sätt ville svika, därför fick blodet flyta. Det var ingen teori, ingen åskådning, inget religiöst system man offrade sitt liv för, utan det var en vänskap som hade blivit ett med ens eget liv. ”Nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig” kunde Paulus utrycka det. Att bli en kristen var att bereda Kristus plats i mitt eget liv. Det var att övergå från döden till livet, från mörker till ljuset. Och tänker vi på de som offrat sina liv kan vi se det på det viset att dom har gjort världen ljusare. ”Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört” svarade Petrus och Johannes stora rådet.

     När Jesus föds i Betlehem är det just ljuset som kommer in i världen. Men det är av ett annat slag än de mysiga julljusen som skapar julmys i våra hem. Det här ljuset vill få din uppmärksamhet, det här ljuset vill att du kommer nära.

     Vi ska vara som ett fönster genom vilket Guds ljus kan skina klart. Det är denna fullkomliga öppenhet som Jesus gång på gång predikar om. Så öppna det rum som står låst djupt inom dig. Han sände sin Son för att lära oss detta. Gud blev ett barn för att vi skulle våga vara barn. Var inte rädd, han kommer med en kärlek som vill fördriva all din rädsla och fruktan. Kvar finns din kärlek. Den som han vill ha. Han önskar inget annat än att få dela sitt liv med oss, han vars namn är Emanuel, som betyder: Gud med oss.

Amen

Predikan för utskrift

Söndagen efter jul

Guds barn

Predikan av Christina Engqvist

Denna söndag kallades tidigare för menlösa barns dag, eller värnlösa barns dag. Temat är Guds barn och fokus är Guds omsorg och barnets utsatthet.

     Dagens berättelse har på olika sätt flyttat sig bort från julens frid och stämningsfulla glädje. Josef och Maria har ställts inför en hård verklighet då de inser att deras nyfödda barn riskerar att bli mördat av Herodes. De tar barnet och flyr över gränsen till grannlandet Egypten. Också idag delar många erfarenheten av att tvingas fly undan okloka och maktfullkomliga ledare, fattigdom, naturkatastrofer eller förtryck.

     Det finns många fascinerande legender om den heliga familjens flykt och deras tid i Egypten. När jag kom till Egypten slogs jag av hur gästfria människor var. Generositeten visste knappt några gränser! ”-Detta är landet som räddade Jesus”, fick jag höra. Många legender berättar om platser där den heliga familjen stannade till på sin flykt, var de korsade Nilen och platsen där den judiska kolonin fanns som familjen anslöt till. Det är samtidigt vardagliga berättelser om deras liv med ett litet värnlöst barn. Människor är stolta över att deras gästfrihet och öppenhet räddade Jesu liv - som gav så många människors liv en djupare mening.

     Tänk om vi såg på varje barn med sådana ögon! Tänkt om vi tog emot varje flyktingbarn med samma glädje och förväntan. Det kan vara Kristus vi möter i den lilla människan. Det kan vara en blick av evigheten som vi byter med varandra genom ett ögonkast. Det kan vara en gudomlig närvaro som håller sina beskyddande händer kring barnet och säger; Du är mitt älskade barn! 

Janusz Korczak, var en känd pedagog och barnläkare i Polen under 1900-talets första del. Han startade två barnhem i Warszawa och ett utanför. Barn, både judiska och kristna bodde där. Själv var Janusz en assimilerad jude. När nazismen fick ett allt större genomslag, kringskars hans möjligheter att arbeta. Han hade haft bl.a rådgivning på radio varje vecka, skrev många böcker och artiklar om barn, hade en läkarmottagning i Warszawa etc. Nu drogs möjligheterna för hans arbete in, och det fick direkta följder för hans barnhemsverksamhet. Hans liv avslutades i Treblinka, tillsammans med ett hundratal barnhemsbarn som mötte döden på ett omänskligt sätt. Janusz Korczaks tankar om livet, om barnets inneboende möjligheter och andlighet, fick stor betydelse både under och efter hans liv. 

     I hans bok ”Barnets rätt till respekt”, skriver Janusz Korczak: ”Det är som om det fanns två sorters liv: det ena allvarligt, respekterat, det andra ett mindre värdefullt, som tolereras med överseende. Vi säger människor i vardande, blivande förvärvsarbetare, morgondagens medborgare. Detta är vad barnen skall bli, det verkliga livet för dem kommer att börja på allvar först så småningom, någon gång i framtiden. …. Barnen utgör en avsevärd del av hela mänskligheten, av befolkningen, folk och nationer, de är invånare, medborgare och våra ständiga följeslagare. De har funnits, de finns här nu, och kommer alltid att finnas. Skulle det finnas ett liv som bara är på låtsas, nej, barndomen utgör en lång och viktig tid i en människas liv.”

Jesus visar med all tydlighet att han inte var beredd att gå in i de normer samhället stod för. Att betrakta barn som något man sätter på undantag eller ser som mindre värda, accepterade han inte. Vårt värde ligger inte i vad vi gör, utan i vad vi är! Det gäller barn, likaväl som vuxna. Han ville synliggöra de utsatta och sköra. Barn är inte mindre värda, de har bara mindre erfarenhet av en massa saker och händelser – och behöver därför vår vägledning. Men barnet står många gånger närmare sina känslor och ger uttryck för sina tankar på ett mer omedelbart sätt – vilket ger oss värdefull kunskap och kanske också kontakt med barnet inom oss som vi har glömt att ta hand om…

     Det finns ett barn inom var och en av oss. En gnista av Gud; något sårbart och värnlöst, som vi ibland döljer för insyn eller skäms över. Men barnet inom oss lotsar oss många gånger rätt i upplevelser och värjer sig inte för de djupt mänskliga och andliga behoven. Ett barn måste få växa inuti oss. Ett barn som önskar bli taget på allvar, som vill bli respekterat – och som vill bli ett med oss. Ett barn, som fått sitt ljus av strålar från en stjärna som också gav ett annat barn ljus.

 Predikan för utskrift